Annie Crestas historia

Det var ett underbart kapitel! Ingen överraskning eftersom det är du som skriver..men ändå! Hoppas du blir frisk snart, krya!

Kapitel 9:


Jag torkar fort av munnen med den vita linneservetten som ligger prydligt hopvikt bredvid min tallrik.
”Jag är färdig”, mumlar jag och reser mig fort upp. Jag skyndar mig ut ur matsalen, stänger ute Abidellas högljudda protester och rusar ut i korridoren så fort mina ben kan bära mig.
Jag är så nära så nära dörren när jag känner en arm gripa tag i min. Jag vänder mig om och får syn på den person jag minst vill möta nu – Finnick.

”Annie, vänta.” Hans röst är tillkämpat lugn, och det får mig att bli rosenrasande.
”Du är så äcklig!” Jag sliter armen ur hans grepp. ”Du är en sån hycklare!”
Någonting glimmar till i Finnicks ögon. Under ett par sekunder ser han uppriktigt sårbar ut och jag tar min chans.
”Du låg med den där huvudstadskvinnan inatt, eller hur?”
Finnick ser svarslös ut. ”Annie, jag kan…”
Jag skrattar till. ”Tyst! Jag bryr mig om dig väldigt mycket, va? Lögn!”

Då får Finnick nog. ”Vadå lögn?” Han skriker inte, hans röst låter bara uppgiven och sårad.
Skrik på mig Finnick! Skrik! Visa att du bryr dig om mig på riktigt!
”Jag sa bara att jag brydde mig om dig, inget annat.”
”Och sedan hade du det lite trevligt med den där kvinnan, huh?”

Finnick ser fruktansvärt sårad ut vid det här laget. ”Annie, det angår inte…”
”Det angår mig i allra högsta grad!”
”Varför?”
Det får mig att bli tyst. Jag har faktiskt ingen aning om varför jag plötsligt bryr mig så mycket, och det skrämmer mig något ofantligt.
Herregud, jag älskar honom!
Hjärtat faller som en sten i mitt bröst när jag inser sanningen.

För det är ju det jag gör.

Jag är hopplöst förälskad i Finnick Odair.

Svindeln tränger in i min hjärna. Taket börjar röra sig mot mig och jag segnar ner på golvet samtidigt som jag hör mitt hjärtas dunk dunk mot revbenen.
Finnick säger någonting, men jag kan inte höra honom. Världen förändras.
Finnicks perfekta ansikte förvrängs, faller sönder i små små glasbitar som regnar ner mot mina fötter.

Jag tar upp dem, skär mig och saltvatten börjar droppa ut från mina sår. Skärvorna av Finnick börjar smälta, smälter ner till sandkorn som flyger upp i luften och dansar omkring i en glittrande kaskad av grus.

Jag skriker, försöker fånga glittret samtidigt som saltvattnet låter dripp dropp mot golvet. Lynn betraktar mig från ett hörn och en hög av Finnick-grus reser sig i en glittrande pelare mot taket.
Jag betraktar den med öppen mun samtidigt som tårarna börjar rinna nerför mina kinder och jag fångar den på tungan.

Den smakar blod.

Jag fångar en tår på fingret och håller den framför ögat. Det är blod. Tjockt, rött blod som faller ner från mina ögon och beblandar sig med Finnick-sanden som ligger på golvet.

Jag skriker skriker skriker och försöker ta mig ut från den här mardrömmen när allt blir kolsvart.

-o-


Jag vaknar av något vått som placeras i mitt ansikte. Fullt troende att det är blodet från mina ögon skriker jag, och en hand placeras över min mun samtidigt som någon hyschar åt mig.

”Hon är ju fullkomligt galen!”
”Abidella, snälla…”
Någon fnyser och sedan hör jag ljudet av klackar mot golv samtidigt som någon (jag misstänker att det är Abidella) väser något om fruktansvärt opassande med en galen spelare, en fullkomlig skandal och sedan fnyser igen.

Jag öppnar försiktigt ögonen om får syn på Mags som är böjd över mig med en våt trasa och ett lättat uttryck på sitt åldrade ansikte.
”Där ser du, Finnick”, säger hon. ”Det var ingen fara.”
Vid ordet Finnick rycker jag till. Ett mullrande skratt hörs. Tigris.
”Vad har du nu gjort, med henne, Odair?” frågar hon.
Finnick (har han varit här hela tiden?) ler ett flirtigt leende mot Tigris och jag känner hur mitt hjärta slits ut ur min bröstkorg, blir skuret i smådelar och sedan kastas in i väggen bredvid mig.

”Ingenting alls”, säger han och Tigris fnyser.
”Hon svimmade väl av doften från din parfym”, säger hon. ”Vem skulle inte göra det, så mycket som du använder…”
Finnick skrattar, men det undgår mig inte att det finns en sorgsen blick i hans havsgröna ögon. ”Du använder också parfym, Tigris”, spinner han.
Tigris himlar med ögonen. ”Inte tio liter varje dag.”

Abidella, som stått i ett hörn och sett allmänt olycklig ut, slår ihop händerna och tjuter:
”Tysta!” Hon vänder sig mot mig. ”Annie, träningen börjar om tjugo minuter. Du borde göra dig i ordning.”

Mår bättre idag! Så, vad tycker ni om detta korta kapitel?

Jättebra! Att Annie blir svagare redan nu..
Men sjukt bra!

ÅÅÅ Det är helt magiskt och du beskrev det med Annie så sjukt bra!!!!!!!

Minihäst, jag undrade också om Annie verkligen skulle bli så svag så fort, men sedan har jag alltid haft ett koncept att Annie måst haft tendenser att hallucinera, se saker etc. innan spelen, för annars hade det inte kommit lika hårt och fort när hennes distriktspartner blev halshuggen... Tror jag ...

Ja, jag har tänkt ganska mycket på det jag också.
Men som du säger måste hon ha varit lagd åt det hållet eller vad man säger.

Underbart , det där var bara så underbart bäst!!

Åh, det var ett UNDERBART kapitel!!! ♥ Verkligen underbart!! ♥

Herregud, jag älskar honom! Hjärtat faller som en sten i mitt bröst när jag inser sanningen.

För det är ju det jag gör.

Jag är hopplöst förälskad i Finnick Odair.

Åh, jag blev ":')" då♥ SNÄLLA SKRIV ETT TILL DESPERAT BEHOV AV ETT NYTT KAPITEL!!♥

MAGISKT♥♥♥