Who I am [SV]

Omg mjag vill ha mer , NU! ♥♥

Gaaah! Tack så jättemycket! Det kändes som om jag failade den där källarscenen totalt, men enligt dig verkar det ju inte så c: Och det får mig typ att bli helt varm om hjärtat! *Tar mig för hjärtat precis som Annie gjorde*

Tack så mycket cikki! ♥ ♥ ♥ ♥

Åh Julia ♥
Tack så sjukt mycket! Jag ler som ett får neej fååån herregud x)
Dina kommentarer är så himla gulliga ♥ Jag dör och tvingas återuppstå efter varenda comment från dig, haha. x)
Kraam till dig!
Psst. nobelpristagaren (du) är sjukligt begåvad själv. Och jag älskade ditt senaste kapitel. ♥

Haha, och jag fattar inte hur du kan tycka det hela tiden O___O ♥
(Åh vad tråkigt. Jag minns faktiskt väl att du var riktigt duktig ^^ Du måste börja igen någon gång! Då kommer jag vara en stolt läsare ♥ )


Jag tittade på Hobbiten X3. Jag som verkligen älskar sagan om ringen blev riktigt besviken ;c Det var riktigt coola 3D effekter, men filmen kände i stort sätt helt onödig. Så det gjorde mig lite ledsen, haha. Har du sett den själv? .__.

Och tack för att du gillade kapitlet ;D ♥

5555+ Textras ;D Någon är lite desperat. x)
Jag ska nog skriva lite på denna idag, men jag kommer nog inte bli klar. Så vänta dig helt enkelt ett kapitel i veckan som kommer. Jag ska skynda mig så mycket som det går! Promise! ♥
(Oh, btw. 5555 betyder 'haha' på thailändska. Det är väldigt praktiskt x3)

555555555555 XD

GRÅTER. BOKSTAVLIGEN. BÖLAR.

Hur gör du det, Amaanda? Alltså, det här är typ det mest fantastiska jag någonsin läst utan tvekan. Du skriver inte bara som en FANTASTISK, UNDERBAR och TALANGFULL författare - utan också som en jäkla POET. Jag fattar det inte, begriper det verkligen inte...
Jag njuter av varje mening du skriver och AVGUDAR sättet du leker med adjektiven, vilket gör berättelsen så levande och MAGISK.

Jag AVUNDAS dig. HUR blir man så DUKTIG!?!?!?!?

Du, jag är övertygad om att du kan bli en OTROLIG författare en dag - alltså på riktigt. Inte bara en författare, utan typ en J.K ROWLING-författare, om det förklarar hur GRYMT SJUKT JÄKLA DUKTIG DU FaAKtiSKt ÄRRrrr. ALltsåå.... Åhhhshsaifgvbsalifha, jag får gåshud...
På RIKTIGT!!!!! HUr HURr HUuuuurrr gör du?????
Jag vill bara ha mer MER mer MER av denna magi - det är serri som du förtrollar dina ord, vilket gör dem helt fantastiska och annorlunda på ett bra sätt. Det är liksom obegripligt att det faktiskt är samma ord som jag, eller vem som helst, använder när de skriver - de blir liksom SPECIELLA på något sätt. Jag kan inte förklara.
I can not. AHH. I. CAN. NOT. UNDERSTAND. JOHDILHUDLIHADIH

♥

Såååå bra!

Du har verkligen talang för att skriva om någon säger något annat ska jag slå dem i ansiktet för du skriver så underbart!

I want more!! ♥

håller med dig Hade inte kunnat förklara det bättre ♥

kanelpumpa, För att vara ärlig så läste jag kommentaren jag fick av dig redan igår kväll (och jag blev så chockad att jag höll på att spilla ut mitt te.)
Allvarligt talat O.O ! Jag har funderat hela dagen över vad jag ens ska svara för att kunna beskriva hur glad jag blir!
Men ju mer jag tänker på det desto svårare blir det.
Och nu har jag kommit fram till att det inte finns ord som beskriver hur varm jag blir om hjärtat.
How how HOW kan du säga något sådant fint? Och hur kan ni andra hålla med? ;O Det är overkligt. Jag blir helt tårögd av er fina respons! På riktigt. Det känns som att jag ska gå under (på ett bra sätt.)

Ni ska veta att ni är guld värda ♥ Och Elin Lovegood, om någon någonsin säger någonting elakt till dig: I'll be there. Och jag kommer att slå hårdare än vad Lori gjorde. ._. Ingen muckar med mina älskade läsare! ♥

Textras! Lilla, otåliga, snälla du Tack vare era kommentarer har jag fått energi nog att skriva klart nästa kapitel. Jag hade tänkt lägga ut det imorgon, men jag vill verkligen att ni ska få tillgång till det så fort som möjligt!

Ni är verkligen bäst! Och det nya kapitlet är helt och hållet skrivet för er ♥
Kraam!


Kapitel 7
En smärta är inte alltid synlig för ögat

Annie sträcker hjälpsamt fram en hand mot den lättade flickan på cementgolvet. Lite av Annies bruna hår har fallit ur flätan och hänger för hennes rosiga ansikte.

Lyra tar hennes hand, och med gemensamma krafter kommer hon upp på benen igen.

”Förlåt om jag skrämde dig”, säger Lyra och vänder skamset bort blicken. ”Jag menade inte att...”

”Det är okej, Lyra”, lugnar Annie Hon tar undan handen för sitt hjärta. ”Skrämde jag dig?”

”Nej”, svarar hon en aning för snabbt. Annie granskar henne noga innan hon ler svagt och vänder sig om över axeln. Ser mot något inuti det rum som nyss skrämde Lyra så.

Plötsligt minns hon det mystiska ljudet. Det som nyss tycktes hasa sig fram över golvet.

