Exudoriver (Dokusåpa)

kunde inte ha sagt det bättre själv

Okej, de flesta av er verkar vilja ha lite längre kapitel kan man lugnt säga! Vissa kommer självklart fortfarande vara lite nerkortade, men jag ska göra mitt bästa. Om jag får tid börjar jag skriva på ett nytt långt imorgon och ska som senast kunna få upp det sent på torsdag.

Det är lite nackdelen med långa kapitel. De tar ett tag att skriva.

Varma hälsningar samt ett löfte om att ett nytt kapitel är på väg!

/plorran

PS. Har sett att några andra författare här på mugglis har en fråga efter varje kapitel. Ska jag börja med det?

Det är upp till dig

Det tog ett tag, men jag lyckades få färdigt det i hyfsad tid...
Puh!
Det är verkligen mer jobb med de här långa än jag först trodde. Uppdateringarna kan möjligtvis börja komma LITE senare nu, men det blir ingen större skillnad.

Kap. 6

Tess Turner (agneStina)

-Hej! Tess! Ropar en flickröst.
Tess vänder sig irriterat om. Hon orkar inte med mer idioter efter det där träningsprovet. Hennes motståndare har ju fuskat sig igenom hela grejen. Han har till och med, enligt rykten, gått flera linjer. En tjej som Tess träffade häromdagen… nej, gick förbi, häromdagen, sa till en av sina kompisar att fuskaren, Metus, mobbar varenda person han stöter på. I alla fall alla han känner att han har ett väldigt stort övertag över. Tess hade av en händelse varit på väg åt precis samma håll som dessa tjejer och hon snappade upp en hel del. Enligt tjej nummer ett var Metus senaste offer någon stackars, begåvad kille från tänkarlinjen. Han hette Lutha eller något sådant. När tjejernas samtal bytte riktning till mer normala ämnen för två tonårstjejer skulle Tess, av en händelse, vika av in i en sidogång för att komma rätt. Att skugga personer ser inte Tess som något elakt. Faktum är att det är lite av en träning för Tess. Tess utbildar sig till lönnmördare. Hon är så otroligt snabb att hon nästan aldrig blir upptäckt när hon bestämmer sig för att bege sig efter någon.
-Tess!
Tess vänder sig om. Där står Metus.
Åh, nej!
Tess förbannar sig själv. Hon gick verkligen på det där:
Metus härmade en flickas röst och nu när Tess tänker på det var det inte ens en skicklig härmning. Hon var bara så irriterad, och… Ååååh!
Metus kommer fram till hennes med ett hånleende på läpparna.
-Nej, men se god dag, Miss… Metus låtsas tänka efter. Förlorare? Miss Förlorare? Det är väl så du heter?
Metus gäng håller sig för magen och skrattar så att det kiknar.
Vilken humor.
Tess orkar som sagt inte med det här just nu. Inte för att hon tror att det kommer lyckas, men allting är alltid värt ett försök. Hur idiotiskt det än må vara.
-God dag, Mr Vinnare, smörar Tess.
Metus ansikte mjuknar upp. Tess kan inte förstå att han verkligen går på det här. Det är ju helt sjukt ju. Metus är verkligen en idiot. Tess kan inte låta bli att leka med hennes mobbare lite till:
-Du heter Stor i förnamn va?
För en kort sekund är Metus helt ofokuserad. Med alla år av träning, som Tess har lagt ner på det här:
Med just träningens hjälp vet hon precis, exakt när hon ska göra det. Hon behöver inte tänka. Hon och det, krigets odjur, hon har inom sig blir ett. Det känns så otroligt naturligt när Tess kastar sig fram och ger Metus ett slag över käken. Fuskaren tar sig för hakan och faller till golvet. Men han klarar inte av att bli av med sin heder, klarar inte av att ge upp. Därför är han dum nog att resa sig upp igen. Och då händer något fruktansvärt:
Tess tappar kontrollen.

