Erik, min Erik [SV]

Herregud. Nu var det längesedan jag uppdaterade denna. DET VAR JU FÖR I H*LVETE FLERA MÅNADER SEDAN! Men jag har inte riktigt haft skrivlust, självförtroende eller tid nog för att skriva på denna. Men nu. NU, har jag lyckats skrapa upp ett kapitel. Det är inte så långt, men jag hoppas att ni njuter av det, för JAG njuter av att äntligen tillfredsställa er.

Och förresten, jag vet att det är flera som läser denna utan att ha kommenterat, och till er säger jag detta: Ni behöver inte kommentera. Men lämna åtminstone en tumme, eller en uggla, eller vad ni vill, så att jag vet att ni läser den. Ni behöver inte bli taggade eller något, men det skulle stärka mitt självförtroende enormt just nu. Så, tack om ni gör det.

Jag uppskattar ert stöd. Om ni nu ens finns kvar.



Kapitel 8
Skrattar bäst som skrattar sist

Flitwicks lektion började med att alla elever drog efter andan. Han hade trollat fram en fjäder åt var och en. Detta betydde att de skulle lära sig Levitations-förtrollningen, något som alla elever längtat ihjäl sig till, efter att de fick höra av Flitwick att de skulle lära sig den på hösten.
Bland eleverna som hade längtat så mycket var Minna. Hon hade varit i biblioteket minst fem millioner gånger kändes det som, för att leta efter böcker om besvärjelsen. Ska man göra något ordentligt får man lov att öva ordentligt, tyckte hon.
Flitwick sade åt alla att tystna och det blev genast knäpptyst i klassrummet. Till och med Hufflepuffarna, som hade pratat livligt innan Flitwick sade något, tystnade genast och tittade skarpt på den pytte lilla professorn.
”För att utföra en levitations-förtrollning måste man vara fullt koncentrerad”, pep Flitwick, och blickade ut över klassen med hjälp av hans böcker som han stod på. ”För det första; använd handrörelsen vi har övat på nu! Sväng lätt, och vrid!”
”Sväng lätt och vrid”, ekade klassen medan de rörde på sina stavar.
”Och, och, och så glöm inte att säga formeln ’Wingardium Leviosa’”, stammade Flitwick. ”Wingardium Leviosa!”
”Wingardium Leviosa”, ekade det lite här och var i klassrummet, alla i otakt. Det var ganska få som lyckades direkt, bara någon Hufflepuffare och två från Ravenclaw. Minna lyckades till sin egen förvåning utföra den perfekt på första försöket, men ingen annan blev särskilt förvånad. Flitwick däremot gav henne en generös applåd och sade åt henne att hon kanske skulle börja med lite svårare grejer – här log Minna så stort att hon nästan såg dum ut – till senare.
”Hur gjorde du det där?” frågade Andrew Vine, en av de två Ravenclawarna som hade lyckats. ”Den flög ju tvärs över hela klassrummet!”
”Åh”, sade Minna, och rodnade. Hon tyckte inte så mycket om när man berömde henne. ”Jag bara … det stod i en bok att man skulle ge extra tryck i a:et i Wingardium, och att man skulle göra mjuka rörelser med staven, inte bestämda, men det är ju förstås bara tips …”
”Helt otroligt”, viskade Andrew, och stirrade en stund på henne innan han sprang iväg.
”Bli inte så förvånad”, sade Luna plötsligt. ”Det är inte många förstaårselever som klarar den besvärjelsen sådär snabbt.”
”Eh … tack Luna!” sade Minna, och menade det. ”Jag måste gå … Skulle möta Hermione i biblioteket …”
Och det var i och för sig sant, men Minna var inte speciellt sugen på att spendera resten av förmiddagen med någon som var med på lektionen, speciellt om hon erbjöd henne en fluffande hinky-blonk eller något liknande.
”Åh.” Luna såg på henne med en sorgsen blick. Minna trodde för ett ögonblick att hon skulle skrika åt henne och springa iväg, men hon bara log. ”Ha det så trevligt då!” sade hon, och gick i väg, nynnandes på någon visa Minna inte kände igen.
Så, om än med skuldkänslor, begav sig Minna till biblioteket. Hon hade massor med läxor, som hon ville göra tillsammans med någon som förstod innebörden av dem, och hur viktiga de faktiskt är. Luna var kanske inte riktigt den typen. Inte som Hermione i alla fall.
”Hej, bra att du kom, jag behöver lite hjälp, Snape gav os en två pergamentrullar lång läxa om hur man ska använda besoarer, jag vet inte riktigt, är det ur magen på geten eller sitter de på magen?”
Minna skrattade åt Hermiones entusiasm och lätt panikslagna ton och satte sig ner bredvid henne. Hon förklarade att det är i magen på getterna, de stackarna, och slog själv upp en bok om Levitations-besvärjelsen, som de hade fått i läxa att läsa mer om, för att kunna den bättre (och det var en hel del kvar som inte hade lyckats utföra den). De skulle ha ett prov om den senare, och Minna ville vara mycket förberedd. Hon hade letat i varenda bokhylla kändes det som (men ändå kändes det som att det fanns tusen kvar) och läst i säkert hundra böcker, så Hermione tyckte att hon gott och väl kunde vila lite, men när Minna Jones har gått igång med något gick det inte att stoppa henne.
”Är en av de enklare besvärjelserna … "Wingardium" innehåller engelskans wing … kommer troligtvis från latinska arduus, "brant" … "Leviosa" kommer troligtvis från latinska levis, "ljus” … innehåller levi som är ett prefix och betyder "att höja" …” rabblade hon upp medan hon läste och antecknade snabbt på sitt papper. Hon visste inte om de skulle ta upp besvärjelsens etymologi, men utifall att.

