Dramione - A love story. [SV]

Omg, cliffhanger...

Oj! Peeerfect as always! ♥
*Har ingen inspiration för en lång kommentar nu, men jag vill att du ska veta att jag ÄLSKAR det. Seriöst. Fortsätt! Så fort du har tid och ork. Dör lite här av din awesomeness.*

Aw, älskar det ♥
Naw, Dramione is back!!! So sweet 8}
Åh, lite för mkt cliffhanger för mig haha, jag vill genast ha mer, so keep going ^^

jättebra!

WOAH! Jag vill veta hur de kommer reageraa!! Längtar tills nästa kapitel!

OMG.

Ni är underbara. ♥
Det här kapitlet är som en enda lång konversation egentligen, men aja. Jag vet inte om jag kommer kunna publicera så mycket mer i veckan, och om jag skriver blir det troligtvis för att ha lite kapitel på lagret. c:

Kapitel 11.
Hermione:

”Eh… jo, det är så att jag skulle vilja berätta en sak för er…”
Hermione hoppades att nervositeten i hennes röst inte skulle höras.
”Vadå, har du fuskat på ett prov eller nåt?” grymtade Ron, som för en gångs skull hade näsan i en bok.
”Nej!” utbrast Hermione förnärmat. ”Jag dejtar någon!”
Ron stötte till bläckhornet så att innehållet rann ut över hans färdiga uppsats. Hermione torkade upp det med en lätt viftning av trollspöet.
”Du vadå?” röt Ron.
En av förstaårseleverna som satt i fåtöljen bredvid honom ryckte till och ramlade ner från sin sittplats. Ron tog ingen notis om honom.
”Vem?” undrade Harry.
Hermione vred på sig. ”Malfoy…”
”VAD MENAR DU MED ATT DU DEJTAR DET DÄR KRÄKET, HERMIONE? ÄR DU HELT DUM I HUVUDET, ELLER? HAR DU GLÖMT ATT HAN HAR MOBBAT OSS OCH I PRINCIP ALLA ANDRA PÅ HELA DEN HÄR SKOLAN SEDAN DAG ETT? ATT HAN KALLADE DIG SMUTSKALLE? FÖRKLARA DIG!”
”Ron, du behöver inte skrika!” Hermione var nära till tårar och hela sällskapsrummet hade tystnad och stirrade nu på Ron och Hermione.
”DET BEHÖVER JAG VISST DET!” Ron ställde sig upp och rusade ut genom porträtthålet.
Tystnaden ekade i rummet och alla återvände till vad det än nu var som de hade gjort innan Ron hade börjat skrika och gorma. Hermione var den första av henne och Harry att säga något.
”Harry, jag är så ledsen, jag vet att ni hatar varandra och att han har varit så elak, men…”
”Hermione” avbröt henne Harry. ”Jag är inte arg på dig för att du är kär i honom, för även om jag tycker att du förtjänar bättre så kan vi inte hjälpa vilka vi blir kära i. Jag är besviken över att du inte berättade något tidigare!”
”Hur visste du att det pågått länge?” frågade hon misstänksamt.
”Det är självklart att du har dolt någonting!” svarade han.
”Åh, Harry!” Hermione brast i gråt och kastade sig runt armarna på honom.
”Hermione, jag menade inte att vara taskig, jag bara…”
”Jag gråter inte för att jag är ledsen, jag gråter för att jag är glad!”
”Åh… jaha.” sa Harry lättat och klappade henne osäkert på ryggen.
Hermione drog sig undan ur kramen och log mot honom.
”Ron lugnar nog ned sig snart.” Harry besvarade leendet, men Hermiones suddades ut.
”Jag skulle inte vara så säker på det.” mumlade hon. ”Han verkade verkligen… förolämpad.”
”Han får lära sig att leva med det. Jag skulle inte oroa mig om jag var du, Hermione.” Han klappade henne på axeln och hon log igen.
”Du är verkligen en underbar vän, vet du det Harry?”
Harry blev genast röd i ansiktet och tittade ner på sin halvfärdiga uppsats.
De satt tysta en stund och sedan reste Hermione sig upp.
”Jag går upp och hämtar min bok!” sa hon
Harry nickade bara utan att titta upp.
På vägen upp till flickornas sovsal stötte Hermione ihop med Ginny.
”Hej, Ginny! Hur går det med Michael?” frågade hon.
Ginny såg dyster ut när hon svarade.
”Det går väl okej.”
Hermione stannade upp.
”Du är väl inte fortfarande kär i Harry?” viskade hon.
Ginny såg sig omkring för att vara säker på att ingen hörde, och sedan nickade hon.
Hermione såg medlidsamt på Ginny och omfamnade henne.
Ginny hade varit kär i Harry sedan sitt första år på Hogwarts och Hermione hade sedan början av förra året vid julbalen sagt åt henne att slappna av runt honom och träffa andra. Ginny hade följt hennes exempel och var för stunden tillsammans med en jämnårig Ravenclaw elev vid namn Michael Corner. Hon verkade dock inte särskilt glad över det.
”Ginny! Kommer du?” ropade någon och Ginny log mot Hermione.
”Jag måste gå! Jag lovade Amelia att jag skulle hjälpa henne med en uppsats.” sa hon. ”Vi ses senare!”
Hermione gick och satte sig hos Harry igen.
Han tittade upp. ”Skulle inte du hämta en bok?” frågade han.
”Åh, visst ja!” Hon reste sig upp igen men Harry grep tag i hennes hand.
”Hermione, vad tycker du om Cho Chang?” frågade han.
”Va? Åh, jag har aldrig pratat med henne… Varför undrar du?” svarade hon, lite förvirrat.
Harry mumlade något och släppte taget om hennes handled.
Hermione kunde inte låta bli att tycka synd om Ginny när hon förstod varför Harry hade frågat.

STACKARS GINNY!
Och stackars Ron xD
DU SKRIVER SÅ BRA! (*Kvider av lycka*)
Och Hermione bara, och Ron bara, och Harry bara, och allt bara: ♥

GUUUD VAD BRA!!!!!!!!!!!!! Längtar till nästa!!!!!!!

JÄTTEJÄTTEBRA!!!!