Det första hungerspelet

JIPPI!!!!!!!!!!!

SKRIV!

Ja skriv!!!

håller på, är alldeles strax klar

Lägtar

Distrikt 4:

Smack! flyttnyckeln. drämde till en fredsväktare i magen för att sedan sparka honom där. Förståeligt nog så ramlade han ihop i en hög bredvid den andra fredsväktaren som hon hade mosat. Bokstavligen.
Hon själv var kanske inte så stor men som man sade, desto större de är desto hårdare faller de. Det stämde verkligen, förkunnade flyttnyckeln när hon såg sig omkring på de inte speciellt skräckinjagande fredsväktarna (i alla fall inte längre).
Fast, tänkte hon, det var ju inte precis så att det var hon som var "the bad guy" här. De kunde ju inte på allvar tro att hon bara hux flux, bara sådär liksom, skulle ge sig själv till dem. Utan att ge dem ens en enda fläskläpp.
Det var ju absurt om det var vad de trodde. Bara för att de var mesar så betydde väl ändå inte det att hon var en mes. Nej verkligen inte.
Allt var frid och fröjd (en knäckt näsa här och lite välförtjänt smärta där) tills en av fredsväktarna höjde sitt gevär.
flyttnyckeln. gjorde stora ögon och kunde inte låta bli att känna att det var fusk. Vågade de inte slåss mot henne? Tänkte de skjuta ner henne?
Hon öppnade munnen för att skrika exakt vad hon tyckte om deras gevär och vad hon tyckte om dem. Låt oss bara konstatera att vad hon tyckte om dem innebar en förening av orden elefant, fjant och ett ord som alla kippade efter andan efter att ha hört.
Men hon hejdade sig halvvägs genom sin kaskad av förolämpningar och förde handen till halsen. Hon löpte med fingrarna över ett smalt och slankt metall stycke som stack ut ur hennes hals och rynkade pannan när en udda känsla av kyla som fortplantade sig som en våg genom hennes kropp fick henne att svaja till.

Eileen Prince kände ett stygn av medlidande med tjejen som efter att ha skapat en riktigt stor scen blivit träffad av någon slags metall gadd. Efter att hon blivit bortförd, tjejen alltså, så hade de snackat om att den där gadd saken hade innehållit målbålgeting gift. Eileen Prince tyckte verkligen synd om den där främmande tjejen som antagligen skulle vakna upp nästa dg med migrän och svaga hallucinationer. Förhoppningsvis svaga i alla fall.
Överallt var det kaos. Folk som uppenbarligen smörade hjälpte fredsväktarna upp och detta gjorde Eileen Prince ytterst förtretad. Sådana där människor hade uppenbarligen ingen självrespekt. Hon slängde en blick på dem som berättade att det de höll på med var rentav motbjudande.
Hon drog den ena handen igenom sitt korta, röda och lockiga hår som precis som alla andra dagar stod åt alla håll och kanter. Och precis som alltid så ville det inte heller lägga sig när hon bestämt försökte släta till det. Ungefär som folkmassan. Nu när en individ hade gjort uppror så hängde andra på.
Ett begynnande leende spred sig över Eileen Princes läppar och hon begav sig rakt in i folkmobben och började i enhetlighet med dem hamra på fredsväktarna. Tja det var kanske inte det smartaste valet som hon hade gjort. Antagligen inte smart alls insåg hon när hon fick en rungande örfil av någon och så fort hon var nere på marken så trampade folk på henne som på en matta.

När man väl lugnat ner folkmassan så lyfte man upp den första bästa försvarslösa människan man kunde få tag på. Vilket händelsevis råkade vara den medvetslöse Eileen Prince.

Superbra!!!

Tack!

SÅ lite så Shaana

Bra!!!!