Dark Times: Början

DEt räcker med ett förlåt

å tycker inte ens att du behöver säga förlåt, visst längtar jag ihjäl mig efter mer men jag tror nog att vi alla förstår att livet kommit emellan c: kmr vänta för evigt ;*

Haha men aww sötnötter båda två! Har kommit en liten bit med ett nytt kapitel men har två tjejkompisar som drar i mig samtidigt som jag har körskola att gå i och allt annat å sköta..

Du försöker iallafall och det räcker för mig!

Kapitel 11. ”Jag är död.”

Jessica.

21 maj 1976.

Kullerstensgatorna gick framåt flera hundra meter och de var kalla och hala som is trots att det nästan var sommar. Nattens kalla kappa gjorde sitt. Sylvanas höll mig i handen och hennes numera lockiga blonda hår låg stilla mot hennes axlar över huvudet bar hon en blå huva, kappan runt hennes lilla kropp gick i samma färg. Hon gäspade trött och såg upp på mig. Vi gick med raska steg och ibland nästan släpades hennes fötter.
”Varför väckte du mig mitt i natten?”, frågade hon.
”Jag trodde du tyckte om att vi reste hela tiden”, svarade jag trött. För om sanningen skulle fram så hade märket bränt till och jag visste med ens att vi inte kunde stanna i Rumänien. För att vara ännu mera uppriktig hade märket aldrig gjort lika ont förr.
”Men jag har ju inte sovit klart.” Jag skrockade förundrat åt henne. Hon var så liten och rar och hon verkade gillade att jag blivit snällare sen David stack. Jag undrade ifall han letade efter oss.
”Det får vi tid till i Holland älsklingen min”, konstaterade jag och kramade hennes hand lite hårdare. Plötsligt skrek Sylvanas till och ramlade baklänges. Jag trodde att det var för mitt hårda grepp men då jag såg upp och nedför de sista metrarna på gatan så befann sig en man där, helt klädd i vitt med ett slags skimmer runt sig. Jag tog tag i Sylvanas hand och transferera mig därifrån.

I en liten stuga utanför staden satt jag nu vid köksbordet och läste. Sylvanas låg i soffan och sov. Det hon såg hade skrämt henne och lika mycket mig. Min första tanke var att det vara han, ”Mörkrets herre”, men hur skulle han kunnat hitta mig? Hade jag dröjt för länge på samma plats att han lyckats spåra mig, tanken skrämde mig och trots mina tunga ögonlock var jag obotligt pigg. Ja slog ihop boken då jag inte kommit mer än ett par sidor in i den tack vare alla tankar. Jag såg upp från bordet och framför mig satt ingen annan än han. Hur i all frid hade han hittat mig av alla människor?
”Vad gör du här?”, frågade jag och låtsades vara oberörd, han såg på mig med sina kalla ögon en lång stund, innan jag märkte att hela han verkade kall.
”Åh, vad skulle jag inte göra här?”, skrattade han och såg på mig då han lutade sig bakåt i stolen mittemot, ”du bara försvann, ingen visste vad som hänt med dig Jess.” Jag flinade brett mot honom.
”Varför i helvete skulle jag vilja vara i England med ett krig på väg och helt fel människor omkring mig?”, frågade jag och han verkade tänka efter.
”Du kanske skulle valt bättre från första början så hade det inte blivit så många fel Jess”, sa han och tystade mig.
”Men vad gör du egentligen här då? Du svarade aldrig på det”, sa jag och lutade mig mot min handflata.
”Jag ska ta med dig tillbaka till England”, sa han simpelt och han verkade fullt seriös. Jag hånskrattade åt honom. Han la sin hand på min kind och han var så extremt kall att jag kunnat tro att han var död.
”Hur ska du lyckas med det?”, frågade jag och funderade på varför han var kall.
”Jadu, berätta sanningen för Sylvanas kanske? Förstöra hennes liv”, sa han.
”Kan hon se dig?”, frågade jag.
”Klart hon kan se mig, lika mycket som du kan. Vi har samma blod Jess.” Han log skadeglatt mot mig och jag suckade djupt.
”Varför är jag tvungen att ta mig hem då?”, frågade jag.
”För att jag är död Jess.”

