När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Jag kan vänta. Vet hur svårt det kan vara att komma på något bra att skriva.

Heeey haha

Jag vill verkligen inte bli en sådan som postar en gång i månaden, för jag vet hur irriterande det är...
Jag är väldigt ledsen för att jag inte har postat något, det har varit mycket på gång just nu när skolan har börjat och allt...
Nu är jag på landet, och förhoppningsvis kommer jag skriva en del! Men tills dess så får ni ett lite längre kapitel som förlåt haha


Kapitel 13

Louis

”Jag är så sjukt hungrig”.
Jag avbryter min konversation med Fred vid Rawenclaw-bordet och kollar upp på Milou som sätter sig framför mig.
”ät”, Föreslår jag, och han spricker upp i ett brett leende som får det att kännas fladdrigt i magen på mig. Fan också.
”Visst, fantastisk idé Lou”, säger han, tar ett av mina pommes frites och stoppar det i sin mun.
Jag höjer på ett ögonbryn, men Milou bara ler, reser sig och blåser mig en luftkyss innan han går därifrån.
Ett leende sprider sig över mina läppar, och jag biter mig i läppen för att inte börja flina som en galning.
”Kan vi förvänta oss ett lyckligt besked snart?” Frågar Fred och ser oskyldigt på mig. Jag slår till honom lätt på armen, och han bara skakar på huvudet, leendes.

Dominique

Jag känner hur mina ögonbryn drar sig samman, och hur mina käkar spänns.
Vafan var det där?
Utan en andra tanke så reser jag mig från Slytherin-bordet och följer efter Milou när han vandrar ut genom stora salen och går in i en korridor.

Så fort han kommer in i korridoren, som är helt öde förutom oss, så sjunker hans axlar ihop något, och han stannar upp mitt i ett steg.
Jag gömmer mig bakom en stenstaty och tittar fram bara lite grann när han sätter sig ner och lutar sitt huvud mot den kalla, grå stenväggen. I’m like a freaking ninja.

Sedan tar han ett djupt andetag, och jag hör hur hans röst skälver till. Jag rynkar än en gång på pannan, och drar efter andan när jag ser hur tårarna börjar rinna ned för Milous kinder.
”Jag vet att du är där”, Säger han sedan, ganska tyst.
Jag biter mig i läppen. Så mycket för att vara ninja. Efter en stund av tvekan så tar jag ett steg ut från bakom statyn och säger:
”Hur är det?”
Milou tittar upp, sakta, och möter min blick. Han blänger lite på mig.
”Gissa tre gånger”.
Jag sväljer, och motstår frestelsen att springa därifrån. Jag har aldrig varit bra på att trösta folk, jag gör det ofta bara värre.
Med en enorm viljestyrka tvingar jag mig själv att gå fram till Milou och sätta mig bredvid honom. Jag ignorerar hur den kalla stenväggen gör att jag darrar av köld.
”Han har ingen aning, eller hur?”
Jag kollar snabbt på Milou, som stirrar på marken framför hans fötter.
En stund överväger jag att fråga honom vad han menar, men jag vet nog redan, egentligen.
Sakta så skakar jag på huvudet. ”Jag tror inte det”.
Milou biter sig i läppen och suckar, innan han tittar upp på väggen framför honom. ”Det var väl det jag trodde”.

Jag bara sitter där, med huvudet lutat mot stenväggen och med blicken fäst på väggen framför. Milou sitter i exakt samma position, och vi säger ingenting mer.
Allt är redan sagt.

*
*
*

Louis

När det ringer ut sista gången för dagen så samlar jag ihop mina saker så fort jag kan och pressar ner dem i min väska. Det enda jag inte lägger ned är papperet vi precis fick på förvandlingskonstlektionen. Vi hade gjort ett prov förra veckan, och vi hade fått det tillbaka – rättat.
Jag skyndar mig ut från klassrummet och går så fort som möjligt ut från slottet. Medans jag vandrar nedför gräsmattan till sjön så kastar jag en till blick på papperet i min hand. Högsta betyg, som vanligt.
Jag slänger ner min väska på marken och sjunker ner efter den. Med en suck så knölar jag ihop papperet och kastar det med all min kraft ut på sjön, där det ligger och flyter en stund och sedan sjunker ner under ytan av vattnet.
”Är du seriös? Du får högsta betyg och du är besviken?”
Jag skrattar och vänder mig om. Milou slänger sig ner bredvid mig, skakar på huvudet och puttar till mig retsamt.
”Jag är inte besviken”, Försäkrar jag honom. ”Jag vill bara inte ha pappret”.
Han himlar med ögonen, men säger inget mer. Han lägger sig ner och kollar upp på molnen som driver förbi, molnen som är glatt ovetande om livets hemskheter. Det måste vara skönt att vara ett moln.
Jag följer Milous exempel och lägger mig bredvid honom. Hans lugna andetag är det enda ljud som når mina öron medans jag försöker hitta någonting att säga.
”Jag ser en blomma”, Säger Milou plötsligt, och jag frustar till av skratt.
”Huh?” Säger jag, och jag ser hur Milou ler lite svagt i solskenet.
”Det där molnet är en blomma”, Säger han bestämt, och jag kollar upp åt det håll han pekar. Det enda jag ser är en stor klump av vitt moln.
”Det är ingen blomma, Milou”, Säger jag och skrattar till, och han skakar på huvudet.
”Du kollar bara inte tillräckligt noga”, Muttrar han.

Svaret som jag tänkt ut stannar på mina läppar, och mitt leende bleknar bort.
Milou suckar och lägger sin arm över mitt huvud, och jag känner hur hans skjorta snuddar vid mitt hår.
”Det ska bli fullmåne ikväll”, säger han, och jag stelnar till, och biter mig i tungan för att inte börja skrika högt.
”Jaha, trevligt”, Säger jag och försöker låta helt oberörd.
”Jag tänkte att vi kanske kunde smita ut och ta en promenad”, fortsätter Milou, och jag kan nästan känna hur han ler. Men inombords så brinner det som eld.
”Jag vet inte…” Mumlar jag, och jag känner Milous hand på min axel. Han klämmer till den lite och ritar små cirklar med sin tumme på min tröja.
”Snälla?” Frågar han med en bebisröst. ”För mig?”
Jag himlar med ögonen, även fast han inte kan se. ”Ledsen, Milou, jag är faktiskt väldigt jätte-super-duper-mega-trött och jag måste gå och lägga mig tidigt ikväll”.
Milous hand lämnar min axel och lämnar efter sig en obehaglig kyla.
”Det var typ ett jätte-super-duper-mega för mycket. Lou, vad är det?”

Jag vill berätta för honom. Jag vill så gärna berätta allt för honom, och inte ha några hemligheter alls. Men jag vet själv hur dumt det skulle vara, att jag inte kan ta den chansen.

Jag biter hårt i min kind, tills jag känner en lätt blodsmak spridas i min mun. Då reser jag mig upp och tar min väska.
Snabbt så kastar jag en blick ner på Milous oroliga ansikte, och sväljer hårt.
”Jag måste gå, Milou… Jag är ledsen”.
Sedan småspringer jag iväg från honom, ut genom gläntan och upp till slottet igen, med tårarna envist rullandes ner för mina kinder.


Så många tårar...

--Stella♥

Men guuuuud vad bra!!

Jätte-super-duper-mega BRA! ♥♥♥

Toppen!

Jättebra

Värt att vänta på.

Ja!!

Oh jisses vad bra det är!!

Omg kan de inte bara berätta alla sina hemligheter och sen kyssas?! LOULOU FTW, blir så frustrerad :E
Älskar allt ♥