Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Så bra... Vet inte vad jag ska säga♥

Jätteouttryckligtsuperbra! När kommer nästa kap? Skriv mer! Så himla spännande!

kocospricken15 Som jag skrev tidigare, jag brukar lägga upp kapitel efter varje ny sida.

Kapitel tretton: Tankar och handlingar

Jag kommer ut från området med träden och möts av en stor fors vid min högra sida. Dånet från forsen överröstar allting annat men jag kan fortfarande höra mitt dunkande hjärta. Jag springer längs forsen tills jag ser något som får mig att gapa. Marken slutar plötsligt framför mig och vattnet försvinner neråt. Ett vattenfall. Jag stirrar hjälplöst ner mot vattnet under mig. Jag sparkar argt till några stenar från klippan. Ett flåsande får mig att vända uppmärksamheten bakåt. Björnmutten kommer snabbt springandes emot mig. Jag tittar tillbaka mot vattenfallet och sedan ner mot forsen under mig. Jag svalde. Jag visste vad som måste göras. Jag backar några steg och drar ett djupt andetag. När mutten är bara några meter ifrån mig springer jag mot klippavsatsen och hoppar. Jag sparkar lätt med benen när jag är uppe i luften innan jag faller ner mot vattnet. Dånet från vattenfallet är nästan bedövande. Jag blundar och håller för öronen.
Det var högre än vad jag hade trott och när jag träffar vattenytan öppnar jag munnen för att skrika av smärta. Men ut kommer inget skrik utan bubblor. Det kalla vattnet omger mig och jag simmar upp mot ytan. Jag försöker simma till land men strömmen är för stark och drar med mig bort. Det enda jag kan göra nu är att inte låta strömmen trycka ner mig under vattnet. Medan jag håller upp huvudet ovanför vattenytan skymtar jag något sticka ut över vattnet. Det var en trädgren. Jag kommer närmare och fumlar med händerna ett tag innan jag får ett bra grepp runt grenen. Mina redan sårade händer svider när jag drar mig fram. Jag kommer långsamt närmare land och till slut kan jag dra mig upp. Jag hostar upp lite vatten och skrattar av lycka för att jag överlevde. Igen. Jag tittar upp mot klippavsatsen och hinner få en snabb skymt av mutten innan den vänder tillbaka. När jag känner att jag mår bättre kliver jag upp och utforskar stället. Det är mer växter här. Giftiga, antar jag. Luften känns klarare också. Jag börjar gå in i skogen där jag är mer gömd. Efter tjugo minuters vandring hittar jag ett bra pilträd och klättrar upp. Jag lägger mig tillrätta på en stadig grenklyka. Jag tittar upp mot himlen som har färgats av ljust rosa. Längst bort över trädtopparna är den svagt röd. Färgen får mig att tänka på blod. Blod från alla dessa oskyldiga människor som slaktas varje år. På spelen som skapas åt invånarnas nöje. På alla saker deltagarna måste få lida för. Jag börjar tänka på bomberna som skilde mig och Forest åt. Jag tittade långsamt ner mot mitt högra ben. Splittret hade inte skadat mig så mycket. Bara rivit upp byxorna en aning. Jag lyfte upp mina handflator till ögonhöjd. Händerna var också mindre skadade än vad jag hade trott men mina armar var röda och brännskadade. Jag tryckte på en blåsa som hade uppkommit.