Elizabeth Wonder (HP_Maja)

Elizabeth har råkat ut för en del trubbel. Hon har fått med sig en ung man som går tänkarlinjen och en ökänd tiggare, hem. Hon står i skuld till de båda efter att ha spärrat deras väg. Elizabeth fick medge att hon inte varit särskilt smart.
Hon behöver gå och be innan mörkret kommer!
Det vore en otrolig skymf mot Magikerna från de Övre, att ignorera de. Hon kan verkligen inte riskera att för första gången på tio år glömma bort sina gudar. Tiggaren hade hon utan tvekan lämnat på gatan så fort hon fick tillfälle för det, men med Lutha… ja, det är annorlunda. Hon vill gärna göra ett gott intryck på honom, så att han inte glömmer det där hon sagt om vad han borde säga till sin lärare. Hon behövde antagligen skriva ett pergament eller två och sedan skriva under med sin, snirkliga handstil, för att Luthas lärare skulle tro på denne. Dumt nog hade Elizabeth alla sina pergamentrullar hemma.
-Miss Wonder, säger Lutha försiktigt. Ehm… får man lov och fråga vart ditt hus ligger? Jag vill absolut inte vara oförskämd, men jag tror att hela den här församlingen har hört… ryktena om… ni vet varelserna efter mörkrets inbrott och det där.
Lutha rodnar generat.
-Jojo, Mr Tengaw, svarar Elizabeth. Det är inte alls lång tid kvar nu!
-Åh, säger Lutha. Vad bra.
Elizabeth ler sällan, men när hon väl gör det:
Hennes leende är vackert. Det når hela vägen upp till ögonen, och i dessa återspeglas hennes glädje med hjälp av ett underbart, djupt, skimmer. Skrattgropar uppstår i kinderna då hennes vita tänder framträder.
Nu ler hon mot Lutha.
Det är ett bra tag sedan hon log nu, men hon har varit rädd att det ska förstöra andras bild av henne. Hon har liksom ägnat så mycket tid åt att måla upp den. Här är hon tyvärr tvungen att göra ett undantag. Hon känner, av någon anledning, att det verkligen är viktigt att Lutha går till hennes trupp.
-Bor du här, eller? Frågar plötsligt någon.
Tiggaren.
Elizabeth känner igen hennes sträva röst.
-Korrekt antagande, svarar Elizabeth och försöker att inte övergå till sin vanliga, släpiga ton.
Det här var ju faktiskt bra träning till imorgon, kommer hon på. Hon har helt glömt av vad hon har planerat, men är mycket nöjd då hon inser vilket litet plus i kanten det är att träna sig på det här med att vara lite mindre sträng och disciplinerad.

När Elizabeth ser på Lutha och tiggaren upptäcker hon att deras ögon stora.
Enorma för att säga sanningen…
De tycker uppenbarligen att hennes hus är mycket stort, och möjligen lite överflödigt…
Elizabeths hus är helt byggt i trä. Det består av tre våningar, varav en är källare. Men hon har en stor familj, så ett stort hus behövs:
Hennes far heter Jonas. Han är krigare och slåss tappert borta vid fronten i detta nu. Hennes mor heter Katy. Katy arbetar med olika vetenskapliga projekt och jobbar just idag över. Elizabeths lillasyster heter Diana, är tolv år, och sover, för natten, över hos en kompis. Denna kompis har passande nog en storebror. Och det är med honom Elizabeths ett år äldre bror, Daniel, tillbringar natten med.
Det kan knappast ha varit en bättre kväll för att ta hem en man, som går tänkarlinjen, och en tiggare till familjens hus.