Hon tittade ner i boken. Det var nästan utegångsförbud nu, bara tio minuter kvar. I boken stod det att hon behövde sopoforusbönor, valeriarötter och tillförsel av malörter. Det borde inte vara så svårt att hitta. Hon kollade faktiskt i Snapes skåp häromdagen och hon hittade allt som behövdes. Hon måste bara kunna stjäla det på något sätt, utan at någon ser …
”Miss Jones, biblioteket stänger nu”, sade plötsligt madam Pince, så Minna ställde tillbaka boken och började gå upp mot Ravenclawtornet. Filch skulle säkert göra vad som helst för att få fast henne efter utegångsförbudet.

Harry och Minna satt utomhus. Hermione och Ron pluggade – eller rättare sagt, Ron pluggade och Hermione rättade – och Luna hade kvarsittning efter att ha misslyckats med en trolldryck på grund av tankspriddhet och okoncentration, som Snape uttryckte det. Det var eftermiddag, så himlen var sådär midnattsblå den brukar vara på eftermiddagar i november. Någonstans där borta kunde man se Quidditch-planens flaggor vaja. Minna såg hur Harry tittade dit med längtan i blicken.
”Du gillar att spela?” frågade hon och skrattade till.
”Om jag gör”, svarade han och ställde sig upp och imiterade hur han flög runt på en kvast. Minna skrattade så att hon kiknade när han imiterade Malfoys min under hans första match mot Slytherin när han fångade kvicken. Minna var förstås inte där då, men det pratas om det nästan överallt. Förstås har det kommit fram lite overkliga detaljer också, som att Hagrid rusade ut på planen och hällde sin tunna med öl över Harry i hopp om att han skulle kräkas upp den, och liknande.
”Han gjorde typ såhär”, sade Harry medan han kippade efter andan från skrattanfallet, och ändrade ansiktsdragen till trollika, vilket inte gick så bra eftersom han brast ut i ytterligare ett skrattanfall direkt efter.
”Vem skrattar ni åt? Det är väl inte Potter som har skitit på sig nu igen?”
”Draco, vi …” var det enda Minna fick fram. Åh vad hon skäms. Det var ju honom de faktiskt skrattade åt.
”Aha, jag förstår.” Draco nickade långsamt. ”Potter har just avslöjat att han tänker dränka sig, och du skrattade åt att han inte hade tänkt på det tidigare.”
Harry gav honom en kylig blick medan Minna försökte hålla sig för skratt. Det är svårt att inte gapskratta om man ser två människor utbyta så hatfulla blickar mot varandra att det nästan är fånigt, och dessutom om man har skrattat precis innan.
