Inte som du tror [SV] (Luna ff)

Nej, men HAR DU INTE SKRIVIT MER???!!!

Nej, det verkar inte så...

SKRIV MER!!! DEN HÄR FF:N ÄR AWEZOME!!!!

mera? snälla, du har inte skrivit på så länge! har typ tröttnat på att vänta... snälla Molly Tonks! längtar!!

Oj förlåt fortsätter kapitlet idag! (Måste åka till stan nu, men gör sen! Säkert )

Ok! ^^♥

Förlåååt för att dte här blir så sent, inte kommit på vad jag skulle skriva så gjord ehela det här idag, heh. Blev ganska nöjd så hoppas att någon gillar ♥ : )

My heart is burning (12)

Att jag hade låst in Philip bara för att behålla Black för mig själv var så… själviskt. Jag kände mig helt tung inuti. Jag. Är. Självisk.
Det hördes ingenting från klassrummet där han var. Vad som än hände runt omkring mig just nu så var det inte bra, det enda som kunde vara bra just nu var om jag fick ut honom och vi snabbt kunde ta oss till uppehållsrummet innan någon ens märkte att vi hade varit borta.
-Philip?
Jag skrek nu. Toppen. Vad jag än intalade mig i huvudet så lyckades jag ändå aldrig behålla lugnet och lyssna på mig själv. Alla röster inuti sa olika. Spring. Rädda honom. Rädda dig själv.

Med ett sista ryck fick jag upp dörren. Men han var inte där. Hade han kastat sig ut genom fönstret. Jag snubblade fram. Ja, det var öppet. Nu flämtade jag till.
”Inte gråta” mumlade jag, men tårarna började forsa fram.
Då såg jag honom. Han bara satt där. Nära men ändå för långt bort.
Jag försökte säga något men det ända som jag fick ur mig var ett gnyende ljud. Min självbehärskning försvann helt och jag föll ihop i hans famn.
-Förlåt. Förlåt mig…
Jag hulkade till. Då var hans händer där. Överallt, över mina kinder, mitt hår och han tröstade mig fast det borde vara tvärtom. Till sist hittade hans läppar mina. Mjukt. I några sekunder var jag den lyckligaste personen i världen. Sedan mindes jag att vi behövde skynda oss till elevhemssalen. Vi reste oss upp, och han släppte aldrig min hand.

Jag skulle just stänga dörren bakom oss då jag kände mig betraktad. Långsamt vände jag mig om. Där inne stod Black. Han såg på mig med den där blicken. Som om allt som fanns i världen var jag. I sånt fall borde hela hans värld vara krossad nu. Mina ögon svämmade över. Jag skulle just säga något då jag såg Philip titta på mig, lite frågande. Mina fingertoppar vilade på dörren innan jag släppte den. Stängt. Nu hade jag stängt alla mina känslor för honom. Sista meningen i våra kapitel var avslutad. Trots att det kändes som om det saknade ett lyckat slut.



-Vi måste skynda oss! Skrek Philip.
Han såg riktigt stressad ut.
-Vad händer?
-Jag vet inte. Blev mitt enda svar.
Plötsligt rasade en av de stora pelarna framför oss.
Philip såg allvarligt på mig.
-Vi kommer inte att kunna ta oss till elevhemssalen. Ta dig tillbaka till klassrummet. Skynda dig, jag letar upp en lärare. Okej?
Han såg på mig, nästan smärtsamt, och jag nickade som svar.
Fast om han trodde att jag skulle lyssna på det var han galen. Gömma mig? Under allt det här? Något eller någon anföll Hogwarts, det stod klart för mig, och det sista jag tänkte göra då var att gömma mig. En annan tanke som fick mig att låta mer självisk än modig dök upp i mitt huvud. Jag ville inte gå tillbaka, för där fanns Black. Black som jag hade älskat men svikit. Han borde hata mig, men jag var säker på att det inte var så vilket bara gjorde allt värre.
Så när Philip hade gått gick jag inte tillbaka för att söka skydd. Jag både hatade och beundrade mig själv i just det ögonblicket.


Snart så är den slut, men inte än : )

Bra!!! Mera?

Fantastiskt kapitel!
Ser fram emot nästa!

Tack så mycket : ) ♥

NOOOOOO!!!!!! VARFÖR SLUTAR DU SÅ? Jag läser för snabbt!!!!!!!!!

Skriv mer NU!!!!!!!

JÄTTEMEGASUPERAWESOMEBRA!!!!!

Mera???? Snälla? :3