Lutha Tengaw (§ Hedwig §)

Miss Wonders hus är verkligen enormt. Lutha fascineras över hur perfekt det ser ut att vara byggt. Det är också målat i mörkt blå, vilket är Luthas absoluta favoritfärg. Han tycker om huset, men känner samtidigt en liten avundsjuka gro inom honom. Själv bor han hos ett par fosterföräldrar, de har bara en våning och två sovrum, kök och toalett.
Inte mer än så.
Det är den tionde familjen han flyttar till, och Mr och Mrs Levan är visserligen mycket snälla. Men de börjar bli gamla. Lutha kan nästan se döden i deras ögon. När han gör det känner han sig så sorgsen… för då vet han att han snart kommer behöva flytta igen. Varför han bor hos fosterfamiljer är för att båda hans föräldrar är döda. De dog i en olika vid ett vattenfall:
Hela familjen vandrade i den vackra naturen, innan krigets, hemska, början. Hans föräldrar skojade med honom, men så plötsligt halkade de båda. De föll ner i vattenfallet, och drunknade hjälplösa i sjön som det ledde till.
Då var Lutha fem.

-Vi kanske ska gå in? Frågar Miss Grey och väcker Lutha ur sin obehagliga dagdrömmar.
Ingen ur sällskapet säger något förrän de stigit innanför ytterdörren. Då kommer Lutha plötsligt på något.
-Elizabeth! Nej, förlåt, jag menade Miss Wonder! Ropar Lutha. Din familj!
Miss Wonder tittar upp.
-Åh, säger hon. Det är… ett obefintligt problem. Du, Mr Tengaw. Jag ska skriva ett litet pergament om det där med att du ska börja min grupp…
För ett ögonblick ser det ut som om Miss Wonder kommer på något. Hennes ansikte lyser upp innan hon fortsätter tala:
-Det där med att du ska börja i min grupp senare! Fortsätter hon gåtfullt.
Miss Wonder går ut ur rummet och Lutha tar god tid på sig när han ser sig omkring. Enligt honom är rummet obeskrivligt.
Det är en sådan, vacker, snickarglädje.
När Miss Wonder kommer tillbaka håller hon ett hoprullat pergament i handen.
-Ge det här till din lärare imorgon, säger Miss Wonder.
Lutha tittar nyfiket på pergamentet.
-Du får gärna kika på det nu, om du vill, Mr Tengaw, säger Miss Wonder, som om hon kunde läsa Luthas tankar.
-Tack, säger Lutha och rullar ivrigt upp pergamentet. Det här är vad som står:
[font=Times New Roman]Käre Mr Ivo
Jag har funnit en del kvaliteer hos en av dina elever. Lutha Tengaw. Jag råkade av en händelse träffa honom tidigare idag. Jag har en önskan som jag skulle bli mycket lycklig, i det fallet att den uppfylls:
Jag vill att Mr Tengaw ska hoppa över resten av proven och genast förflyttas till min trupp.
Elizabeth Wonder

[/font]
Här kommer en fråga:
Vad gör jag bra med mitt skrivande?

Du har en otrolig spänning och inlevelse i dina texter. Du får på så sätt en att vilja läsa vidare. Denna spänningen är, enligt mig, det bästa med dina texter.

Det jag älskar mest är att du inte överdriver. Du skriver inte heller för lite.
Det är lagom långt, lagom mycket detaljer, tankar, dialog allt.

Ja ger ett kapitel till för att ni är så snälla, och för att jag har ett sådant flyt när jag skriver ♥ Frågan från förra kapitlet gäller dock fortfarande

Kap. 7

Exila Otiliana (Majaluna)