______________________________________

Efter en lång väntan ett kort kapitel, har fått tillbaka en del av min fantasi så lovar att ni snart får nästa kapitel. Förlåtförlåtförlåt.

Såå spännande!
Jag är glad att du har fått tillbaka din fantasi, har saknat dina kapitel. Ser verkligen fram emot fortsättningen. Kramar!

Kapitel. 12 Frankly

Jessica

10 juni 1976

Den läckande kitteln var nästintill tom såhär sent på kvällen, trots att det varit en vacker dag och mycket folk i diagongränden. Sylvanas åt på en macka fylld med ost och smör, precis en sådan där jag alltid önskade mig varje kväll när jag var liten. Men som född i en renblodig familj med en mamma som tvingade en att växa upp då man inte ens var tio var det inget man fick göra. Jag var glad att Sylvanas skulle få en normal uppväxt. Men jag var orolig.
Tänk om när jag väl vågade mig hem till mina vänner och Lara så skulle allt skita sig för Sylvanas, jag var rädd att jag skulle bli som min mor. Tanken skrämde mig och jag räckte koppen med varm choklad som Sylvanas sträckte sig efter. Hon log glatt och tog den ur min hand.
Jag tog sista tuggan av min egen macka och såg mot baren där Tom stod i sina bästa år och värsta rygg. Han såg rent av ut som drakdynga stackaren, men det var inte det som min blick fastnade på. Det var mannen som lutade sig med armarna mot disken bakom honom. Han hade bakåtslickat brunt hår en mörk glimt i ögat och han tittade bort när han insåg att jag märkt att han stirrat. Jag log självsäkert ner mot bordet och drack upp saften från mitt glas. Jag ställde ihop disken på bordet till ett och ställde mig upp och tog Sylvanas hand, hon balanserade på stolen innan hon lät mig lyfta upp henne.
Jag tog med henne upp på vårt rum för natten och där bäddade jag ner henne och sjöng för henne. Hon somnade på fem minuter och hon såg gränslöst vacker ut. Jag bäddade in henne i det vinröda täcket och kysste hennes kind innan jag reste mig och gick ner till baren, satte mig intill mannen som hade vänt sig om då jag försvunnit. Han fick tillbaka den mörka glimten i ögat när han mötte min blick och jag log bara.
”Du är väl lite för ung för att vara den flickans mor?”, frågade han med en attityd som jag inte gillade.
”Du är väl lite för spydig för att spana in mig?”, svarade jag.
”Besvarar du alltid frågor med nya frågor?”, frågade han med samma attitydsproblem. Men något med det attraherade mig ändå, men kanske var det inte hans personlighet utan hans skarpa ansikte.
”Jag vet inte, gör du?”, fick jag ur mig med ett brett flin.

”Vill du ha en honungsöl?”, frågade han.
”Gärna.”
”Jag heter Frank Peterdon”, sa han och räckte fram sin hand. Jag tog den och skakade den utan att säga mitt eget.
”Du vet att det brukar anses som artigt att presentera sig”, skrattade han. Jag log bara.
”Vem sa att jag var artig?”
”Du verkade som en fisförnäm dam när du satt där och åt kvällsmacka med händerna”, påpekade han och jag snäste lekfullt åt honom.
”Bah, vad vet du om societeten?”
”Mer än dig tror jag.”
”Det tror inte jag”, avslutade jag då Tom kom fram och Frank beställde en honungsöl till mig. När jag väl fick den så la jag händer runt koppen och njöt av kylan som var uppfriskande. Kall honungsöl på sommaren och varm på vintern, äntligen någon som kunde tänka. Innan jag började drick på den kavlade jag upp ärmarna på min tröja lite utan att tänka mig för och hörde hur Frank drog för andan, jag såg på honom med en undrande blick och såg att hans blick var fäst på min vänstra arm. Hur dum kunde jag vara? Jag drog ner tröjan fort och log mot honom i ett försök att verka söt och snäll, det gick inte hem.
”Den societeten som du känner till kanske du vet mycket om, antar jag”, sa han lågmält. Jag skrockade.
”Jag gick ur den, mitt namn är Jessica Raven, om det nu skulle säga dig något”, sa jag. Han kliade sig besvärat i nacken och krökte ena ögonbrynet samtidigt som en rynka uppenbarade sig i hans panna, synen var hemsk att se.
”Du var flickan som försvann”, sa han och lutade sig mot baren återigen.
”Jag är flickan som är tillbaka”, svarade jag.
”Vi kanske ska ta denna konversation på mitt rum?”, menade han och jag tvekade först. Tänk om han skulle föra mig till honom?
”Kanske”, sa jag och pekade på hans vänsterarm, han drog upp skjortan. Inget märke. Jag nickade och reste mig upp med honungsölen tog en klunk och slickade bort skummet från överläppen och skakade på huvudet så att det blonda håret la sig på min rygg.

