Skuggans födelse (DEK 2)

Lellilola, det där var en fantastiskt kommentar!
Har alltid önskat att DEK skulle få en fandom, och din kommentar värmer verkligen mer än du någonsin kan ana! ♥♥ Tack! ♥

Och, nu, bara för att jag är på ett så bra humör: ett kapitel! x)


•••
Kapitel 13 Del 2


”Framme.”
När han har yttrat orden försvinner allt det vita och en gigantiskt vit villa uppenbarar sig istället.
Villa är helt fel ord. Den är gigantisk. Den har till och med marmorpelare vid verandan. En pool ligger i närheten och det här påminner mer om en modern herrgård än ett hus som två nittonåriga killar bor i – nitton och arton om man ska vara exakt då Dominick inte har fyllt ännu. Det finns blommor av alla sorter och jag vet inte hur man lyckas sköta de utan att de dör, om de nu inte har en trädgårdsmästare också – jag skulle då inte bli förvånad.
Stora grindar är framför oss och hindrar oss ifrån att köra upp mot garaget – vart det nu än ligger.
”Herrejävlar, !” flämtar Simona, Oskar, Sonya och jag. När vi har klivit ur bilen är det första jag gör att slå till Dominick på armen så hårt jag kan – vilket visade sig bli lite för hårt.
Han gnyr till och ser förvånat på mig.
”Du har Jord om du inte har glömt det”, fortsätter han gny. Jag skjuter undan min skam och fokuserar på detta.
”Du har aldrig tagit mig hit!!” tjuter jag förbannat. Han ser förvånat på mig innan han svarar.
”Det kan ju bero på att jag bor ensam med Patrick sedan vi var nio och har huset fullt med vapen. Allt från spikklubbor till de senaste pistolerna”, säger han vettigt. Jag tappar hakan och lyckas bara klämma fram ett ”vänta, va?” utan att riktigt förstå.
”Nio år sade du?” frågar jag förfärat. Nej. Jag skakar på huvudet. ”Ni skulle aldrig klara det. Ni skulle inte klara av att köpa mat, sköta om trädgården, städa – absolut inte städa –, poolen, och allt annat. Kratta löv på hösten och allt det andra man måste göra”, säger jag bestämt. ”Spikklubba?” frågar jag sedan och höjer på ena ögonbrynet.
”Ja, alla möjliga vapen. Pilbågar, armborst, gevär, pistoler med sikte, pistoler utan sikte, spikklubbor, en eller annan lie, och massor med annat.
Vi gick ju i skolan med er då och efter er skola så gick vi och hade våra hemska lektioner med Tor ända fram till natten eftersom att vi fick specialträning på grund av att vi inte var med på morgonen som man ska, sedan var det dags att gå hem, så vi gick hem till oss själva, det enda vi egentligen gjorde i det där huset var att sova, fast ja, nu bor vi här permanent”, säger han och går mot grindarna och knappar in en kod vid något ställe och sedan skannar faktiskt en laser hans ögon och tar hans fingeravtryck på en skärm efteråt.
”Det där är inte sant”, säger jag. Han räcker ut sin hand mot mig och jag tar mållöst emot den. Grindarna öppnas och vi andra stiger in. Bakom oss alla stängs grindarna och bilen blir kvar själv. Dominick böjer sig ner mot mig och börjar viska lågt.
”Lösenordet är 'Laurina' hos mig, och du kan komma när som helst. Även om du inte har varit här så känner säkerhetssystemet igen dig.”
Jag får inte fram ett ord. Så mållös är jag.
”Ni äger bara inte det här stället”, säger jag förbluffat. ”Det är omöjligt. Jag vägrar acceptera det.”
”Nja… Vi äger ju inte bara stället utan även marken”, säger han och låter en aning besvärad.
”Marken? Dominick, hör du vad du säger? Du är arton! Och Patrick är nitton!” säger jag misstroget. Framför oss så går tvillingarna och Sonya och Erik uppför den gigantiska trappan på höger sida istället för den på vänster och dörren öppnar sig av sig självt när de närmar sig.
”Var det där…?” hinner jag bara fråga innan Dominick svarar.
”Teknologi”, svarar han. ”… Och magi”, medger han sedan.
”Ni kan inte äga det här stället”, säger jag och skakar nekande på huvudet.
”Jo… Mamma och pappa fixade det här huset åt oss, och marken… Min familj är…” börjar han besvärat men avbryter sig sedan. Nu förstår jag.
”Jag vet redan vem din familj är”, säger jag och minns Eriks ord om hur storartad Dominicks familj är. ”Fast det förklarar fortfarande inte varför ni har bott här sedan nio års ålder.”
”Vänta… Vad? Vet du vem min familj är?” frågar han förbluffat och stannar upp. Han ser förbluffat på mig med enorma ögon. De bruna lyser inte lika klart av kärlek längre utan av förbrylling. ”Vem berättade?”
”Erik”, svarar jag ärligt.
”Vad sade han?” frågar han misstroget.
”Att du från en av dem störta, mäktigaste och skickligaste skyddsängelfamiljerna”, fortsätter jag svara utan att riktigt förstå varför han är så här förvånad och besvärad.
”Han glömde visst en av de mest inflytelserika och ledande familjerna”, muttrar han med den där besvärade tonen igen.
”Varför så besvärad?” frågar jag och börjar gå igen.
”Jag vill inte att du ska tro att jag utnyttjar min familj på något vis. De betalar inte ens hyran, för att ja, det finns ingen, jag äger huset. Och att...” Jag avbryter honom genom att vända mig om och kyssa honom.
”’Sluta. Sluta prata’”, säger jag och upprepar hans ord från då vi dansade efter att Cynthia hade utsetts till Rådets nya ledare efter William, Viktor, och Michaels död. Han minns det och det rycker till i hans mungipor.
”Du måste ha hatat mig när jag sade det”, säger han mjukt och lutar sedan sin panna mot min.
”Lite”, erkänner jag. Dominick ger ifrån sig ett skratt.
”Lova mig att dansa med mig igen någon gång, mitt hjärta”, säger han och jag ryser lätt av hans ton. Det är skrämmande hur lätt han lyckas påverka mig utan att ens röra mig.
”Jag lovar”, säger jag.
”Och jag kommer inte hindra dig prata den här gången”, lovar han. Ett litet skratt slinker ur mig.
”Det lovar jag med. Även om du skulle prata som ett litet nervöst barn”, säger jag. Han fattar tag i båda mina händer och kysser dem. Jag kan inget annat än att bara stirra.
När han sträcker på sig igen känner jag hur det svider till på höger handrygg och rycker tillbaka den handen. Jag ser – till min förskräckelse – en till tatuering på den. Precis ett likadant som det jag har på insidan av min vänstra handled, med en skillnad. Den här är helt svart. Inte ens cirkeln är mörkblå. Och den här spetsen är riktad mot mig och inte mor Dominick som den andra. Det är Dominick som ser den från rätt vinkel den här gången.
Dominick stirrar också på det, men med förvåning istället.
”Okej. Det där hade jag inte räknat med. Var det jag som gjorde det?” undrar Dominick förbluffat.
”Jag tror det. Låt inte så imponerad. Nu måste jag använda vantar eller något för att täcka över det”, suckar jag tungt. Det är ingen idé att gripas av panik. Jag kan inte göra något åt den. Det är en
tatuering, , jag tror inte att jag kommer få bort den på första taget.
”Du kan bandagera den och säga att du har skadat den på något vis”, föreslår Dominick. Svidandet går över och jag möter Dominicks blick.
”Din skapelse. Alltså din lögn till mamma”, säger jag och börjar gå mot huset men hinner se honom grimasera först. Han tar tag i samma hand som nyss har blivit tatuerad och jag känner till min lättnad ingen smärta.
”Nej! En avstängning är en avstängning!” skriker Simona argt inifrån huset.
”Men kom igen! Vi gjorde ju inget farligt!” skriker Sonya tillbaka.
