Mitt första Mugglisgame!

Ice blev perfekt! Hur hon trotsar reglerna på barnhemmet, hur hon vill ha Will med... Perfekt!

Super!

Tack, tack, tack alla! Ni anar inte hur mycket det betyder! Som jag skrev på typ sidan 3, så hade jag redan Distrikt 5 färdigskriven, så jag tänkte att jag lägger upp den nu direkt!

Distrikt 5
Ellie Cluchwater (Kim Potter)
14-åriga Ellie slår upp ögonen. Ansiktet är svettigt och det mörkbruna håret sitter klistrat mot huden. Hon har drömt en mardröm om Slåttern. Igen. Och idag är det dags. Slåtterdagen.

Ellie känner svetten bryta fram igen. Tänk...tänk om de drar hennes namn ur den stora glaskupolen. Tänk om det blir hon som ska behöva resa iväg. Iväg, bort från Far, Jacko och Mey. Bort från hemma. Ellie försöker andas långsamt. Det kommer inte att hända, det är bara din fantasi, du vet att det inte kommer hända....

Hon vänder sig om i dubbelsängen och ser på Meys ansikte där hon ligger och andas lugnt. Hon är så vacker när hon sover, tänker Ellie. Hennes ansikte är så vackert, så vuxet trots att hon bara är 16 år, att ingen kan ana vad som döljer sig under de släta anletsdragen. Ellie vill inte väcka henne, vill inte förbereda sig för Slåttern med henne. Och absolut inte höra hennes namn ropas ut av Assiette Wonder, hon som ska dra fram årets deltagare från Distrikt 5. Men hon vet att hon måste, så hon skakar Mey lätt. Hon får-som väntat-ingen reaktion till svar.
"Mey?"
Mey gnyr till och vrider sig. Hon mumlar något ner i kudden.
"Mey?" säger Ellie igen.
"NEJ!" Mey skriker det så högt att Ellie ramlar ur sängen. Mey sitter upp, rak i ryggen och skriker så att fönstren skallrar.
"NEJ! NEJ! NEJ!"
Ellie reser sig upp och stryker henne försiktigt över håret.
"Mey, det är okej....inget kommer att hända dig."
Mey tystnar tvärt och ser på Ellie med sina stora, blå ögon.
"Inget kommer att hända..." upprepar hon med sin drömmande röst. Ellie skakar på huvudet.
"Ingenting. Men nu måste vi gå upp, finkläderna ligger redan framme." Mey nickar och drar av sig täcket.

Far är redan uppe när Ellie och Mey kommer in i köket. Han har tagit fram lite bröd och vatten från brunnen. Han ler mot flickorna, men hans leende når inte ögonen. Han vet lika väl som Ellie vad det är för dag idag.
"Godmorgon, mina små prinsessor." säger han, så som han alltid brukar säga. Ellie ler.

"Jacko sover fortfarande", fortsätter Far, "Och förlåt för den enformiga frukosten, men jag vill spara det lyxiga till ikväll." Ellie nickar. Om det blir något "ikväll" här hemma, säger en liten röst i hennes huvud. Hon skjuter bort den. Det kommer att gå bra. Assiette kommer inte att dra henne, eller Mey, och de kommer fortsätta leva sina vanliga liv. Till nästa år, säger rösten. Ellie skakar på huvudet så att hennes hästsvans piskar henne i ansiktet. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra. Hon tar ett djupt andetag.
"Jag går och väcker Jacko" säger hon och stegar ut ur köket.

Tomas Carson (Snivillinus)
Tomas är först uppe. Som vanligt. Cim ligger och snusar lugnt mellan föräldrarna i dubbelsängen. Hon har drömt en mardröm igen. Tomas undrar om mardrömmarna, som hållt på ett tag, beror på att han berättade för Cim om Slåttern. Att han berättade för en 10-åring vad som väntade henne i livet. Vad som väntade honom.

Tomas går fram till skafferiet och öppnar det. Tittar en stund på dammet som börjar samlas på de näst intill tomma hyllorna. Han stryker med handen över en av de övre hyllorna och hittar ett halvt bröd med nästan inget mögel alls. Han ler. Lyxfrukost kan vara bra en sådan här dag. Han dukar fint med det slitna porslinet som var mormors, och skär brödet i tunna, tunna skivor. Så känns det som om man äter mer.

Han hör hur mamma stiger upp i rummet bakom honom, kan nästan se hur hon sträcker på sig. Bara några ögonblick senare kommer hon ut i köket. Det långa, blonda håret är utsläppt och alldeles rufsigt och hon gäspar.
"Godmorgon, älskling." säger hon mjukt och ett brett leende sprider sig över hennes läppar när hon ser på matbordet. Hon sluter Tomas i sin varma famn och han vill aldrig släppa. Hon krånglar sig ur hans grepp och drar ut en stol som hon sjunker ner på med ett lätt stönande. Tomas höjer ett ögonbryn.

Mamma ler. Hon har haft problem med ryggen ända sedan hon slog den i ribban på en höjdhoppstävling när hon var 22. Mamma har aldrig tränat någon form av sport sedan dess, men hon är fortfarande lika smal. Kan ju bero på vår begränsade mattillgång, tänker Tomas.