Hans rum var större än mitt och han hade mycket packning, kanske bodde han här mer än bara hyrde rummet för natten. Vid fönstret stod ett bord och där stod en flaska eldwhiskey och han drog ut stolen för att jag skulle sätta mig. Jag var noga med att inte trycka in magen i bordskanten då jag lyckats dölja den med en formel, jag såg lika slank ut som innan. Han satte sig ner mittemot mig.
”I tidningen var du svarthårig”, sa han och jag höjde på ögonbrynet.
”Hårfärg, Frank, hårfärg”, svarade jag.
”Vem är flickan?”, undrade han och jag kunde inte låta bli att skratta.
”Är det här något jävla förhör eller?”
”Kanske, vem vet jag kanske jobbar som auror med täckmantel”, sa han och flinade då han plockade upp en cigarett.
”Röker alla i hela England nu förtiden eller?”, sa jag äcklat då han kastade över paketet till mig.
”Nej bara jag”, sa han ironiskt.
”Oj vad fyndig du var då”.

”Hur kommer det sig att du är tillbaka i England igen då?”, frågade han.
”Min bror är död…”, hann jag säga utan att fortsätta då Avery dök upp bakom mannen med ett tystande finger. Hade han förföljt mig utan att visa sig länge, funderade jag på.
”Åh.”, sa Frank bara och tog ett bloss av den vidriga cigaretten.
”Nej, jag måste till mitt rum, det blev inte mycket till konversation ändå kära du”, sa jag skadeglatt då han såg lite halvt ledsen ut.
”God natt då, korpen”, sa han med en irländsk brytning och jag skrattade.

Jag var tvungen att gå igenom min plan med Lily innan jag satte den i verket och jag var verkligen inte säker på vad Lily skulle göra när hon såg mig, jag förstod inte hur jag kunnat behandla henne som jag gjort. Jag mådde illa bara jag tänkte på det. Jag älskade ju Lily med hela mitt hjärta och ändå kändes det som om hon skulle avvisa mig som om jag inte hade något värde.
Åh jag hoppades att hon kunde förlåta mig. Hon var ju trots allt min bästa vän.


______________________________________

Har nästa kapitel på g, så är ni snälla så kommer det nog snart.

I love it ♥

Kapitel 13. Olyckskorp

Jessica

11 juni 1976

Solen stekte i mitt ansikte och jag förbarmade mig över att jag valt ett rum åt öster. Sylvanas satt och ritade vid slutet av sängen med alla sorters vackra färger. Jag sätter mig upp och klappar hennes hår då hon räcker mig teckningen, den är nästan helt klart vilket tyder på att hon varit vaken ett tag.
Teckningen chockade mig inte i sig då jag visste att Sylvanas kunde rita framtiden mer eller mindre. Men där var jag vid altaret med massor av människor runt mig, men inga ansikten inte ens brudgummen hade ett ansikte, bara jag och jag kunde bara anta att det var mitt egna val. De val jag skulle göra visade vilka jag skulle ha runt mig, om det var dödsätare eller gamla vänner som skulle stå där. Kanske både och? Jag kliade mig besvärat i pannan och gav Sylvanas teckning tillbaka till henne och reste mig från sängen för att gå och duscha.