”Om de har gjort något med huset kommer Patrick döda mig”, stönar Dominick bittert. Jag går in genom dörren och huset jag stiger in i är något jag aldrig hade väntat mig att Dominicks hem skulle vara. Jag har trots allt sett hans andra hus och det var mysigt och enkelt men ändå stort.
Till skillnad från det här.
Det ser ut som om jag har stigit in i en tidning för hem och möblering.
Det finns gigantiska tonade fönsterrutor och det mesta är antingen vitt, svart eller brunt.
Framför mig, efter en lång och stor hall, så ligger vardagsrummet där skriken kommer ifrån. Jag tassar sakta ditåt utan att ha tagit av mig mina skor ännu.
”Inte farligt?!” skriker Oskar förbannat. Erik sitter på en hög barstol med svart läderdyna vid ett bort längre bort. ”Ni var med i en biljakt! Bland människor! Tillsammans med den utvalda! Och du bryr dig inte ens!”
”Vad spelar det för roll?!” tjuter Sonya sårat och jag ser först nu att hennes kinder är våta av tårarna som rinner. ”Varför ska alla prata om henne! Hon är inte ens speciell! Hon kommer från ingenstans och förstör min framtid, får mig avstängd i en månad och hon är inte ens hyfsad som utvald! Hon är bara en snorvalp som har all tur i världen! Hon får den bästa killen i hela världen men ändå, ändå, måste hon antyda att hon har dem största krafterna genom tiderna! Att hon är den starkaste av alla personer på Ljus sida! Vad spelar det för roll?! Eriks bror är Mörkrets utvalda! Ändå bryr sig ingen! Inte ett skit! Han har nyligen fått sina bröder dödade. Ingen bryr sig ett skit så länge det inte gäller henne! Laurina hit och Laurina dit! Och?! Liksom, Eriks bröder var stora! William var ledare över Rådet! Michael var en av de högst uppsatta änglarna! Han var nästan ärkeängel! Men ingen bryr sig om det! För alla räknar honom och hans bror till Mörkers utvalda som avskum bara för att deras pappa hade en smutsig affär med en från trollkarlssläktet!” Jag och Dominick rycker båda kraftigt till vid hennes ord.
En svart soffa med vita kuddar flyger upp och knuffar sedan till en överfull bokhylla som är så enorm att den är hälften så hög som väggen den står lutad mot. Bokhyllan välter och stöter till en marmorstaty som i sin tur stöter till en vacker – men enorm – vas med kinesiska tecken och en eller annan drake. Böckerna ramlar ut över hela den vita mattan och det hårda, kalla marmorgolvet. Den bruna bokhyllan spricker, marmorstatyn som föreställer två personer – en kvinnlig ängel och en man med en kula av något slag i händerna – förlorar ett huvud, två armar – en från var och en – och sedan ett ben från mannen och en bit av ena vingen från kvinnan. Vasen går inte att rädda. Bitarna sprids överallt och flyger även över den vita trappan och in till några andra rum som man kan se. Köket, matsalen och ett sovrum om jag inte misstar mig.
Jag hukar mig och kan inte hindra själv mig från att spy och börja gråta. Minnet av Michael är ännu för starkt och jag minns fortfarande blodet som sipprade ur hans hals och hur kroppen blev förvriden på ett omänskligt sätt.
Jag känner Dominick dra handen över min rygg genom den tjocka munkjackan och jag lugnar ner mig något fast lyckas inte hindra mig från att kräkas ännu mer.
I ögonvrån kan jag se hur Simona gör några rörelser med händerna, blundar och röra på läpparna. Soffan flyger tillbaka till sin plats, bokhyllan ställs vid väggen igen och alla böcker flyger upp på den igen, fast det finns massor med sidor utspridda över golvet nu, statyn ställs upp igen.
”Ut!” ryter Simona sedan åt Sonya. ”Ut härifrån! Han gav oss sin tillåtelse att känna oss som hemma så länge vi förstörde! Ut! Stanna vid poolen och våga inte göra något!” fortsätter hon ryta åt henne.
”Då kan jag lika gärna gå hem!” fräser Sonya vasst till henne. Simona blir ännu rödare och verkar ha en ännu vassare kommentar på tungan fast Oskar svarar i hennes ställe, med lugn och sansad röst.
”Nej. Du är fortvarande vår för dagen och går ingenstans utan vår tillåtelse. Men om du tror att du hittar hem får du gärna för vår del gå hem. Lycka till, du får prata med dina föräldrar själv, för det slipper vi mer än gärna. Du vet att ryktet om att du har utsatt den utvalda för livsfara kommer spridas snabbare än eld på tändningsvätska?” frågar Oskar uttryckslöst och om han ens är arg längre så döljer han den bra, hans röst skälver inte det minsta.
Sonya klampar argt ut från det enorma och höga vardagsrummet och går förbi oss utan att bry sig det minsta, hon tiger bara och smäller ytterdörren efter sig.
Dominick drar fortfarande lugnande handen över min rygg. Jag känner en mindre hand på vänster axel och tittar upp mot Erik när jag lyckats sluta kräkas. Hans blå ögon gnistrar av liv, nästan mer än Michaels när han var vid liv. Jag börjar gråta igen och vet inte vad jag ska göra. Jag lyckas ställa mig rakt upp på vingliga ben och motstår lusten att falla ner och lägga mig ner. Doften av kräk når redan mina näsborrar och hindrar mig från den lusten.
Erik tar tag i min vänstra arm medan Dominick tar tag i den högra.
”Hur kunde jag inte märka det?” muttrar Dominick argt för sig självt.
”Jag antar att han inte sade något om oss? Du ska inte klandra honom. Han kunde inte avgöra ifall vår pappa skulle berätta eller inte. Man kan inte styra en annan person, än mindre ens val i livet. Det var inte Michaels val att pappa inte berättade om oss innan han dog i en strid”, säger Erik som svar på Dominicks mutter. Min blick är fokuserad på den svarta soffan så jag kan inte avgöra om Dominick ler mot Erik eller inte, men jag misstänker starkt att han gör det, även om leendet måste vara både sorgset och ansträngt.
De lägger mig varsamt i den L-formade soffan och jag sträcker på mig och vill helst försvinna från allt.
”Dricka”, mumlar jag ändå på grund av den sura smaken jag har i halsen.
Dominick kilar iväg någonstans och Erik dimper lätt ner bredvid mig och sedan kommer även Oskar och Simona men försiktiga och tvekande steg.
”Laurina…” börjar Oskar och jag förstår att de vill ha en pratstund.
”Sedan”, kraxar jag fram och grimaserar. Jag pekar lätt mot halsen och börjar få ont i den. Simona nickar förstående och börjar hålla på med sina händer som om hon inte kunde sitta still och måste göra något med händerna för att inte börja vanka fram och tillbaka.
Dominick kommer in igen och lyckas halvt lägga sig och halvt sätta sig bredvid mig innan han räcker mig en Coca-Cola burk. Jag öppnar den och tar några klunkar, harklar mig och tar sedan några fler klunkar, alldeles för medveten om blickarna som är riktade mot mig.
”Jag är fortfarande en tjej, ingen föreställning”, säger jag och lägger sedan Colan på ett lågt soffbord med glasskiva framför mig. ”Ni har sett en tjej tidigare.”
”Självklart”, säger Simona och rodnar lätt. Dominick skrattar.
”Jag minns inte att jag någonsin har sett dig rodna. Jag tror inte att Laurina vill ha någon särbehandling, behandla bara henne som min flickvän och betrakta henne så också”, säger Dominick.
”Nej, betrakta mig som mig själv”, säger jag. ”Vi kan väl skjuta undan den utvalda saken så länge?”
”Hjärtat mitt, om de betraktar dig som dig så kommer de betrakta dig som utvald”, säger Dominick med ett litet leende.