”Annie?” Säger hon undrande. ”Vad var det för ljud?”

Annie ser på Lyra och rynkar pannan. ”Ett ljud?”

Något vrider sig av obehag i hennes mage vid Annies ovetskap. Hon vågar inte fråga något mer, trots att hon mycket gärna vill. Lyra vill inte vara den personen som flippar ut av ett dumt ljud.

Hon rycker på axlarna och försöker att spela oberörd. ”Det spelar ingen roll i alla fall.”

”Okej.” Annie ler ännu ett svagt leende. Hon går in i det skrämmande rummet och bara sekunder senare kan Lyra höra det igen. Det hasande ljudet.

Hon piper skräckslaget till.

”Lyra?” Undrar Annie frågande. En enorm lättnad sköljer över Lyra då hon ser vad det är hjälpredan sysslar med. En stor säck med korn dras över golvet med hjälp av Annies rödflammiga händer. Det är därifrån ljudet kommer.

”Ja?” Lyra inser att hon lagt händerna för munnen i panik. Hon sänker långsamt dem nu. Skrattar ljudlöst åt hur fruktansvärt löjlig hon är.

”Var det något speciellt mrs. Green ville?” Frågar Annie henne. ”Eftersom att hon skickat ner dig hit?”

Lyra spelar med. Självklart, om hon låtsas att föreståndaren bett henne att leta rätt på Annie i källaren, så behöver hon inte oroa sig för att åka illa ut för att ha smugit sig ner hit. Det är en perfekt lösning.

”Jag fick ett slag i ansiktet”, förklarar hon och pekar på sin ansiktsskada. ”Av Lori Allen. Mrs. Green är och tar itu med honom nu just nu.
Hon bad mig att hämta dig för att titta till min kind.”

”Åh, kära nån.” Annie skjuter säcken med korn intill väggen och torkar sedan av händerna på förklädet. Hon böjer sig ner mot Lyra för att titta på det inflammerade området.

Annie reser sig upp och lägger en stöttande hand på hennes ryggtavla. Den är varm genom tröjans tunna tyg. ”Ljuset är så dåligt härnere. Kom, vi måste upp till behandlingsrummet.”

Lyra nickar tafatt och följer med.


”Du hade tur.” Annie baddar koncentrerat en blöt pappersservett mot hennes skadade kind. ”Om slaget kommit högre upp kunde du blivit träffad i ögat.”

Lyra flackar med blicken genom rummet. Behandlingsrummet har vita väggar, skåp och ett litet bord som hon själv blivit placerad på. Annie står alldeles intill henne och tar hand om olyckshändelsen.

”Var har du lärt dig allt det här? Om hur man gör med en skada? ” Frågan slinker ur Lyra innan hon hinner hindra sig själv. Det är inte särskilt artigt att fråga någonting sådant. Vad gör hon om Annie tycker det är allt för privat?
Lyra önskar att hon ångrade sig, men nyfikenheten är alldeles för stark. Den tar över henne helt och hållet.

”Min far lärde mig.”

Lyra tittar upp. Hon möter hjälpredans gröna ögon. Det finns ett obeskrivligt djup i dem, som om de går och bär på en stor, mörk hemlighet.

”Saknar du honom?” Lyra vill slå sig själv i huvudet för att hon frågar det. Men en del av henne, det där främmande nyfikna, kan inte låta bli då hon ser sorgsen i Annies ögon.

Annie blinkar bort tårarna. Hon lägger en ny pappersservett i vattenbadet och börjar badda kinden ännu en gång. Hon skakar på huvudet. ”Inget av det där spelar någon roll, ms Miller.”

Sårbarheten är inte längre blottad för Lyra. Annie har fått tillbaka kontrollen över sin oberörda, men vänliga mask. Och det finns inte något Lyra kan säga för att få den att rämna igen. Hon kan riktigt känna hur svårt det skulle vara att krossa masken.

”Ditt ansikte kommer att bli helt återställt inom några dagar. Och läkningsprocessen går fortare om du låter bli att vidröra skadan, ms. Miller.” Annie backar och tecknar åt sin patient att lämna rummet. Lyra är en siffra igen. Någon i mängden. ”Gå upp till ditt rum och vila tills föreståndaren säger någonting annat.”

Lyra hinner inte mer än komma ut ur rummet förrän en annan dörr öppnas. Lori Allen möter henne ännu en gång. Men den här gången är någonting annorlunda. Hans axlar är höjda och ansiktet oberört.

Men ögonen. Ögonen är sköra som glas.

Lori bryr sig inte ens om att putta till hennes axel då han går förbi. Det finns något dött över hela hans uppenbarelse. Något säger henne att Lori Allens sista hånleende redan krökts över hans läppar. Hon känner inte igen honom. Det är som en viktig bit fattas.

”Han kommer inte att skada dig igen, Lyra.”

Hon vrider på huvudet. Mrs. Green står utanför arbetsrummet med ett litet leende på sina smala läppar.

”Han kommer aldrig att skada någon igen.”

Vad har du gjort med honom? Tanken fladdrar i hennes medvetande, men hon låter den existera i tysthet.

Lyra är inte säker på att hon gillar det föreståndaren gjort. För vad det än är som drabbat Lori så måste det vara hemskt. Att tysta Lori är omöjligt.

Men nu är det gjort. Lori kommer inte att skada henne igen. Aldrig någonsin.

Faktum är att tanken skrämmer henne mer än hans ord och händer.

O.M.G. Lyra bara måste prata med Lori!! ♥ Kan inte beskriva hur mycket jag gillar denna ff:en ♥♥♥ Jag vill ha mer, nu, hela tiden!! :*

Lira/Lyri ♥ ♥
Älskar det skriv mer plz ^^