Pappa kommer ut från sovrummet med Cim i släptåg. Han pussar mamma på kinden och slår sig ner han också. Cim kastar sig över Tomas och kramar honom hårt, hårt. Hon vet också vad det är för dag idag. Tomas lyfter upp henne och sätter henne på en stol. Hon skrattar hest och han dimper ner på stolen bredvid henne.
"Tack så mycket Tom för brödet!" säger Cim när det bara är några smulor kvar av det halvmögliga, grova brödet. Tomas ler mot henne och Cim ler tillbaka så att hennes stora glugg blir synlig.
"Ska du ta på dig finkläderna nu, vännen?" säger mamma och Tomas nickar. Det är dags.

Slåttern
Det värker fortfarande i Ellies finger efter att de tagit blodprovet. Men hon skrek inte, och hon lyckades få Mey att inte skrika heller. Nu står Mey ensam, utan Ellie, borta i 16-årskategorin. Ellie kan inte se henne någonstans. Hon vet att far och Jacko står någonstans bakom alla barn, varav två kommer att skickas i döden för ingenting. Det kommer inte att bli jag. Ellie tänker det om och om igen. Det kommer inte att bli jag, det kommer inte att bli jag. Hon griper hårt om klänningsfållen när hon ser Assiette Wonder komma upp på podiet, tillsammans med två fredsväktare. Hon ska klara det här. Det kommer att gå bra.

Borta i 13-årskategorin står Tomas med mössan längre bakskjuten på huvudet än någonsin. Nästan så att man ser hans ärr. Assiette har babblat på om Mugglisgames historia i säkert en halvtimme, när hon plötsligt ropar med sin pipiga röst:
"Som vanligt... Damerna först!" Tomas sträcker på sig för att se bättre. Assiette fnissar lite när hon gräver bland de små lapparna i glaskupolen, och efter en stunds letande greppar hon en lapp. Den flickas namn som står där kommer att skickas i döden. Tomas andas långsamt när Assiette vecklar upp lappen och harklar sig. Hennes gälla röst ekar genom samlingarna av barn och unga när hon läst upp namnet:
"Mey Cluchwater!"

Ett ynkligt skrik slipper ur Ellies mun när hon hör Meys namn ropas upp. Mey kommer aldrig att klara det.
"Var är du, vännen?" säger Assiette med sin äckliga röst. Ingen Mey kommer upp på podiet. Hon förstår inte, kan inte...
"JAG ANMÄLER MIG SOM FRIVILLIG!" Ellie hinner inte hejda orden som hon skriker ut de så att alla kan höra. Jag anmäler mig som frivillig. De fem ord som förändrar en människas liv.
"Ååh, välkommen upp hit vännen!" säger Assiette kvittrande. Ellies ben går automatiskt upp på podiet, hon tänker inte ens. Frivillig. Assiette trycker upp mikrofonen till hennes mun.
"Så vad heter du då?" fnissar hon.
"Ellie Cluchwater" säger Ellie stelt.
"Jasååå" säger Assiette och fnittrar ännu mer, men Ellie irriterar sig inte ens på det. Frivillig.
"Jag kan slå vad om att det där var din syster! Vilken tragisk historia!" piper Assiette. Ellie tiger.
"Då så" fortsätter Assiette, lite besvärat, "då tar vi pojkarna!"

Flickan som anmälde sig frivillig stirrar ut över folksamlingen och bakom Tomas hörs gråtande och skrikande. Säkert flickans föräldrar och syskon, systern vars plats hon tog. Tomas tycker synd om de allihop, men nu är det enda han kan koncentrera sig på Assiettes hand som kniper ihop de lösnagelbeklädda fingrarna om en liten lapp i pojkarnas glaskupol. Tomas andas häftigt när de knubbiga fingrarna viker upp lappen och munnen, som är så full av läppstift, formar orden:
"Tomas Carson"
All luft går ur Tomas och han hör Cims skrik långt bakom sin rygg. Han står som fastfrusen och bara stirrar.
"Nå?" ekar Assiettes röst i mikrofonen. Tomas känner en knuff i ryggen av en av pojkarna bakom honom, och börjar stappla mot scenen.

När han till slut står bredvid flickan Ellie och ser ut över alla barn som klarat sig undan detta hemska öde för den här gången, har han sett både Ellies och hans egen syster bli bortburna-eller släpade-av respektive föräldrar.
"Här har vi nu, årets deltagare från Distrikt 5!!" ropar Assiette och enstaka applåder hörs från folkmassan. Tomas känner återigen en knuff i ryggen, den här gången från en fredsväktare, när han och Ellie leds in i den stora byggnaden.

Jag hoppas ni tyckte om den här också, och jag försöker skriva så ofta jag kan. Distrikt 6 har jag inte börjat på än, så det kanske tar lite längre tid innan den kommer. Men jag försöker skriva så fort jag kan!

Jättebra!!!
Du kan skriva!!!

Åh! Du skiver verkligen som en författare! Så detaljerat, så bra!

WOW. SÅ HIMLA BRA LIKOSM DPFOISOIDASJDAOSID C'x
Längtar så sjukt efter nästa kapitel och AH :3 Har du tänkt på att bli författare..?

TACK, DET ÄR MIN STÖRSTA DRÖM ATT BLI FÖRFATTARE♥

TACK Hermione. Granger och HP_Maja också!!♥

Majaluna, om det är din dröm, just go for it!♥
Om du fortsätter såhär var världen hittat en ny författare!

Så awesome!! Och bara ett distrikt kvar innan 7 ^^

Helgrymt!,