Vid din sida

Tack!♥

Tack! Hm... Jag kan anta att det kommer imorgon, en annars på Fredag

Yey!

Hej min kära läsare! ♥
Jag är så ledsen att jag inte har skrivit på länge, som vanligt har det varit fullt upp där hemma och stressigt!
Men jag ska verkligen försöka bättra mig!
Iallafall så får ni ett kapitel, som skulle vara igår, men jag han inte. Men här förbi det!
Btw Hope you like it!

kapitel 2 "Avfärden" del 1 (James perspektiv, som vanligt....)

Jag satte mig på knä inför min käraste. I denna stund log hon och sov, medans jag, var vaken och beredd på något farligt.
"Vi ses snart", viskade jag och jag kunde inte hejda tårarna som svallade över mina ögon, så det blev suddigt. Jag torkade de och tittade en sista gång på min hustru...
Nej! Det är inte sista gången jag såg henne!
Men det ganagde i mitt bröst och talade om för mig att det var stor chans, att hon inte överlevde. Jag sköt undan tanken på en kritvit, slapp Lily med ögonen stängda eftersom hennes ögon var döda.
Jag böjde mig ner och kysste henne, en lätt men kärleksfull kyss.
Sedan reste jag mig upp, tog väskan som log på golvet, och började gå mot dörren.
"Vart ska du?", Lilys röst gjorde så jag hoppade till, men jag vände mig om?
"Ingenstans älskling", ljög jag. "Jag ska till mataffären, och handla"
"Med en ryggsäck?", Lilys röst var låg och svag.
"Eh... Ja. Hurså?"
"Är det säker att du inte ska någon annanstans?", Lilys genomträngande blick gav mig ett svar på hennes kunskap.
Hon hade tjuvlyssnat när Zoe, jag, Tammy och Teo pratade om uppdraget!
Jag bet mig i läppen. Det här kommer bli svårare än jag trodde, bara att komma ut ur huset!
"Älskling", vädjade jag och gick fram till henne (hon låg i soffan) och satte mig på huk. "Det är det enda sättet, du vet du"
Lily skakade på huvudet. "Att riskera ditt liv hjälper mig inte!"
Hennes röst var dock svar, men väldigt beslutsamt.
"Jag kommer överleva", sade jag mjukt.
Men ännu en tanke gnagde, att jag faktiskt inte skulle överleva.
"Nej! Du .... reser inte!", Lily verkade utmattad av detta långa prat, så hon lutade sig mot soffan och masserade magen. "Vi behöver dig", hon nickade mot magen, som skulle bli en baby.
Jag skakade på huvudet. "Nej. Jag måste åka"
"Nej!", fräste Lily svagt.
"Jag kommer komma hem. Hejdå Lily, och glöm aldrig att jag älskar dig!"
Lily hann inte reagera när jag gjorde Obliviate, och nästa sekund så sov hon fortfarande djupt.
"Jag lovar, jag kommer hem", viskade jag, och jag kände saltsmaken av tårar i min mun.
Sedan svingade jag väskan över axeln och gick ut ur huset. Utanför var det friskt och fräscht, medans i vårt hus var det unket och dystert. Det berodde nog på stämningen.
I trädgården växte det alla möjliga frukter och blommor, och jag tittade mot den högra sidan, där det var planterade Lily-blommor.
Jag log av minnet när jag planterade de någon dag efter bröllopet, och Lilys underbara skratt ekade.
Men leendet slocknade, när jag tänkte på Lily, min hustru. Hon låg döende i vårt hus med vårt barn, och med ingen sällskap. Eller jo, Sara borde ju komma nu.
Några sekunder senare såg jag en tolvårig flicka, med det blonda håret uppsatt i två flätor, nynnande glatt när hon kom. Hon öppnade trädgårdsdörren snabbt och smidigt, utan att ge ifrån sig ett ynka ljud, som brukar vara svårt för mig.
Man kan säga att hon var en kopia av Zeo, fast mindre.
Hon var smal och blond, hade samma nyans av ögonfärg som Zoe, fast hon verkade mera blyg.
Hon hade en röd munk jacka sig, och svarta jeans. Hennes klädsamt var inte så flickig, utan mer cool.
Hennes röst var väldigt likt Zoes, lite hård men samtidigt vänskaplig. "Hej"
"Hej Sara", svarade jag. "Lily är därinne", jag nickade mot huset.
Hon tänkte gå in innan jag tog tag i henne, och hon tittade misstänksamt på mig.
"Snälla, du får vad du vill bara om du håller Lily vid liv!", bönade jag.
Henne blick mjuknade och nickade. "Lycka till", viskade hon.
Sedan styrde hon vägen till huset, och jag lämnades kvar förtvivlad om detta uppdrag skulle gå. Eller, varför inte stanna hos Lily och komma på något annat?
Nej, detta är det enda sättet.
Jag tittade på huset en sista gång, det röda huset i Godrics Hollow, innan jag gick ut från trädgården, med ett Knisslande ljud från trädagårdsgrinden.
Det var en tomfolkad gata nu, och jag kände doften av tystnad. Varför är allt så tyst?
Måntand och Slingersvans for upp i mitt huvud. Jag hade berättat för de om mitt uppdrag, men de hade protesterat lite, men motvilligt gick med på det. Jag kommer sakna de, Remus lugnande kommentarer och till och med Peters gnällande.
Ännu en tår fälldes, och jag lät den sitta kvar. Jag nickade innan jag gick fram till en gränd, och tänkte allt jag kunde på Zoes hus, i Frankrike.
Det kändes som min mage vänts ut och in, och på en sekund stod jag ostadigt framför ett lila hus med blommor pyntade. Gatan var öde, och det tackade jag för.
