Last one standing ~ Mugglisgame på mitt sätt

Kapitel 3

DealWithIt
Som ett djur. Som ett jävla djur på flykt känner jag mig när jag springer där genom korridorerna. Jag vet att hon är precis efter mig, och farten gör mig klumpig. Jag snubblar och faller, och ska precis resa mig när jag känner en lucka under mina fingrar. Jag bänder upp den och hoppar ner i mörkret, jag har ingen aning om vad som finns där nere men vad som helst är bättre än att låta mig fångas av henne. Jag fortsätter springa genom mörkret, snubblande, snyftande av smärtan i armen och stel av skräck. Jag är helt fokuserad på att inte falla, och när jag krockar med något, nej någon, skriker jag till innan jag hinner hindra mig själv.

luna lovegood 21
Han är oväntat snabb, men när han plötsligt faller vet jag att jag har honom. Just därför blir jag både arg och förvånad när han öppnar en lucka och hoppar ner i den. Jag drar fram en liten ficklampa och hoppar efter, tänder den och morrar tyst medan jag sveper med den längs väggarna, försöker hitta honom. Så ser jag honom, och plötsligt stannar han. Jag springer emot honom, men stannar tvärt när jag ser varför han står stilla. Han har krockat med en lång och smal kille som har kortklippt brunt hår och smala, djupa ögon. Han ser inte så stark ut så jag höjer kniven för att döda honom också. Men så gör han något som jag inte har väntat sig. Han vinklar huvudet så att hans hals blottas, och jag förstår inte alls vad han håller på med. Sedan förstår jag inte varför jag skulle bry mig, så jag gör ett utfall med kniven. Men innan den hinner nudda hans hals flyger hans hand ut och något tungt och hårt träffar mitt huvud. Jag tänker att det där var planerat. Sedan tänker jag inget mer.

Trädkatten
Jag böjer mig ner för att kolla hennes puls. Ja, död. Jag plockar upp hennes ficklampa och hivar upp min ryggsäck från golvet. Det ena hörnet har fått lite blod på sig. Pojken står en halv meter bakom mig och ser på mig med en blandning av beundran och skräck i blicken. Jag sätter mig ner på golvet och klappar bredvid mig för att visa att han kan sätta sig. Han kommer försiktigt fram, sjunker ner på golvet och ser på mig under lugg. Jag öppnar ryggsäcken och upptäcker att den innehåller en tjock bok om hur man känner igen förgiftad mat och annan överlevnadsteknik. Jag ler lite. ”Ja, nog hjälpte den oss att överleva alltid.” Säger jag med en menande blick på flickan. Jag är en mördare, och det är så bisarrt att jag inte kan låta bli att skratta åt det. Så det gör jag.

Zendaya
Nästa gång jag vaknar så försöker hon få upp eld. Jag känner mig mycket piggare, och jag sätter mig upp. ”Ska jag hjälpa dig?” Hon ser på mig och ler. ”Det är lugnt. Fokusera du på att inte bli förgiftad igen.” Jag ler snett och tar en titt på mitt finger. Såret har läkt fint, och jag kommer på att jag inte har tackat henne än. ”Tack.” Säger jag uppriktigt. ”Vad heter du?” Hon har äntligen lyckats få upp eld, och svarar inte först. När den lilla brasan brinner bra så tittar hon upp. Hennes kinder är röda och hon ler, lycklig över elden. ”Jag heter Katniss Potter. Du?” ”Zendaya.” Säger jag och flyttar mig närmare elden och henne. ”Jag antar att det är vi mot hela jävla regimen nu.”

Katniss Potter
Vi mot hela jävla regimen. Ja, hon har rätt. Jag ler och värmer mina frusna händer över elden. Nu skulle det bara behövas några marshmallows och ironin vore fullständig. Det måste vara kväll, och jag känner mig plötsligt så utmattad, saknaden efter min familj är påtaglig. Vi brukade alltid grilla ute vid havet på somrarna, röken som steg mot himlen och lukten av saltvatten och tång brukade göra mig lycklig, men nu fick det tårarna att stiga i ögonen. Jag saknar dem så sjukt mycket.