”Okej, betrakta mig endast som Dominicks flickvän”, ångrar jag mig. Dominick börjar flina och drar in mig i en lätt och snabb kyss som för att visa att våra ord är sanna. Eller, för att han känner samma längtan som jag känner för honom. Jag hoppas på det sistnämnda.
Erik ser leende på mig och verkar skina av glädje trots att han nyss fått veta att han är avstängd från sin skola i en månad. Hur kan jag vara hans idol? Visste personer om att jag var utvald innan jag själv och Dominick ens fick reda på det?
”Förlåt, Dominick”, börjar Simona oroligt. ”Jag kan endast laga de så här, inte mer.” Hon verkar förtvivlad. ”Jag kan inte påverka andras val och inte tiden heller, inte utan att bryta mot reglerna och då är risken väldigt stor att de tömmer mig på min magiska styrka”, säger hon ännu mer förtvivlat.
”Bokhyllan, böckerna, statyn och vasen menar du?” frågar jag förvånat. Hon nickar tyst.
”Jag fixar de genast”, säger jag enkelt och jag rör på fyra fingrar och allt blir sig självt igen.
Den gigantiska och vackra vasen återgår till att vara hel och inte splittrad, den vackra kvinnan får tillbaka sina delar och hennes vinge blir hel igen och mannen bli också hel. Bladen som är utspridda över golvet flyger tillbaka till böckerna, och de böcker som saknar sidor flyger ur bokhyllan, öppnar sig och låter boksidan glida tillbaka på rätt ställe. När de flyger tillbaka till bokhyllan så försvinner även sprickorna på den.
När jag ser på Simona igen så stirrar hon på mig med stora ögon, liksom Erik och Oskar.
”Säg det inte”, säger jag och stönar.
”Du börjar bli van vid att göra omöjliga saker, va?” frågar Erik imponerat.
”De är inte omöjliga så länge jag kan göra det”, säger jag.
”Då kan du påverka tiden du med”, säger Oskar.
”’Du med’? Vad menar du med det?” undrar Dominick.
”Jo, du förstår”, börjar Simona, ”Mörkers utvalda kan påverka tiden.”
Nu faller de sista pusselbitarna ner.
”Så när vi trodde att Ashley hade påverkat tiden så var det egentligen Mörkers utvalda. Hon pratade om honom förut också, innan Sonya och Erik kom. Det var inte hon, utan han. Han gjorde det åt henne”, mumlar jag för mig själv och märker sedan att jag tänker högt. Jag ser upp med genomträngande blick på Simona. ”Vem är Mörkers utvalda?”
Oskar svär till.
”Vad är det?” frågar Dominick förbryllat.
”Ashley. Hon lade simando förbannelsen över alla som kunde Mörkers utvaldas namn.”
”Ni vrider er inte i plågor”, påpekar Dominicks misstänksamt.
”Förbannelsen utlöses av att vi säger hans namn. Först tycket vi att den var värdelös, men nu förstår jag varför hon gjorde det så. Hon ville inte att vi skulle berätta för er”, säger Simona bistert.
”Vänta, va?” får jag ur mig och känner att jag använder de två orden på tok för ofta.
”Kan man göra så?” Dominicks fråga är vettigare än min.
”Antagligen. Jag vågar i alla fall inte testa”, säger Erik med bister min.
Dominicks stönar frustrerat.
”Jag skulle inte råda dig att testa”, säger jag till Erik och grimaserar vagt. Han skakar på huvudet.
”Inte efter att ha sett dig vrida dig i plågor, skrika och krampa”, håller han med. Jag nickar bistert men kan inte släppa blicken från honom.
Michaels blåa ögon lyser och jag måste om och om igen påminna mig om att Michael är död och att det är Eriks ögon jag ser in i, inte Michaels. Jag vill titta bort och slippa känna tårarna välla fram i ögonen, men kan inte låta bli att se på honom.
Tänk att Erik och Michael är bröder. Det är nästan komiskt. Dominick och Michael är barndomsvänner och först efter Michaels död får han reda på att Michael har två bröder till utöver William.
Och ena är Mörkers utvalda.
”Ashley är inte så korkad som vi har trott”, mumlar Dominick bistert.
”Får jag se?” börjar Oskar och ser på mig med fascinerad blick. Han räcker fram handen mot mig och jag ser tvivlande och förvånat på den som om jag aldrig har rört vid en annan person förut.
”Din hand”, säger han och nickar mot min högra hand. Jag tar av mig munkjackan med en suck och räcker honom båda mina händer istället. Jag har de i en vinkel så att båda tatueringarna är blottade. Mina tatueringar verkar vara mer fascinerande än jag kunde ana.
Han granskar de noga, varenda millimeter av de perfekta linjerna. Både den helsvarta tatueringen och med den mörk, mörk blåa cirkeln. Han granskar stjärnan och nickar varje gång han ser att den korsar sig själv perfekt, håller sig innanför cirkeln, strecken som går från varje udd och är det enda som korsar cirkeln.
”De är perfekta”, andas han sedan och släpper mina händer. Jag tar genast på mig munkjackan igen och känner min någorlunda skyddad igen. Munkjackan har nästan blivit som ett extra lager hud på några timmar, jag känner mig för naken och blottad om jag inte har på mig den och döljer åtminstone en av mina tatueringar.
”Ja, jag har märkt det”, säger jag lätt.
”Nej, inte så. De är perfekta, riktiga, inte falska”, säger Oskar fascinerat och när jag sneglar på Simona så ser hon lika fascinerad ut.
”Ja, jag gick ju inte precis till en tatuerare mitt i natten och glömde sedan bort den hela morgonen tills jag skulle byta om”, säger jag irriterat och sarkastiskt.
”Min bror skulle kunna ha fått tiden att stanna och sedan hämtat en tatuera, gett tatueraren tillåtelse att röra sig för att sedan tatuera dig”, säger Erik och verkar vara den enda utom Dominick och mig som inte tar det här så märkvärdigt. Jag höjer på ena ögonbrynet.
”Låter det inte lite väl långsökt?” undrar jag.
”Jo, det gör det”, nickar Erik till svar och rycker sedan lätt på axlarna.
”Då återstår det väl bara att se om den är riktig? Göra testet?” undrar Simona och granskar till mig förskräckelse Oskar och Dominick, men inte mig.
”Se inte på mig”, säger Dominick och höjer händerna i en självförsvarande gest. ”Laurina kommer skälla ut mig för det här i en evighet. Se på henne, inte mig”, säger han och pekar diskret åt mitt håll.
”Jag vägrar göra något test”, säger jag och vägrar göra något. Jag har läst alldeles för många böcker där huvudpersonen får göra smärtsamma tester, och sett filmer med samma sak.
”Du ska bara använda Elementen, sedan så får vi se vad som sker”, förklarar Simona snabbt.
”Bara använda min kraft?” frågar jag tvivlande men lyssnar mer noggrant nu.
”Använd de bara i den ordning som jag säger så får vi se vad som sker, okej?” undrar Oskar och räcker sedan fram handen mot mig och jag räcker fram mina.
”Ta av dig munkjackan”, beordrar han och jag lyder lite motvilligt.
”Det här kommer inte göra ont, eller hur? Snälla, säg att jag är paranoid”, ber Dominick och hans blick faller en på mig och en på Oskar medan oron lyser i hans ansikte.
”Snälla säg att det inte kommer ge henne några bestående men”, ber Erik istället. Jag granskar honom. Bryr han sig bara för att jag är utvald? Eller för att jag är en av hans största idoler tillsammans med Dominick – vilket jag ännu inte har lyckats förstå? Eller kan det helt enkelt bara vara så att han oroar sig för att jag är jag?
Svaret lyser i hans ögon.
Han oroar sig för att jag är jag, som person, inte som utvald. Jag ler mot honom och han ler svagt tillbaka. Precis som med Michael räknar jag redan honom som en av mina vänner trots den korta tiden vi har känt varandra. Och jag skulle gråta precis lika mycket som jag grät när Michael dog om han skulle dö, kanske till och med mer.