-Isha? säger Exila för säkert sjunde gången den här minuten. Isha säger ingenting utan stannar bara tvärt. Exila stannar också, men klarar inte av att stå lika still som Isha. Hon gungar nervöst från fot till fot.
-Exila, lyssna nu, säger Isha. Okej?
Exila nickar samtidigt som hon fortsätter titta ner i marken. Att vara så här nervös gör att hon skäms. På ett konstigt sätt. Hon liksom känner en kall känsla från topp till tå. Känslan säger tydligt till henne:
Det här är ingenting du ska vara nervös för! Du är mesig, Exila.
-Titta på mig, säger Isha och lyfter Exilas haka. Exila, det är dags att göra gott intryck på de här snubbarna! Du får inte darra, bit dig i kinderna för att åtgärda det, du får inte vida vad du tycker. Du måste se tuff ut i alla lägen. Om någon tilltalar dig, svara kyligt. Du ska helst inte tala så mycket, dock.
Exila kan inte låta bli att le åt sin syster. Hon älskar verkligen Exila, det märks så tydligt. Och Exila, tänker göra Isha stolt. Hon kan lika gärna lova sig det här och nu.
-Isha, säger Exila. Jag ska göra både dig och far stolt.
Isha kramar om henne. Allting finns i den kramen. Den svarar både Exila och säger att Isha inte bryr sig om Exila gör bra ifrån sig. Att hon inte ska vara nervös…
Allt.

Exila vänder sig om så att Isha inte ska se att gråten tränger fram i hennes ögon. Exila hatar att gråta. Den ligger och kryper där under ytan, väntar ljudlöst på att få smyga sig upp och fördärva sitt offer. För att Exila ska verka hård när hon stiger in genom de gigantiska dubbeldörrarna till Exudos skola väntar hon länge, länge innan hon hest viskar tre ord. Endast ämnade för Isha:
-Jag älskar dig.

När Exila är inne känns allting plötsligt mycket bättre. Det är handling nu. Som Isha sa:
Dags att göra gott intryck.
Exila vet att hon ska gå till något välkomsttal först. Det står på schemat hon fick efter hennes intervju. Vart detta välkomsttal skall hållas är dessvärre okänt. Exila vet vad det innebär. Hon blir tvungen att fråga sig fram. Inte för att Exila är särskilt blyg. Men det ger inte rätt bild av henne om hon går runt och frågar folk. Själv hade hon tittat på någon sådan person, som någon ovetande. Exila vill helst inte ses som någon ovetande.
-Du ser ut att vara lite vilse, säger en röst.
Exila slår runt.
Där står en lång man. Han räcker fram handen mot henne.
-Artel Abbit, presenterar han sig själv. Jobbar med Exudos skolans nykomlingar.
Exila höjer på ögonbrynen mot denne Mr Abbit och skakar kraftigt hans hand.
-Exila Otiliana, säger Exila. En av nykomlingarna, som du verkar arbeta med.
Mr Abbit skrattar ett klingande skratt.
-Du är allt rolig du, säger han. Jag ska visa dig till samlingssalen. Följ mig.

En minut senare sitter Exila på en liten, sliten trästol. Det ser ut som om den skulle kunna falla ihop i vilket ögonblick som helst. Antagligen har någon magiker lagt någon form av besvärjelse över den. För tillfället är rummet helt tyst. Alla tittar bara på en man som står på en stor scen i mitten av rummet. Det runda rummet. I samlingssalen är allting utformat efter hur scenen står, vilket resulterar i att lokalen ser ut som cirkel uppifrån. För att återgå till vad som hände i detta runda rum till samlingssal, så har precis mannen som står på scenen tagit en konstpaus. Exila visste inte om den är införd på ett bra ställe då hon är alldeles för nervös för att lyssna på talet. Allt ljud blor, för tillfället, bara till ett avlägset brus i hennes öron. Trots det gör hon ett försök att lyssna nu.
-Jo, men jag skulle vilja tala med en person på mitt kontor rätt så… omedelbart efter det här, säger mannen, nu förstår Exila att det måste vara rektorn.
-Exila Otiliana, vänligen infinn dig där efter denna samling, fortsätter rektorn.
Exila är som bedövad.

Jag tycker mycket om att allt hänger ihop, man blir inte förvirrad. Man lever sig verkligen in i ditt skrivande, vilket har den enkla konsekvensen att man vill ha mer.
Typ. Det.

Super!