Blåsan var skör och den sprack efter den andra beröringen. Jag bet mig i kinden så att jag inte skulle skrika högt. Vätskan från blåsan rinner nerför min arm och snart svider den som eld. Såret från blåsan var djupt och det röda köttet skulle riskera att bli infekterad om jag inte gjorde något. Jag böjer mig för att dra fram lite bandage när verkligheten slår mig igen. Jag har inget bandage. Jag har ingen ryggsäck. Ryggsäcken hade Forest men hon slängde iväg den. Ryggsäcken var troligtvis bara aska just nu. Tankarna på ryggsäcken hade fått mig att tänka på Forest. Jag visste inte om hon levde eller inte. Ett kanonskott skulle lätt kunna dränkas av ljudet av bomber och minor som exploderar. Jag kurade ihop mig. En kall vind drar förbi och min hud börjar knottra sig. Om jag bara hade en jacka. Istället sitter jag här i en tunn tröja. Tårar bränner bakom mina ögonlock. Jag kan inte hindra den första från att rinna nerför min kind innan jag snabbt torkar bort den. Och ett dovt ljud från min mage berättar hur hungrig jag är.
Någon timme senare är hungern mer avslöjande. Jag försöker somna men hungern är för stor. Och mina armar har börjat skicka små stötar av smärta. Jag tittar upp mot himlen som har börjat mörkna mer. En måne syns genom några trädkronor. Något silvrigt ur ögonvrån väcker min uppmärksamhet. En fallskärm kommer flygandes emot mig och den landar mjukt på mina ben. Jag öppnar metallbehållaren snabbt och hittar en liten burk. En smal lapp ligger nästan omärkt på botten av metallbehållaren. Jag fingrar lite på botten innan jag får tag på den. Skrivstilen är vacker men liten och det tar någon minut innan jag ser vad det står. "Låt inte detta knäcka dig. Vi tror på dig. - Bay". Mitt ansikte skiner upp i ett tacksamt leende och jag skruvar upp burken. Jag ser att innehållet i burken är en gulaktig kräm. Jag rynkar på pannan när jag stoppar ner fingret i krämen. Vad skulle den kunna hjälpa mig med? Jag gapar lätt när jag kommer på det. Jag sneglar lätt på mina brännskadade armar. Jag smörjer min vänstra arm med krämen och suckar lätt. Det kändes redan mycket bättre. Krämen värmer upp skinnet och jag fryser inte lika mycket längre.
Efter att brännskadorna på båda armarna blivit behandlade tittar jag mot såret från blåsan som jag hade lämnat orörd. Jag tar en till klick av krämen och masserar försiktigt ut det på blåsan. Svidandet upphör nästan helt och snart är skinnet varmt från krämen. Jag upptäcker att värmen från armarna inte heller har upphört. Kanske kunde värmen från krämen låta mig få sova några timmar? Jag skruvar igen burken och stoppar ner den i byxfickan. Den kunde komma till användning senare. Jag kommer ihåg yxan som var fastspänt vid bältet och drar upp den. Den verkade inte vara skadad. Jag pustade ut. Helt chanslös var jag inte. Jag skulle lätt kunna döda en hare eller två. Några av de röda bären skulle jag kunna trycka i mig också. Jag stoppar tillbaka yxan och lutar mig bakåt. Jag kurade ihop mig lite mer och sluter ögonen. Jag somnar bara efter några minuter.