”Det gör inte ont eller ger några bestående men. Varför oroar ni er? Hon ska bara använda sina krafter, ingen stor sak”, suckar Oskar och himlar med ögonen. ”Redo?” undrar han sedan. Jag nickar.
”Luft”, säger han och jag får det att blåsa lätt inuti rummet och njuter av det. Han nickar gillade innan hans läppar formar ett litet ”o”.
Båda mina tatueringar ändrar färg till turkos. Jag flämtar till och får det att sluta blåsa. Tatueringarna övergår till sin vanliga färg.
”Eld”, säger Oskar och jag får en eld att vandra över min högra arm så att jag fortfarande kan se tatueringen på högerhand och den på insidan av vänster handled.
Tatueringarna lyser lika klart som elden i precis samma färg. Jag kan knappt tro att det är mina tatueringar som lyser. Jag känner ingen smärta, ingen värme, ingen kyla – inget. Den bara lyser och ändrar färg för varje Element jag använder.
”Vatten”, fortsätter Oskar och jag släcker elden på min arm med Vattens styrka.
Tatueringarna ändrar färg till en lika blå färg som Oskars och Eriks ögon.
”Jord”, säger Oskar och jag får en liten blomma att växa fram bakom örat på mig.
Tatueringarna ändrar färg till en vacker brun nyans och jag har svårt att tro att båda mina tatueringar inte alltid matchar varandra utan att den enas cirkel är olikfärgad den andra.
”Ande”, avslutar Oskar och jag märker knappt när jag får soffan att lyfta utan tittar hypnotiserat på tatueringarna.
De ändrar färg till lila, vilket chockerar mig, fast jag fortsätter stirra medan de skimrar vackert i lila.
”Klart. Avsluta nu”, säger Oskar som sista befallning. Jag låter soffan åter falla ner till golvet med en lätt duns.
Alla utom jag pustar lättat ut men allt jag har i tankarna är det vackra skimrande färgerna från varje Element.
”Du måste sluta få möbler att flyga, det skrämmer skiten ur mig”, skrattar Dominick nervöst och darrar lätt på rösten.
Jag nickar leende och lyckas slita blicken från tatueringarna som nu har återgått till sin vanliga färg nu.
”Kommer de alltid att skimra när jag använder Elementen?” frågar jag nyfiket.
”Ja, fast bara i den färg som står för det Elementet, om du förstår?” frågar Oskar och jag nickar. ”Jag har en bra nyhet”, fortsätter han.
”Vad?” undrar jag och Dominick med en mun.
”Tatueringarna du har är ett bevis på att du är Ljus utvalda, och även Mörkers utvalda har tatueringar på exakt samma ställe, fast med Mörkers märke då”, säger Oskar med ett leende som strålar av glädje. Dominick nickar bredvid mig.
”Är det bara jag som inte ser det logiska i det här?” undrar jag. ”Jag har ingen aning om hur Mörkers märke ser ut, jag visste inte ens hur Ljus märke såg ut innan jag fick den på handleden och Dominick förklarande för mig”, säger jag.
”Ge mig papper”, säger Oskar men snappar sedan ändå själv ett papper och lyckas hitta en penna på soffbordet. Han börjar rita en triangel men drar sedan ett streck från udden ner åt höger och sedan ett till streck som binder ihop de. Framför mig så ser jag en 3D – triangel med spetsen uppåt.
”Okej, ingen fara nu, som du ser”, säger Oskar och vinklar pappret åt mig för säkerhetsskull. Jag nickar.
”Men, om man ritar en liten ifylld cirkel i mitten av den första triangeln – grundtriangeln – så sker det här”, säger han och ritar en liten ifylld prick – cirkel – i den och då fattar genast pappret eld. En skrämmande grön och aggressiv eld.
”Hallå!” tjuter Dominick. ”Det där var min elräkning!”
”Sorry, nu är den borta för evigt”, säger Simona. ”Inte ens Laurina kan återskapa den nu.” Hon skrattar lite när Dominick sjunker ihop med ett frustrerat stön.
Oskar ställer sig upp och nickar mot Dominick och mig.
”Jaha, jag tror vi ska bege oss hem nu. Vi har en lektion att planera, telefoner att svara, ett hembesök hos Sonya och ännu fler telefoner att svara på grund av Sonya”, suckar Oskar bistert.
”Lektion?” frågar Erik förvirrat. Simona och Erik ställer sig samtidigt upp och Eriks ögon lyser av hopp.
”Vi kan ju inte straffa dig för Sonyas fel”, skrattar Simona och rufsar om honom i håret. Han drar handen genom det så att det lägger sig normalt igen.
”Så, jag har på allvar en lektion imorgon?” frågar han och verkar försöka hålla sig för att hoppas för mycket.
”O ja. Men säg inget till Sonya”, varnar Oskar. Erik ler men ser plötsligt lika dyster ut som nyss.
”Den där skådespelarförmågan kommer jag behöva om du säger ett knyst till henne, för då kommer jag få en arg mamma utanför vår dörr och sedan så kommer telefonen ringa sig varm igen”, grimaserar Oskar.
”Inte ett knyst”, lovar Erik.
”Jag trodde på allvar att du blev dyster igen, grabben”, skrattar Dominick. Erik ler svagt och hemlighetsfull mot honom.
Simona och Oskar kramar om Dominick innan de går och Erik följer med efter att ha gett mig en kram och Dominick en handskakning.
”Vänta”, säger Erik plötsligt och vänder sedan om och kommer springande till mig genom den långa hallen och när han nästan trampar i kräket så får jag det att försvinna med en snabb blick. Var jag får den att försvinna är en större fråga.
”Den här är till dig”, säger han och rotar fram något ur jeansfickan. En svart onyxring. ”Jag hittade den i morse och en lapp fanns med. Lappen var undertecknad från min bror”, fortsätter han och rotar fram en lapp ur bakfickan. Precis när han räcker mig lappen så fattar den eld och försvinner. Han kliar sig i bakhuvudet men räcker i alla fall mig ringen.
”Det stod att den var till dig”, säger han, ”han skrev att du visste vad den gjorde. Jag fattar inte hur han visste att vi skulle träffas, men han visste.” Jag nickar och tar emot den. Jag sätter den på vänster långfinger och den smälter ihop med huden precis som förra gången jag fick en sådan här ring. En ring som beskyddar.
”Vad stod det på lappen?” undrar jag och ser på Erik. Han sliter blicken från mitt finger och möter min blick.
”’Den är till Laurina, ge den till henne. Hon vet vad den är till för, jag hoppas den kommer kunna skydda henne, för när det väl gäller så vågar jag inte tro att jag kommer kunna skydda henne...'Sedan var det undertecknat med hans namn”, säger han snabbt. ”Vilken bror?” frågar Dominick innan Erik ens hinner avsluta sin mening. Han öppnar munnen men inget ljud kommer ut.
”Det får jag visst tyvärr inte berätta”, säger Erik sorgset.
”En halvbror eller Mörkrets utvalda?” undrar Dominick. Erik öppnar munnen igen men inget kommer ut den här gången heller.
”Det får jag visst inte heller säga, även om jag vill”, säger Erik frustrerat. ”Jag känner mig som en marionettdocka som kan tala men inte som den vill…”
”Mörkers utvalda”, säger jag äcklat och ångrar genast att jag har satt på den.
”Måste det inte vara. Det kan lika gärna vara Michael”, säger Dominick. Jag ser skeptiskt på honom.
”Har han kommit tillbaka från de döda, eller är han ett spöke?” undrar jag.
”Märkligare saker har skett”, säger han med en axelryckning.
”Vad?” undrar jag.
”Du har nästan mosat mig mot ett tak”, svarar Dominick snabbt. Jag tiger.
”Jag är tyvärr inte till någon hjälp”, säger Erik besviket och bistert.
”Kila iväg till Simona och Oskar istället”, nickar Dominick. Erik lyder och är snabbt ute och utifrån hör jag Simona och Oskar fortsätta gräla med Sonya.