”Jaja, ha så kul medan ni kan. Det sägs visst att en viss person …” Draco tittade på Harry med samma föraktfulla blick. ”… inte vågar ställa upp i en duell mot mig. Och eftersom jag vet att Pottsy är så feg, så kommer han antagligen inte göra det heller. Och gör han inte det kommer alla andra Gryffindorare ta kål på honom med all deras besvikelse, så han måste helt enkelt tacka ja. Och då får vi se vad som händer med honom.”
Harry drog upp sin trollstav ur fickan. Minna drog förskräckt efter andan när Draco gjorde detsamma.
”Kom igen, vi gör det nu. Här finns inga lärare, inga prefekter. Vem är det som är feg nu då, Malfoy?” sade Harry spydigt.
”Skrattar bäst som skrattar sist”, log Draco, och höjde staven.
”Nej, nej! Ni får inte! Jag … Jag anmäler er!” ropade Minna, väl medveten om att hon aldrig i sitt liv skulle våga det.
”Jag är ledsen Minna”, viskade Draco innan han ropade ”TUNGLÅS!”
Minna kände genast hur hennes tunga drog sig bakåt. Hon kämpade för att få den tillbaka, men förgäves. Panikslaget stirrade hon på de båda pojkarna när de roterade kring varandra, långsamt och med så mycket förakt i blicken så att det osade om det.
Hon kände att hon bara ville fly. Paniken växte sig starkare och starkare i bröstet på henne, hon ville skrika men såklart gick inte det på grund av förhäxningen. Hon såg hur de båda kastade besvärjelser och förhäxningar på varandra, den ena värre än den andra. Eftersom de båda inte var särskilt kunniga i magi än, var inte besvärjelserna direkt farliga, men farliga nog för att det ska se brutalt ut för småpojkar.
Men plötsligt så tittade båda upp. De stirrade bort mot slottsknuten, där något sakta visade sig.
”Ni tre! In i mitt kontor, och det NU!”

MEN HERRE GUD NU ÄR HON I TRUBBEL.


DU SKRIVER SÅ SJUKT BRA SLUTA ALDRIG.

Ja ett nytt kapitel!
Hur kan du skriva så bra?

Underbart! Draco♥Minna

Så himla bra!

DETTA ÄR SÅ UNDERBART ATT JAG VET INTE VAD.
Oooch...
GAH, EN CLIFFHANGER. NU FÅR DU SKRIVA NÄSTA KAPITEL, ANNARS RÅKAR DU UT FÖR ALLDELES FÖR MÅNGA UGGLOR, SMS OCH SKYPEMEDDELANDEN FRÅN MIG. FÖRSTÅTT? ♥
Bajjbajj ♥

Men gud tack ♥♥

Haha, varsågod! Vet faktiskt inte, antar att jag lever mig in...

Hihi, inte min favoritshipp precis men ja, de är gulliga (är själv en Hinna-shipper ♥)

Men aww so kjat ♥

GAAAAAAAAAAAAAAH *rusar in i garderoben* PPP kommer attackera mig! Hon är livsfarlig! HJÄÄÄÄÄÄLP! *skriver som bara den men kommer inte på något* NU är jag i trubbel...

Gaaak. Så fgrdbrrdgx BRA!!!

Nu har hon problem...
Så jävla bra ok? Längtar tills nästa kapitel!!

SÅ BRA MÅSTE VETA HUR DET GÅR SKRIV SKRIV SKRIV