Vattnet var välbehövt, jag kände mig genast tio gånger fräschare och då jag stod framför spegeln såg jag verkligen hur stor magen hade blivit, man såg det definitivt om jag inte hade formler runt om mig själv. Graviditeten i själva sig var inget som störde mig, jag trodde att det skulle vara minst hundra gånger värre men det verkade vara snäll mot mig, tur att någon var det i alla fall. Jag klappade mig på magen innan jag tog på mig en vid vit kjol och en pösig men fin skjorta. Jag granskade mig i spegeln innan jag gick ut till Sylvanas och packade i ordning våra saker i min handväska, det var en hel del och jag var glad att magi fanns, hade ju inte varit det roligaste att kuta omkring med tio stora väskor. Jag skrattade åt tanken och såg på Sylvanas.
Hon stod framför spegeln vid dörren och rätade till sin ljusblåa klänning och fäste ett hårspänne med en fjäril på i håret. Hon såg precis ut som mig när jag var liten, med en glimt av familjen Malfoys blonda hår. Hon var oemotståndligt söt i sina gråa ögon och långa blonda hår.
”Mamma, vart ska vi nu?”, frågade Syl och jag log mot henne.
”Vi ska hem.”

Cokeworth var ängsligt denna sommarmorgon, men det berodde främst på regnet. De flesta höll sig inne under dåliga sommardagar och mer och mer häxor och trollkarlar stannade inne varje dag, men Lily Evans föräldrar var mugglare och stod glatt och fixade i deras lilla trädgård, nästan vartenda hus på gatan såg likadant ut, vita hus med mörkblåa knutar. Lilys föräldrar verkade inte lägga märke till mig då de precis gjort sig klara på framsidan och gick till baksidan.
”Kan du sitta och vänta här vid grinden?”, frågade jag Syl och hon nickade och satte sig ner med paraplyet över huvudet. Jag gick fram till dörren och tog ett djupt andetag innan jag knackade på dörren.
”Jag öppnar!”, ropade en röst jag inte kände igen och då dörren öppnades fick jag syn på en blond flicka med lång hals och igen tryckta läppar. På sig hade hon en blus och en lång kjol till knäna. Hon såg riktigt ordentlig ut och jag tyckte mig inte känna igen henne.
”Åh ursäkta mig, jag måste ha kommit fel, jag letar efter Lily Evans, har du någon aning om vart hon bor?”, frågade jag och fick en mörk blick av flickan framför mig som förmodligen inte var mer än några år äldre.
”LILY!”, skrek hon högt in i huset och lämnade dörren öppen och gick in i köket. Sekunden efter hörde jag hur Lily hoppade ner för trapporna i en mycket mer avkopplad klädstil än hennes syster. Hennes röda hår var uppsatt i en fläta och det var betydligt kortare än sist jag såg henne. Hon kom fram till mig och granskade mig i några sekunder innan hennes mun formade ett litet o och hon smällde igen dörren framför mig.
”Det var till dig Lily”, hörde jag hennes syster säga.
”Jag vet, jag blev bara lite chockad”, sa hon och jag kunde nästan höra hennes panik innan hon öppnade dörren igen.
”Jessica”, sa hon bara och log mot mig sedan såg hon ner på min mage.
”Vart i merlins namn har du varit?”
”Jag var tvungen att försvinna Lily, för hennes skull”, sa jag och pekade på Sylvanas som satt vid grinden och såg på oss, hon vinkade åt Lily och Lily vinkade tillbaka.
”Vem är det?”, frågade hon.
”Min lillasyster Sylvanas”, sa jag och såg Lilys undrande blick.
”Jag ska förklara för dig senare.
”Tänker du inte förklara din mage?”, frågade hon och jag log snett.
”Jo, jag ska”, sa jag. Sen kramade jag henne, åh vad jag hade saknat Lily. Hon var den renaste personen jag kände, hon var som en verklig ängel.
”Kan vi prata i fred?”, frågade jag och hon nickade, tog sin regnjacka från hallen och sin väska, sen gick vi.

_______________________________________

Inte så jättelångt men ville ge er/dig något!

Så underbart!!!