•••

Jag hoppas verkligen ni gillar det! ♥

Jättebra Selmis!!!♥ ♥♥

♥♥♥

Gud, vad du är duktig ♥♥

Tack! ♥ Nu för att fira ett nytt år och Sherlocks återkomst (!!!!!!!!) ett nytt kapitel! ^^ Och som ett tack för att ni läser! ♥

•••

Kapitel 13 Del 2

”Hur mycket är klockan?” undrar jag och sätter mig ner på trappsteget av marmor. ”Du är väldigt förtjust i marmor”, anmärker jag. Dominick grimaserar till och fiskar sedan upp sin telefon ur fickan. Jag tar en till klunk ur min andra Cola och känner sedan kylan från den mot fingrarna.
”Åtta”, grimaserar han, ”den där armén din mamma pratade om kommer jaga mig tills jag är död.”
”Åtta?!” exploderar jag och skvätter ner trappan med Cola. ”Hur blev den så mycket så snabbt?!”
”Tiden går långsammare i vindtunnlarna, jag skulle tro att det är på grund av det.”
”Vi är så körda”, stönar jag.
”Vänta här medan jag hämtar motorcykeln”, säger Dominick och försvinner iväg innan jag hinner protestera. Jag ser solen gå ner i horisonten och hur luften inte har samma känsla av liv längre, allt tyder på att natten snart är kommen. När jag lyckas se bortom grindarna så ser jag att det här är det enda huset på hela vägen.
En herrgård mitt ute i ingenstans.
Perfekt…
Jag dricker slut på Colan och går in för att slänga burken. Det tar en stund att hitta köket men till slut hittar jag det. Jag kommer ihåg att jag hade sett den tidigare men virrar snabbt bort mig. Huset är gigantiskt.
”Det var som… Han ljög inte”, mumlar jag chockat när jag ser två svärd korsade på väggen mittemot den stora och långa köksbänken. Till min förskräckelse hänger faktiskt en spikkula alldeles intill på höger sida. Hur de hänger upp är ett mysterium som jag inte vill ta reda på men jag misstänker att magi är inblandat.
”Laurina!” ropar Dominick och jag lyckas hitta soptunnan, slänger burken och skyndar sedan tillbaka. Jag stänger dörren bakom mig och sekunden efter så slänger Dominick en hjälm till mig. Hans motorcykel är röd och svart med vissa vita ränder varstans. En YZF-R1 Yamaha.
”Vart är vi egentligen?” undrar jag, tar på mig hjälmen och sätter mig bakom honom. Jag lägger armarna runt hans midja trots att han inte ens har startat motorcykeln ännu.
”Några mil utanför stadsgränsen”, säger han och vrider om nyckeln och låter sedan motorn gå på tomgång. ”Varför undrar du, mitt hjärta?”
”Jag ville bara kunna förklara till mamma innan hon dödar dig. Nej, men, vi är praktiskt taget mitt ute i ingenstans”, suckar jag. Han börjar sakta köra motorcykeln och sedan när grindarna öppnar sig så gasar han på.
Mitt hjärta hoppar över ett slag på grund av det hastiga fartbytet. Den här motorcykeln accelererar för snabbt för att ens kunna hålla ihop,
”Det här är inte din vanliga”, påpekar jag chockat och försöker få mitt hjärta att lugna ner sig. Det bankar hårt och jag känner hur jag blir kallsvettig medan motorcykeln inte saktar ner utan tvärtom, den åker snabbare och snabbare medan mitt hjärta också dunkar snabbare och snabbare.
”Är det på grund av farten eller modellen du märker det?” skrattar han.
”Båda”, medger jag. ”Du brukar köra en Suzuki inte en Yamaha.”
”Den kom precis tillbaka från Änglarnas stad i förrgår”, säger han och om jag sneglar bakåt så ser jag grindarna stänga sig automatiskt efter oss.
”Varför?” frågar jag över vindens tjut och håller ännu hårdare om honom. Jag har aldrig fått den här känslan förut, att jag kommer ramla av om jag inte håller mig fast i honom. Jag vet inte hur snabbt han kör och är ganska säker på att jag inte vill veta.
”Jag bad Chris trimma den!” ropar han tillbaka.
”Chris?” frågar jag förvånat och det är ett mirakel om han ens lyckas höra mig. Jag minns Chris sedan förra gången jag var i Änglarnas stad. Han är medellång, med gänglig och atletisk kroppsbyggnad. Han har inga tränade, synliga muskler som Dominick men han utstrålar en styrka som inte är fysisk.
”Chris från häxsläktet du vet”, ropar han tillbaka.
”Ja, jag vet. Jag har träffat honom, det var han som tvingande mig att rösta när det var val efter rättegången. Men varför just han ?” ropar jag och kan inte förstå hur det känns som om vi är i en storm fast det var vindstilla vid hans hus. Jag vågar ge mig på ett försök att snegla bakåt igen och ser till min förvåning inte hans hus.
Hur snabbt åker vi?! Vi kan inte ha kört i mer än en halv minut.
”Han stannar med Cynthia i någon mer månad tillsammans med Nina, hon har utsett dem som rådgivare, så jag tog min chans, fick tag på hans nummer och ringde honom. När jag bad honom om hjälp med den här så kunde man nästan se hur han sken upp, han sade att det var hur tråkigt som helst där och tog mer än gärna emot motorcykeln för att trimma den”, säger Dominick.
”Jo, men varför Chris och inte någon annan?” undrar jag och klamrar mig fast ännu hårdare när mina händer glider.
”Han är den bästa inom just det här området, i alla fall vad jag vet. Så jag passade helt enkelt på, och nu kör den snabbare än någon annan motorcykel som människorna känner till, och den är så mycket mer än en motorcykel nu”, säger han stolt och jag kan svära på att han tänker igenom alla specifikationer i huvudet just nu.
”Det där skulle bara låta som skryt i mina öron om jag inte visste att du var dödligt allvarlig”, sväljer jag och specifikationerna är något jag inte vill veta.
”Och det bästa är att Chris gjorde det för skojs skull, han tog inte ens betalt”, ropar Dominick glatt. Lite för glatt om man frågar mig. Det är som om han spelar, som om han försöker dölja något ifrån mig.
När han svänger åt höger så ser jag det röda på hans högra hand och förstår nu varför han lät alldeles för glad. Han försökte dölja blodet på handen och låtsas som om han inte ens hade sett det.
”Dominick”, viskar jag svagt och förskräckt och det är då jag även ser hölstret vid hans midja.
”Sade du något, mitt hjärta?” undrar han.
”Du… Du har blod på handen”, utbrister jag. Motorcykeln stannar tvärt.
”Jag råkade bara skära mig”, säger han lågt och bistert utan att se på mig. Jag vägrar tro på det. Det finns inget sår, bara blod. Jag får bort det med Vatten. Jag släpper taget om hans midja och ser att min tatuering på handryggen skimrar.
”Bara blod, inget sår”, konstaterar jag.
”Ashley”, suckar han uppgivet.
”Ashley?” undrar jag förvånat.
”Ett litet meddelande, i blodröda fjädrar”, säger han och vänder sig sedan mot mig och tar av sig hjälmen. ”Jag tänkte inte berätta för dig för att jag inte ville bekymra dig.” Även jag tar av mig hjälmen.
Den här gången reagerar jag inte som alla andra gånger, jag vill inte börja gråta eller krypa ihop någonstans. Jag vill ha bort henne från mitt liv, för alltid.
”Vad stod det?” frågar jag oberört.
”Jag minns inte exakt, men något i stil med ’Tick, tack. Klockan slår men ändå så ger du inte upp. Ska du inte lämna henne och komma till mig?
Du kanske också borde ringa Cynthia och hennes närmaste rådgivare, jag undrar vad hur de fick bort blodet… ’ Och sedan så var det inte undertecknat med något alls. Jag antar att hon har fattat att vi inte tycker att det där lilla A:et är lika skrämmande som första gången”, suckar han uppgivet. Jag fnyser till både Dominicks och min förvåning.
”Blod den här gången med? Tröttnar hon aldrig?” frågar jag irriterat. ”Jag skulle gärna veta vad hon skulle tycka om att hennes blod prydde någon vägg eller att fjädrar var genomdränkta i det. Vi får väl se, det tar säkert inte så lång tid innan hon ligger död på marken”, säger jag och sätter på mig hjälmen igen. Jag lägger armarna om hans midja igen och den här gången längtar jag efter att få känna vinden som rycker och sliter i mina kläder.
”Överdriver inte du nu, mitt hjärta?” frågar Dominick oroligt. Jag skakar på huvudet som känns tio kilo tyngre med hjälmen.
”Nej. När hon hotade mig så var det ingenting, men om hon börjar hota dig och faster Cynthia har hon gått över gränsen. Och sedan ställa en sådan fråga? Kriget närmar sig, Dominick”, säger jag och skjuter undan alla mina andra känslor.
Dominick sätter förvånat på sig hjälmen och startar hojen igen.
”Du ska förresten vara glad att jag inte trodde att du skulle mörda mig när jag såg blodet på din hand och sedan hölstret”, skrattar jag och kramar om honom. Han låter motorn gå på tomgång igen och jag tar av mig hjälmen samtidigt som honom. Han vänder på huvudet och jag passar på att kyssa honom. Han kysser mig tillbaka och det är just i den här sekunden hatet inom mig vaknar.
Ashley skulle bara våga röra Dominick. Om hon rör honom dödar jag henne utan att tveka. Utan att blinka, då har hon medvetet korsat en gräns som skulle bli hennes död.
Men bland hatet finns även min kärlek som inte fördunklar mitt sinne, kärleken som räddar mig och inte får mig att genast hoppa upp och få himlen och att bli ett med jorden i ett oväder som skulle bli den här planetens undergång.
”Jag älskar dig”, mumlar jag när kyssen är över och jag vilar pannan mot hans.
”Orden kommer aldrig räcka till”, muttrar han besviket men sedan i mjukare ton: ”Jag älskar dig med, mitt hjärta. Mer än du kan ana.” Kärleken i rösten går inte att ta miste på, för i sådana fall är man en komplett idiot.
”Jag kan ana ganska mycket”, säger jag och citerar honom från då vi stod i korridoren i skolan.
”Mer än du kan ana”, säger han och citerar mig. Jag ler kärleksfullt och önskar att vi kunde sitta här i en evighet, tillsammans mitt ute i ingenstans och inte bekymra oss om något.
Förutom en grej visst. ”På med hjälmen nu. Jag vill inte veta om den där armén din mamma pratade om är riktig eller inte”, skrattar Dominick och sätter på sig sin egen hjälm.
”Japp… Tur att jag inte trodde att du var en mördare”, muttrar jag och tar på mig hjälmen innan mina armar är kring hans midja igen. Han skrattar fullhjärtat.
”Äh, kom igen. Det är en enkel pistol bara”, skrattar han lekfullt innan han gasar och vinden börjar slita i min munkjacka och de få slingorna som faller ur hjälmen.
Jag slappnar av och ett glädjetjut slinker ur mig tätt till följd av ett glädjeskratt.

•••

Glad Sherlock! xD ♥ Och, tack åter igen för att ni läser! Hoppas ni gillar detta!

Do you know what, my beautiful Selma...?

Jag har en liten crush (ok, seriös crush som innebär att jag typ babblar om honom hela tiden och ger min daddy spader) på Dominick. Och dessutom ett nytt minnesvärt citat som jag ska lägga till i min samling:
”Åtta?!” exploderar jag och skvätter ner trappan med Cola. ”Hur blev den så mycket så snabbt?!”
Do you mind if I put it up on my profile?

Jag gråter, jag kräks, jag skriker rakt ut av kärlek och lycka. Den här borde inte vara enbart på mugglis, utan även på hyllan för bästsäljande böcker i bokhandlarna överallt. Jag vill dessutom ha en mini-Dominick att ha på mitt nattduksbord, så det första jag ser när jag vaknar är HONOM ♥♥

I'm rambling!

Och glad Sherlock XDXDXD

OMG!! 2014 BLEV JUST SÅ MYCKET BÄTTRE! Självklart får du det! ^_^ ♥

Om du har tur så kanske det blir en bok i framtiden Då kan du skaffa den x)
Jag har skickat den till två förlag ett av dem har nekat, så vi får se hur det blir med bokhyllan ♥
Du förstår inte hur glad jag blir!!!