Amelia T.
Det är kväll nu, och vi går och lägger oss bakom hyllan jag sov i när hon hittade mig. Det är hon som föreslår att vi ska sova tillsammans för att hålla värmen, och jag har inget emot det så vi tar av oss våra jackor, rullar ihop dem som kuddar och lägger oss på marken. Första natten i hungerspelen. Det kunde vara så mycket värre. Jag somnar fort efter omständigheterna och kanske mitt undermedvetna sökte kontakt, kanske frös jag bara. Jag vet inte, men när jag vaknar någon gång mitt i natten så ligger vi tätt intill varandra, och jag har slagit armarna om henne. Hon verkar redan vara vaken. Jag rodnar och lossar mitt grepp om henne. ”Förlåt.” Hon skakar på huvudet. ”Nej, släpp inte. Eller, det är okej, menar jag. Då känner jag mig mindre ensam.” Jag ler och omfamnar henne igen.

Little J
När han har somnat så ligger jag vaken en lång stund och bara känner hans armar om mig, hans jämna andetag i min nacke. Jag kommer på mig själv med att le och känner något ovant pirra i mig, jag känner mig lycklig och lite generad, varm och… Kär?! Jag vet inte, jag vet bara att jag aldrig skulle klara av att döda honom, även om det innebar att jag överlevde. Aldrig.

Mefour
Jag har snabbt blivit bättre sedan jag drack medicinen, och när natten kommer så sitter jag kvar och ser på platsen där liket låg. Jag vet inte hur, jag bara vände mig om och när jag vände mig tillbaka så låg han inuti mixern. Och sen, sen sattes den igång. Det var fruktansvärt, jag mår fortfarande illa när jag tänker på det. Om jag bara kunde förstå varför han dog. Han hade inga utvärtes skador, och det finns inget i rummet annat än en flaska utan innehåll en bit ifrån honom. Någon måste ju ha gjort något, men varför dödade personen inte mig också? Tanken får mig att rysa, och jag reser mig tvärt. Jag kan inte stanna här. Det vågar jag inte.

Kim Potter
Jag försöker sova, men tystnaden skrämmer mig och jag inbillar mig hela tiden att jag hör olika ljud. Därför tror jag först att fotstegen också är inbillade, men de kommer närmare och jag blir mer och mer säker på att det inte är på låtsas, så jag kryper ihop i ett hörn av skafferiet och ser mig desperat omkring efter någonstans att gömma mig. Självklart kommer jag fram till att det inte finns något gömställe, jag sitter trots allt i ett skafferi, så jag börjar istället rota i fickorna efter min kniv. Försent. Skafferidörren slås upp.

Fairy Tale
Det är natt nu, men jag kan inte sova. Mitt självförtroende har växt sig starkare efter den lilla… Händelsen i rummet med den stora mixern, och nästa gång jag kommer tillbaka till rummet med presenten blir jag knappt förvånad när ännu en sponsorgåva dalar ner från taket. Påsen är större den här gången, och den innehåller en karta över byggnaden. Mitt ansikte spricker upp i ett leende och följer den, hittar stegen som utlovats och klättrar upp för den. Där uppe är det mörkt, men jag ser kartan och vet att det ligger ett skafferi rakt fram. Jag hittar det och slår upp dörren, och mitt leende blir bredare. Jag höjer kniven. ”Nejmen hej”

DÖD: luna lovegood 21

AZUM! Jag lever xD

Yey min karaktär var med lite XP Kan man sponsra flera karaktärer?

Japp, han blev mixad c8< Ja, eller du kan sponsra en karaktär per kapitel men olika olika kapitel c;

Nemen hej Kim Potter, vad trevligt att träffas!
Tycker inte du det? >: )

Okej, då måste jag fundera lite över vem jag ska välja till nästa kapitel, återkommer snart

Mihi mig ;* xD

Det blir antagligen du eller Trädkatten ^^ Den jag inte sponsrar nu kommer jag nog sponsra i kapitlet efter det XP

Azum!

Varför inte jag som mördade dig? jag skämtade bara