Nationalsången väcker mig och jag sätter mig sömnigt upp. Jag tittar upp mot skyn men efter nationalsångens slut dyker inga ansikten upp. Inga döda idag heller. Jag drar en suck av lättnad. Forest lever men jag visste att jag inte kunde söka upp henne. Vi var bara åtta stycken kvar nu. Sju stycken behövde dö innan spelet var över. Jag visste att om det bara blev vi två kvar skulle jag kanske vara tvungen att döda henne. Fast jag har aldrig sett hennes kampsport. Hon skulle lätt kunna överraska mig och knäcka nacken av mig. För oss båda visste jag att det var bäst att inte söka upp henne. Hur mycket jag än ville. Jag lutar mig mot stammen och tittar upp mot himlen tills jag somnar.
Nästa morgon upptäcker jag att mina armar ser mycket bättre ut. Det röda skinnet har börjat flagna och såret ser ut att hålla på att läkas. Ändå brer jag på lite av krämen innan jag klättrar nerför trädet. Väl på marken igen känner jag hur varm luften är. Något jag inte kan klaga över. Jag skyndar mig mot forsen för att få i mig lite vatten. Jag visste att vattnet var rent här när jag såg fisken. Jag drack några klunkar av det kalla vattnet innan jag fortsatte tillbaka in i skogen. Solen lyser in i skogen och värmer mitt skinn. Även om det inte behövdes då krämen gjorde det lika bra. Jag hittar några bär som liknade hallon. Problemet var att hallonet var guldaktigt och inte rosa. Jag kastar ner det på marken och en fågel skyndar sig för att plocka upp det. Jag höjer förvånat på ögonbrynen när jag ser den flyga iväg. Om fågeln vågade äta den kunde det väl inte vara giftigt? Eller var fågeln bara oerhört dum och testade allt den såg? Jag ryckte loss ett hallon och stoppade det försiktigt på tungan. Jag lät tänderna krossa det och den söta saften från bäret fick mig att grimasera. Honung.
Det här bäret var utan tvivel något Huvudstaden hade skapat. Ett sliskigare och onaturligare bär har jag nog aldrig ätit förut. Förresten hatade jag smaken av honung. Smaken är för söt för mig. Jag tvingar i mig några fler bär för att få någon näring.
När jag kände att jag inte kunde trycka i mig mer lämnade jag busken åt fåglarna.
Till min lycka hittade jag också några röda bär som jag snabbt åt i mig. Den sura smaken var så mycket bättre än den söta. Jag tittade upp. Några meter ifrån fanns det en buske med mörkblåa bär. Jag tittade misstänksamt på bären. Spelledarna hade inte lagt dit bären utan anledning. Spelledarna hoppades nog på att vi bara skulle äta. Att vi skulle äta av allt bara för att vi redan ätit några av de ätliga. De blåa bären var utan tvekan giftiga. Annars skulle dom inte ha placerats så nära de röda bären. De blåa bären liknade nästan blåbär nu när jag betrakade dom närmare. Jag skrattade bara. Så dum är jag inte. Jag lämnade bären och började jogga därifrån. En kvart senare hade jag kommit fram till ett träd som verkar lovande. Jag klättrade snabbt upp och satte mig bekvämt ner i en bra grenklyka.
Mitt skinn på armarna hade flagnat lite mer så jag sysselsatte mig med att dra bort det. När jag var klar masserade jag in ett tunnt lager av krämen innan jag lutade mig mot trädstammen. Solen var fortfarande uppe och värmde mitt ansikte. Så mycket som jag hade kämpat tyckte jag att jag förtjänade lite sömn.
När jag vaknade igen var nationalsången nästan slut. Inga ansikten visades upp idag heller. Jag kurade ihop mig. Värmen från dagen hade försvunnit och vinden blåste kallt omkring mig. Jag andades in doften av skog. Mina ögon var fortfarande trötta och jag kände mig ganska dimmig. Jag lutade mig tillbaka och lyckades sova i några timmar till.
Nästa morgon klättrade jag ner från trädet och landade på gräset. Det var tidigt på morgonen och gräset var fortfarande fullt med dagg. Blöta löv fastnade på mina stövlar och jag försökte gnugga mina armar varma. Det kändes som en vanlig höstdag. Vinden blåste runt omkring mig och det sved i mina öron av kylan. Min hästsvans dansade lätt i vinden medan jag gick, lätt fingrande på min yxa. Beredd på allt.
Fåglar landade på grenar och betraktade mig där jag gick helt ensam. De började sjunga sorgliga små visor och det ryste i hela min kropp. Men på samma gång var det vackert att lyssna på. Medan jag gick där, lyssnande på fåglarnas sång, började det bli varmare. Vindarna hade upphört och solen steg högt över himlen. Solstrålarna värmde mitt skinn och mitt humör steg.
Fåglarnas sång tonade plötsligt bort och dom flög iväg. Deras plötsliga försvinnande fick mig att ana oråd. Jag var precis på väg att dra fram yxan när någon hoppade på mig bakifrån. Jag landade hårt på marken och slog till hakan. I min rädsla lyckades jag vända på mig och slå ner den andra på marken istället. Jag tog tag i deltagarens handleder och tryckte ner personen. När jag såg vem det var gapade jag lätt. Det var Trace från tian.

AWSOMNESSSSSSSS!

Så. Himla. Azum.♥

Så himla bra! AWESOME!!!♥

AWSOME.
DU ÄR BÄST.
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Så bra!!!

Superbra ♥♥♥

Supermegafantastisktoemotståndligtoerhörtjätteassaduperbra