OMG, jag har en minut kvar att leva! Hejdå! xD SHERLOCK ÄR TILLBAKA ALLIHOP!!! *fangirlar på min egen tråd... pinsamt...*

Jag har inte BBC ONE!

I'm crying now! Send me a virtual hug, please! QUICKLY, BEFORE MY FUTURE HUSBAND RETURNS ♥♥

Åh, såååå underbart kapitel!!! ♥♥♥♥ Hahahah jag älskar Laurina och Dominick tillsammans xD♥ Fast, vad hände med smeknamnet "Laura" Dominick använde i första kapitlet på den första boken/historien? ♥
Du är ju sså sjuuukt duktig Selma...!♥♥ Jag ääälskar denna berättelse, och hoppas att det kommer mer snart :3 ♥♥♥♥

Lellilola, hugs you before anything bad happens, even if it is kinda too late x) ♥

Molly evans, about that... ^^' Det råkade bli så att det blev ersatt av "mitt hjärta" x) När jag redigerade det efteråt så insåg jag att jag aldrig använde det igen och tog bort det helt och hållet x3 Sedan, när jag skrev om första delen så ja... "mitt hjärta" kom in istället xD Det gör mig så glad att du minns det! ♥

Så ja... för att fira att ja fortfarande är vid liv efter att ha sett Sherlock så får ni ett till kapitel ^_^

