Öppet fantasy-ish rollspel! :3

Avenas röda hår flög efter henne då hon sprang till slottet. Hon bodde på slottet och delade säng med en annan kvinna men denna dag hade hon varit uppe tidigt och besökt sin mors grav. Grav var dock att ta i då modern låg i ovigd jord på galgbacken där tjuvar och liknande hamnade, de som gick utanför lagens gränser. Som hon själv och hennes mor, då de av fattigdom drevs till att sälja sig. Men Avena hade gjort ett kors och lagt blommor på graven som för att göra det bättre.
Hennes bara fötter for snabbt över det daggvåta gräset, det var ännu kyligt i luften men hon ville inte slita på de skor hon hade, de som hon endast använde till vintern.
Snart var hon inne i det varma bullriga köket och började med att göra ordning frukost till herrskapet.

Det som gjorde att Daziellé vaknade upp från sitt dagdrömmande var lukten av nybakat bröd. Hennes mage kurrade och hon började genast leta efter bageriet som den ljuvliga doften kom från. Innan Daziellé kunde hitta bageriet så fångade hennes blick barnhemmet. Hon hade länge avskytt det stället. Barnen som kom in där var friska - eller så friska de kunde vara efter att varit hemlösa vem vet hur länge - och kom ut med blåmärken och hemska blåtiror. Hon förstod inte varför hennes fader inte hade skickat ut några för att hjälpa de stackars barnen.
Daziellé kände sig illa till mods, eftersom hon inte hade gjort något förut. Men hon visste redan att dessa barnen var inte hennes att beskydda, men det gjorde ont att se dom sådär i vilket fall som helst.

Cla ~

Jag blickade ut över havet och såg två svanar där, långt långt ut. Jag kände vinden mot min kind, och lyssnade till vattnets vågor och fåglarnas kvitter, som sakta skulle försvinna. Solen höll på att gå ner, jag gick mot vattnet. En våg kom väldigt nära, så jag flög upp en liten bit. När jag flög så kom min klänning lite över mina fötter, så om någon kom skulle det se ut som att jag inte hade några fötter.

-------------------------------------------------------

Hoppas det var bra, ungefär så här ser min klänning ut:

Eoin suckade tungt och kollade runt i skogen som människorna hade döpt efter hans skapare. Alverna hade varit tysta just nu, eller relativt tysta. Eoin hade inte hört något från dom på ett par veckor och han började bli orolig över att de hade gett upp.
Det var mörkt i skogen, precis som alltid. Eller ja, inte alltid. Det finns vissa tillfällen där det var ljust i skogen, och det var när det inte var några demoner där.

Berkeley kollade på sin karta över människornas by. Han funderade hur man lättast skulle kunna ta sig in där utan att människorna skulle upptäcka och varna deras soldater. Visst, de var svaga, men de var smarta. En liten suck kom från hans läppar och han satt sig åter igen ner på stolen han hade och lade händerna på huvudet. Det skulle varit mycket lättare att hitta en väg om de andra soldaterna hade hjälpt till.

Ana ~

Jag vaknade av att jag drömde en mardröm. Jag hade drömt att människorna märkte att jag var en vampyr och de hade halshuggit mig. När jag vaknar märkte jag att Avena inte ligger bredvid mig längre. Jag går upp och byter om från nattlinnet till mina vanliga kläder. Medans jag borstar håret med min hårborste så sjunger jag, jag hör något ljud utanför och slutar sjunga direkt. När jag har borstat klart håret går jag ut ur rummet, går längs korridoren och ut genom köks dörren. När jag har kommit ut går jag rakt till bageriet och köper bröd.

Farwen ~

Farwen tog sin dagliga promenad till hennes syster grav. Den var dekorerad med vildblommar och små glänsande stenar. Fiona, Farwens syster, hade dött i en brand. Farwen saknade verkligen sin yngre syster. Graven var placerad en liten skogsglänta, vaktad av stora mörka träd. Farwen hukade sig över graven och la en blomma på den, som alltid.

--
BILD:

Med ett tungt hjärta gick Daziellé vidare genom byn. Hon hittade vad hon letade efter; bageriet. Doften av nybakat bröd var fantastiskt och hennes mun vattnades av doften.
Hon gick in och köpte bröd för resten av hennes pengar.
'Hm, vad ska jag göra nu? Ska jag leta efter mina systrar och bröder, eller ska jag försöka hitta min skyddsling?' tänkte Daziellé när hon gick ut med brödet.
'Jag förtjänar en paus från letandet.' bestämde hon och gick mot skogen. Hon hade saknat att sträcka på sig, så hon tänkte definitivt göra det nu.
När hon var i skogen så sträckte hon ut sina vingar och log.

Samantha
"Du ska finna din skyddsling vid midnatt" hade fader sagt. Än var det bara morgon och Samanta flög i den heliga skogen på jakt efter mat då hennes mage kurrade. När hon tillslut hittade ett apelsinträd i blom, började hon försiktigt lossa på de orangea frukterna. Hon satte sig under trädet och njöt av den saftiga smaken som fyllde hennes mun.

Daziellé gick längre in i skogen och såg Samantha vid ett apelsinträd.
"Samantha." hälsade Daziellé och lutade sig mot ett annat träd. Solen sken mellan träden och gjorde så att daggen på blommorna och gräset glänste.
"Hittat eran skyddsling än?" frågade hon trevligt och föll ner på gräset och började bryta av bitar av det saftiga brödet. Människornas bröd var fantastiskt, dock slog det aldrig skogens fantastiska frukter.

Samantha
"Godmorgon Dazielle" hälsade Samantha när hon fick syn på Ängeln.
"Fader sa att jag skulle finna det vid midnatt" svarade hon vänligt "har du hittat er skyddsling än?" Hon började skala sin andra apelsin och tittade stumt på Dazielles bröd.