Öppet rollspel för alla!

(Förresten; om någon ''dör'' i spelen kan vi väl säga at de bara åker ut? Kanske att de får vänta i ett green-room och titta på tills tävlingen är över?)

Vi kan ju säga att vissa dör på riktigt och andra kanske skadas så pass att de kan avsluta tävlingen självmant och blir räddade? Sätts i ett green room. Sen är det ändå regeringens beslut att bestämma var de alla ska placeras ^-^

det blir säkert awesome :3

(Jag fortsätter att rolla )

Något konstigt hände. Julians händer började darra av kyla och plötsligt kändes det kallt i hela kupén. Han huttrade till och la händerna runt sina armar. Plötsligt skrek någon till. Vad hände? Julian hörde hur olika fotsteg klampade omkring utanför hans kupé. Han hörde hur några pratade. Han kunde bara uppfatta några få ord. Ett ord stannade kvar i hans hjärna och skapade som ett ego i hans huvud. Död. Det var ordet. Död, någon var död. Personen blev antagligen bara sexton år. Men vad visste Julian? Det kunde lika gärna ha varit någon som jobbade på tåget? Kanske var det inte ens sant? Han sköt undan tanken. Plötsligt slogs han av en fantastisk doft av blommor. Kylan försvann och blomdoften tog över. Han slog upp kupédörren och möttes av ett helt hav med blomstrande blommor. Han såg hur en flicka gick längs korridoren. Det var som om blommorna följde efter henne. Det var hon som skapade havet av blommor. Han undrade vilka olika krafter alla hade. Några måste vara väldigt duktiga tänkte han. Själv var han väl ändå ganska bra på att kontrollera sin kraft. Han sprang fram till flickan och log.
"Det luktar jätte gott!" Kanske var det inte meningen att man skulle skaffa vänner men han brydde sig inte. Han gjorde allt bara för att få se någon le. "Mitt namn är Julian. Vad heter du?"

Lucy stannar upp och ler mot pojken som står framför henne, en brunhårig pojke med vackert gröna ögon. Till utseendet verkar han inte vara något att frukta, men man visste aldrig.
"Hej Julian." ler Lucy mjukt och manar fram en extra stor blå blomma och ger till honom.
"Jag heter Lucy." säger hon vänligt, bättre att vara vänner än bittra fiender. Man kunde klara sig bra utan att döda och hon hade tänkt försöka med detta. Att hon nu visade sig såhär, bland blommande väldoftande blommor, var ett slag för att påskina en värnlöshet, vilket hon i grund och botten inte ägde.
"Du har rätt, det doftar jättegott." säger hon med ett ljuvt klingande skratt och nickar åt det kvarvarande av isen.
"Var det du som gjorde det?" frågade hon enkelt.

"Fint namn!" Sa han och tog emot den blåa blomman. Lucy var faktiskt ett väldigt fint namn. Hon skrattade plötsligt till. Det var ett ljuvt och lite klingande skratt. Hon nickade åt den kvarvarande isen och frågade om det var han som hade gjort det. Han skakade på huvudet och kollade lite snabbt på isen.
"Nej. Sådant kan inte jag göra." Han skakade på huvudet igen. Hans kraft var inget att se på. Inget vackert, inget speciellt. Det ända han gjorde var att styra över folk. Han gillade inte hur det lät. Han styrde folk. Han hade makt. Makt som han egentligen inte ville ha. Plötsligt undrade han om det var bäst att bara hoppa ut ur skogen så fort han kom in och därmed vänta i green room tills han skickades hem igen. Till farmor. Till katterna. Till mamma och pappa. Han suckade tyst för sig själv men tittade sedan upp på flickan igen och log. Hon hade vackra ögon, enligt honom så spred flickan glädje. Glädje och blommor. Han kollade på den blåa blomman han hade fått. Den var också vacker. Tänk vad mycket som kunde vara vackert.

[Kan vi rolla andra karaktärer också? Typ, personer de träffar i skogen, statister.]

Emily

Jag kan inte somna om efter mardrömmen, så jag bestämmer mig för att utforska tåget lite. Kylan och doften av blommor tillsammans intresserar mig och jag undrar vilka krafter de andra har. Bäst att hitta några att bilda en grupp med, om jag ska ha någon chans att överleva. Jag öppnar min kupédörr och kikar ut i korridoren. Lite längre bort står en flicka och en pojke och pratar. Blommorna kommer från flickan. Det är kallare i korridoren än i kupén och jag upptäcker att is täcker halva korridoren. Jag går fram till flickan och pojken och försöker att inte halka.
"Hej!" säger jag och ler.

[Glömde att nämna i mallen att många tror att Emily är en pojke när de ser henne. XD]

"Hej" log Lucy åt ännu en pojke och frammanade en likadan blomma till honom och gav den till honom.
Lucy nickade åt Julian och lät blommorna krympa och återgå till krukan i hennes kupé, det tog på krafterna att hålla i det. Hon behövde kanske mer övning, men hon kunde styra växtligheter, en ros i hennes hand kunde bli dödlig för andra.
"Vad kan du göra då?" frågade Lucy med nyfiket glittrande ögon. Att lära känna sina motståndare var viktigt i kampen om att överleva. Hon ville inte döda någon, men hon ville vara kvar länge.
Hon hade sin plan att spela en mjuk och vänlig varelse, en ljuvlig en. Hon var nästan en sådan, även om hon hade kämparglöd i sig.

(Det kan man, så länge det inte är någon av våra ^^ )

Grace

Jag ser, en bit fram i korridoren, en flicka och två pojkar stå och prata. Jag stannar upp. Ska jag fortsätta gå, eller ska jag bara.. Vända om? Flickan har ett vackert leende och är omgiven av blommor. Utan förvarning låter hon blommorna krympa ihop, graciöst och försiktigt. Jag börjar nästan gråta. Jag önskar att jag jade en så vacker och väldoftande kraft. Något som skulle kunna hjälpa människor. Jag vänder mig om, men tanken på flickan som frammanade all is stoppar mig. Blommor eller is? Inget svårt val. Jag fortsätter framåt i korridoren och av någon anledning stoppar mina fötter automatiskt när blomflickan säger:
"Vad kan du göra då?"
Jag tror först att det är riktat mot mig, men inser direkt att hon förstås talar med pojkarna mittemot henne. Men jag går inte vidare. Av någon anledning som jag inte kan förklara stannar jag upp och sneglar på de tre som står där.

Saphira

Jag sitter kvar i kupèn länge, tills hela jag fylls av en blomdoft. Jag skakar på huvudet, trycker ner en längtan och går fram mot dörren. en längtan om att kunna göra något vackert. Men det vackraste jag kan göra är nog att döda blommor.
Jag skjuter beslutsamt upp dörren och går ut i korridoren. Där står flera personer och pratar.
En lätt vindpust drar igenom mitt hår som faller till mina axlar igen.
En av personerna är en flicka, hon är vacker.
Inget monster, inget spöke som jag.
Jag står tveksamt kvar, och känner att kall luft börjar stråla ut från mig. En av blommorna faller till marken, täckt av is. Det spräcks när de sköra bladen dunsar ner i marken.