Jag gick fram och såg genomser sitta och leka i trädgården, men trädgården var inte så stort. Själva huset var inte stort, men ändå vackert. Alla andra hus var gråa och tråkiga, medan detta var en glädjekastande hus. Jag slår vad om att många velat färga huset samma.
Trädgården var väldigt fin när man kom in i den, välslipat kort gräs, mycket små statyer av olika magiska väsen, mycket charmiga genomser och mycket, mycket rosor.
Jag gick fram till ytterdörren (som är beig) och knackade på. En sekund senare öppnades dörren, av kvittrande Zoe när hon såg mig.
"Stig in James!", ropade hon. Jag nickade och gick in. I köket hade Tammy anlänt, och av förklädet att se på verkade det som om de båda kvinnorna bakade något, och i samma sekund kände jag doften av bullar.
"Mm", mumlade jag av doften.
"Här, ta en", mässade Zoe på och gav mig en bulle. Hon log och blinkade mot mig. Jag tog ett bet av Bullen, och direkt for det vanilj smak över mig. Mm... Tänkte jag.
Men varför var Zoe så glad, nu när min fru är på dödsbädden och vi ska på ett farligt uppdrag? Jag grubblade Och märkte inte att en till person kom in i rummet. Teo.
"Hej", sade han lågt.
Jag nickade för att mena att jag hade uppfattat det.
"Varför så dystra?", frågade Zoe med smet i handen. "Jag håller ju på göra bullar vårt äventyr!"
Tammy, Teo och jag tittade skeptiskt på varandra. Detta var direkt inget "äventyr", utan mer "självmordsförsök" eller "Dödsuppdrag".
Zoe tystnade.
Det var en besvärad tystnad som la sig över rummet, innan jag harklade mig. "Vi borde nog gå nu"
De andra nickade, och Zoe stoppade in massor av bullar i ryggsäcken. Alla gick förutom jag, som väntade på Zoe. Jag stod med ryggen mot henne, så ag upptäckte inte att hon klappade mig på axeln, medlidsamt. Jag nickade stelt och sedan gick ut med raska steg, till vårt team. Zoe kom tätt efter mig.
"Så, vart ska vi tranfenserar oss?", frågade Tammy.
"Jo, det är så att man vet inte riktigt vart svart bergen ligger....", började Zoe.
"Men hur ska vi då komma dit!", röt jag.
Zoe låtsades inte om min kommentar. "Men om man tänker Svarta Bergen mycket, mycket koncentrerade en innan, så borde vi lyckas". Hon gav mig ett flin.
Jag kokade av ilska, men lugnade ner mig fort.
"Men om vi splittras?", frågade Teo.
"Alla ska komma på samma plats, så vi gör det samtidigt", sade Tammy.
"Ni vet att det inte finns en återvändo, om vi väl har kommit dit? Vi måste döda Draken innan man kan komma tillbaka", sade Zoe allvarligt.
Vi andra nickade.
"Då så, håll mig i händerna och länka samman er", fortsatte Zoe.
Alla krokade fast i varandra. Det pirrade lätt i min mage.
"Ett, två tre!", skrek Zoe innan marken försvann under oss, och även huset blev suddigt och försvann.
Jag tänkte allt jag orkade på Svarta Bergen.
Plötsligt stannade vi.
Vi var under fast mark, och när jag förvirrat tittar upp på bergen, märker jag som på namnet, att de är svarta, kolsvarta.
De andra låg på en hög i marken, men kom upp nu.
"Wow", mumlade Teo och gned sig ömt på sin armbåge.
"Det kan man säga....", instämde Tammy. Det var väldigt kallt här, och vita små snöfinkar singlade sig ner på marken, och gjorde Marken vit. Tur att jag tog på mig varma kläder....
Bergen låg väldigt högt, och vi var väldigt lågt ner. Bredvid oss fanns det en frusen damm, och framför oss massor döda växter. Vi var lite av en djungel, men samtidigt öken.
Sanden var hård och kompakt, som om massor hade gått här.
När jag tittade och höll snön, så märkte jag stora fotspår.
"Hallå! Jag har hittat något!" Ropade jag till de andra. De skyndade signatur från allt de titta på, mycket växter.
Det var väldigt stora fotsteg, och såg mer ut som tassar än människofötter.
"Vad kan det vara...?", mumlade Tammy för sig själv.
Det svaret fick hon reda på, när en sekund senare röt det så hemskt att jag trodde att öronen skulle gå av.
Framför oss stod det en gigantisk, stor monster, på fyra ben som en spindel fräste den på oss.
Kroppen var hårig , och mellan benen hade den sitt huvud, som bestod av en gigantisk käft och svarta ögon.
Denna varelse kommer jag ihåg, från boken "Fantatiska Vidunder och var man hittar dem". Nackhåren reste mig på mig när jag tänkte hur den dödar, och vad det är för något. Jag såg klart att det var ett livsfarligt monster, vid namn Quintaped, som just gick till attack mot mig.

___________________________________________________

Såååå, vad tycks? ALLA KOMMENTARER ÄR VÄLKOMNA!
Vad kommer hända med James och teamet? Vad tror ni? Vilken är din favroitkaraktär i teamet hittils?
Och ja, jag tog varelsen från "Fantatiska Vidunder och var man hittar dem"
Hursomhelst vill jag be om ursäkt igen, för dålig uppdatering!

Love♥♥♥♥♥,

Molly ♥

Ägigt♥

Tack♥

Det var så lite!♥

Ord funkar inte. Det enda jag har att säga är:
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

JÄTTEBRA!!!!!!!!
Jag menar allvar, bli författare! Det är inget alternativ!