•••

Kapitel 13 Del 3

Jag knackar leende på dörren medan jag skakar på huvudet och håller hjälmen under armen. Jag drar handen genom håret precis när dörren öppnas.
”Pappa?” Jag tappar hakan helt.
”Mr. Breakow?” frågar Dominick chockat.
”Jag trodde du skulle komma imorgon”, säger jag förvånat.
”Kontoret exploderade”, svarar pappa och rycker på axlarna.
”Vänta… va? Kontoret vad?" frågar jag förskräckt.
”En idiot råkade blanda fel ämnen, det går inte att vistas där på någon månad, vi var alla tvungna att åka hem tills reservlabbet är redo att användas”, fortsätter han oberört och granskar sedan Dominick och sedan hjälmen jag håller i.
”Hur många gånger har jag sagt åt dig att inte ta med henne på någon av dina motorcyklar?” frågar han och ser på Dominick med genomträngande blick.
”Vissa saker har ändrats sedan vi sågs sist”, svarar Dominick lugnt men rättar nervöst till tröjan så att den döljer pistolen.
”Utom att kontoret exploderade tillsammans med labben?” frågar han misstroget. Dominick nickar svagt.
”Hemligheter har avslöjats och hemligheter kommer avslöjas innan slutet”, svarar han bara kort.
Pappa ger Dominick en oförstående blick och suckar sedan.
”Kom in”, säger han och går sedan iväg. Han drar frustrerat handen genom det blonda håret.
”Han var åtminstone sig själv, någorlunda”, säger jag häpet när jag stänger dörren efter oss och tar av mig skorna. ”Det är bättre än vad man kan säga om mamma.”
”Hela forskningscentret exploderade, Laurina. Tänk på allt de hade arkiverat”, påpekar han allvarligt och tar själv av sig skorna.
”Owen!” ropar mamma från köket.
”Kommer, Steph, ett ögonblick bara!” ropar pappa tillbaka.
Jag grimaserar. ”Okej, du har rätt, jag ska vara glad att han ens släppte in dig”, säger jag.
”Något i den stilen”, nickar han.
”Vad ska jag göra av hjälmen?” undrar jag.
”Behåll den, se det som en present. Den var ändå till dig”, säger han och rycker på axlarna. Jag tar tag i hjälmen och granskar den. Inuti står det Laurina Breakow och jag ser skeptiskt på honom.
”Du har mitt namn som lösenord och sedan ger du mig en hjälm som redan har mitt namn ingraverat? Det skulle nästan vara skrämmande om man inte är jag och har en galning efter sig som vill se en död”, säger jag och drar på munnen. Han ler tillbaka och lägger armen om mina axlar och drar in mig i en liten kram.
”En dag ska vi bli kvitt henne, Mörkers utvalda och kriget som kommer”, lovar han, ”men Mörker kan vi tyvärr inte göra något åt”, tillägger han aningen bistrare. Pappa går förbi oss in till köket men kommer sedan ut igen och ser frågande på oss.
”Har jag missat något?” undrar han.
”Inte vad jag kan komma på”, säger jag förbryllat.
”Owen, ja, de är tillsammans”, hör jag mamma säga från köket. Pappa ler och försvinner in dit igen. Inom loppet av tio sekunder hörs skratt och rinnande vatten från kranen. Jag går in och ser mamma med armarna runt pappas hals. Jag ler glatt när hon möter min blick och höjer frågande på ena ögonbrynet. ”Får Dominick sova över?”
”Självklart”, svarar hon bara och ler tillbaka mot mig. Jag smiter tillbaka ut till hallen innan hon hinner fråga om hjälmen hon med. Jag tar tag i Dominicks hand och skyndar uppför trappan. Jag undviker som vanligt det femte steget på grund av att den knarrar så dant. Jag svänger åt vänster vid trappslutet och smiter snabbt in i mitt rum och stänger dörren bakom oss.
”Hur mycket är klockan?” frågar jag och kniper ihop ögonen och är beredd på att höra mammas steg i trappan och sedan hennes frågor om vad jag har gjort hela dagen, om ambulansen och allt.
”Nio, jag sade ju att motorcykeln åkte snabbare än den borde”, svarar Dominick och sätter sig sedan på sängen. Jag sätter mig bredvid honom och innan jag vet ordet av så ligger vi tätt intill varandra.
De snabba stegen utanför dörren får mig att sucka tungt.
”Du kan inte gissa vem som ringde nyss”, säger Angel likblek i ansiktet. Plötsligt ringer min mobil och jag lyckas få upp den ur fickan. Numret som lyser på skärmen är ett som jag aldrig har sett tidigare och det har alldeles för många siffror för att tillhöra det här landet.
”Hallå?” Jag sätter på högtalaren.
”Laurina? Är det du?” frågar faster Cynthia. Jag rynkar på pannan men svarar ändå.
”Ja, självklart.”
”Bevisa det”, säger hon och jag hör massor med skrammel i bakgrunden.
”Vad är det som händer, Cynthia?” frågar Dominick och sätter sig genast upp med utvecklade vingar. Jag sätter mig också upp och när jag ser snabbt på Angel så ser jag att även Patrick har sina vingar utvecklade bakom henne. Han stänger dörren bakom honom.
”Faster, du ringde mig, inte tvärtom”, påpekar jag.
”Åh, tack gode Gud! Dominick, vakta henne, låt varken henne eller Angel gå någonstans. Lita inte på någon. Ashley har tagit min mobil…”
”Vänta. Jag fick nyss ett kort samtal från dig och sedan en bild!” utbrister Angel.
”Angel, om ’jag’ ringer igen så lita inte på vad jag än säger. Jag blev nästan knivhuggen rakt i hjärtat av någon jag trodde var Laurina men visade sig vara Ashley. Angel, den där bilden var det på ett meddelande från Ashley?”
”Ja”, svarar Angel snabbt.
”Dominick, är Patrick där? Lova bara att inte låta dem gå någonstans! Hela… FAN!” Hon skriker till och sedan hörs något som liknar ett ljud som jag bara har hört en gång tidigare.
Ljudet av en cell som rasar.
”Faster!” tjuter jag skräckslaget.
”Cynthia! Ducka!” Det är Ninas röst och jag vet inte vad som händer med min faster men om telefonen fortfarande uppfattar ljud så är den i alla fall inte sönder. Jag hoppas bara även min faster klarar sig.
Det här kan inte vara sant. En cell borde inte rasa… de är byggda för att inte rasa! Och faster Cynthia är alldeles för upptagen för att hinna ringa mig. Änglarnas stad är väl fortfarande i panik sedan Williams död. Rådet är de som styr allt i Änglarnas stad, och om deras ledare blir dödad så blir folk så oroliga och nervösa att det inte lugnar ner sig på några veckor. Paniken och all rädsla… det försvinner bara inte så lätt. Det tar tid att lita på sin nya ledare, speciellt när det är en häxa och inte en ängel som de är vana vid.
Faster Cynthia borde ha fullt upp, hon borde inte kunna ringa mig.
Om det inte är akut.
”Fan också. Stanna bara hemma, om det är där ni är. Gå inte ut och må Ljus vara med er. Dominick jag hoppas du inte blir arg, jag förde över skyddet från ditt hus här till Laurinas hus”, säger hon.
”Det är helt okej. Patrick är här, man vad i helvete är det som pågår där?” frågar Dominick spänt.
”Kriget har börjat. Lova att skydda Angel och Laurina. Laurina är vårt sista hopp. Hon är den enda som klarar av att kanalisera så mycket kraft utan att få hela den här planeten att explodera.”
”Vi lovar”, säger Dominick och Patrick. Telefonen sprakar till innan den läggar av helt och hållet.
Jag är i chock. Det där det enda som far igenom mitt huvud.
”Nej… Nej… NEJ!” tjuter jag och börjar gråta hysteriskt. Jag skakar på huvudet och drar mig nästan i håret. Jag känner Dominicks händer på mina axlar när han försöker lugna ner mig.
”Bort med dig!” hör jag Angel fräsa och känner sedan hennes händer på mina axlar och hur jag sedan börjar lugna ner mig. Jag sitter helt stilla i chock och bara gråter tyst och stirrar ut i rummet. Angel sätter sig bredvid mig och jag ser att hon fortfarande är lika blek, om inte ännu blekare.
”Vi måste dit”, säger jag tyst men bestämt till slut.
”Nej”, säger Dominick hårt.
”Vi måste!” skriker jag åt honom.
Dörren slås upp med en smäll och jag ser pappa stå i dörröppningen och kolla på oss med hård blick.
”Snälla, skulle ni vilja lugna er lite? Dämpa er något?” Hans ögonbryn är rynkade och jag vet att det här är något som han inte orkar med just nu.
Jag biter hårt ihop och kör ner naglarna i handflatan så att jag inte börjar skrika saker åt honom.
”Tack”, nickar han tacksamt innan han stänger dörren efter sig. Jag stirrar ut i tomma luften och när dörren flyger upp en andra gång så är jag nästan beredd att kasta böcker från bokhyllan på personen.
”Har ni sett er mor?” frågar pappa och ser förvirrad ut. Jag stelnar förfärat till.
”Nej…” flämtar jag och vänder mig sedan mot Dominick med bedjande blick. ”H-hon skulle väl aldrig ta gisslan? För att få mig dit?” frågar jag och börjar gråta ännu mer. Dominick varken skakar på huvudet eller nickar utan ser mer oroligt runt omkring i rummet.
”Gisslan? Få dig var? Gråter du Laurina? Har ni sett henne? Hon var där nere nyss men när jag gick tillbaka dit så var hon inte där… Dominick, varför gråter hon?” frågar pappa oroligt och vänder blick ifrån mig.
”Gå”, viskar jag lågt och förtvivlat.
”Laurina?” frågar pappa och närmar sig mig.
”Nej. Snälla, gå, pappa. Du kan inget göra”, fortsätter jag viska och använder Ande så att han tror mitt ord. Jag ser upp mot honom och vet att jag har blodröda tårar i ögonen och inte vanliga genomskinliga. ”Gå. Sov någonstans. Mamma är ute och handlar och vi fyra ska gå på en fest hemma hos Linnéa.” Pappa nickar frånvarande.
”Förresten, grattis på sjuttonårsdagen. Vi kan säkert fira imorgon, Steph sade att du och Dominick redan har firat idag så vi planerar något imorgon om det går bra? Angel, Laurina?” frågar han med ett korkat leende på läpparna. Man skulle kunna tro att han är drogad, så lättpåverkad är han av Elementens krafter.
Jag stelnar till igen och sneglar på väckarklockan som även visar datumet. Väckarklockan är förvisso sönder men datumet funkar utmärkt.
20 augusti 2013, tisdag.
”Grattis på födelsedagen, och välkommen till helvetet”, viskar en röst tillräckligt högt för att alla i rummet ska höra. Den låter som pappas men det finns något annat i den som gör att jag vet att det inte är pappa som talar. Jag ser förskräckt på honom. Hans ögonvitor syns medan pupillerna är helt borta. Han flinar elakt.
”Även om jag inte kan komma så kan jag fortfarande ta över hans kropp. Visst är det underbart hur lättpåverkad han är?” frågar Ashley och skrattar. Hennes röst ur pappas kropp. Det är för hemskt för att kunna vara sant, men ändå så är det den hemska sanningen.
”Ut!” skriker jag. ”Ut! Ut! Ut! UT FRÅN MITT LIV!” tjuter jag och jag ser hur pappas kropp rycker till och pupillerna återvänder. Han går långsamt ut igen och stänger dörren efter sig. Mina tatuering lyser så lila och skimrar så starkt att jag knappt kan se på dem innan jag lugnat ner mig men även då skimrar den fortfarande lite svagt.
”Vi måste till faster Cynthia! Då kanske vi lyckas hitta mamma!” ber jag Dominick, Angel och Patrick. Patrick skakar bestämt på huvudet medan Dominick inte rör en min igen.
”Inte ens chans. Du är vårt sista hopp, vare sig du gillar det eller inte. Se, dina märken lyser fortfarande”, säger han med en nick mot tatueringen på handryggen.
”Vad i all sin dar är det där, Laurina?” frågar Angel. Jag tiger och låter Dominick berätta istället.
”Grattis på födelsedagen, Angel”, mumlar jag mitt i berättandet.
”Grattis du med, Laurina”, viskar hon tillbaka.
”Helvetets portar har öppnats…”
”… På vår födelsedag”, fyller hon i.
”Vilken ironi med tanke på att jag är Ljus utvalda…” Jag faller gråtande ner på sängen och vägrar svara när någon tilltalar mig.

•••

SÅ där ja! Känns elakt att bara lämna kapitlet här och sedan försvinna, speciellt med tanke på vad som just skedde i det x)
Hoppas ni gillar det! ♥

Om jag gillar det?

Jag älskar det. Så. Jävla. Mycket.
Än en gång - en minifigur av Dominick skulle vara så fruktansvärt vackert och underbart ♥

Du skriver på ett sätt som får mig att sukta efter mer innan jag ens läst klart.