Att hitta balansen.

Hej kära Trezzan. Hoppas smärtan går om snart. ♥

Tycker anyway att ditt lilla kapitel var bra. Riktigt bra. Avery verkar vara den ultimata storebrodern, som stoppar om systern och skadar den som skadat henne.

Gosh, jag älskar den här fanficen. o.o ♥

Alltså åh, har varit mycket med en kompis just nu som jag bara sitter och pratar oändligt mycket med och skolan å allt, och jag hoppas inte att ni tröttnar på att det är så himla lång tid mellan kapitlen! Hoppas på att kunna ge er ett kapitel snart! Denna veckan eller nästa!
Hoppas att ni inte tröttnat än. ♥

Självklart tröttnar vi inte c:

WE DO NOT TRÖTTNA ON YOU ♥

Hej mina kära läsare ^^ detta kapitel har en del stötande saker i sig. B.la en drog.
Så om ni inte tål sådant så bör ni hålla en borta. Annars 13+!!

- förlåt att det tagit ett litet tag, men jag har en massor med läxor osv. Dessutom har jag skrivit detta kapitel på en iPad. Störande som fan. Är inte van xD. Min dator är inne på lagning. ( -


Kapitel 10. Vem i hela världen kan man lita på? 

Jessica

 Jag satte mig hastigt upp på sängen, Malfoy låg blodig på golvet framför mig. Avery och Yaxley var inte kvar i rummet vad jag kunde se. Jag kände empati för pojken på golvet framför mig och jag kunde verkligen inte förstå varför. Drömmen jag drömt medan jag sovit hade försvunnit bort för stunden. Jag drog undan täcket och i bara ett nattlinne steg jag upp ur sängen. Golvet var kallt som snö och jag vinglade till där jag stod. Jag böjde mig ner vid Lucius och tog tag i hans armar för att dra honom till sängen med hans namn för att stoppa om honom. Jag hittade min stav på Averys nattduksbord och jag trollade fram en skål med vatten, en handduk och plåster för att dra ihop ett av de större såren i hans ansikte. 

Jag såg på honom en stund, hans vackra silverblonda hår och vackra ansikte. Med den idiotiska insidan. Många hade den. Det visste jag.  Jag doppade försiktigt en bit av handduken i skålen med vatten och tryckte den lätt mot hans ansikte. Den vita handduken färgades röd poch hans ansikte blev sakta renare. Han såg så oskyldig ut där han låg i sängens med det långa håret utspritt omkring sig. Plötslig slog han upp ögonen. Jag hoppade förvånat till. 
"Vem i hela världen kan man lita på?" sa han och jag såg på honom medan tårar strömmade nerför hans kinder. 
"Jag är så ledsen Jessica. Jag tror någon imperio-förbannade mig." sa han innan han stängde ögonen och somnade igen. Jag visste att jag inte skulle ha trott honom. Men något med honom förtrollade mig, och han kanske inte var så elak som alla sa om han träffade den rätta. 

Jag blåste ut ljuset som stod på nattduksbordet och mörker slukade rummet. Det var totalt mörker på grund av att Slytherins sällskapsrum låg under svartsjön. Jag tog på mig en av Averys munktröjor och ett par av hans skolbyxor. Jag skulle få lite tid till att tänka, och jag visste precis hur. Lily hatade att jag gjorde det då och då. Men jag orkade inte med verkligheten. När hon frågat varför jag gjorde det så fick hon ett svar hon aldrig glömmer.
"Vill du hitta min döda kropp i en blodpöl?" 

Orden jag sagt till Lily året innan då allt börjat hända och jag börjat tänka tillbaka etsade sig fast i mitt huvud då jag vandrade stilla mot den förbjudna skogen med en penningpåse i min hand. Men däri låg definitivt inte pengar. Jag skrattade åt det. När Duncan Philips i Ravenclaw frågat om pengar då jag gått med den i Hogsmeade i våras hade Lily fort sagt nej. Hon visste precis vad jag förvarade i den. Jag satte mig ner vid den lilla dammen en bit in i förbjudna skogen. Halvmånen lös ner precis i mitten av den mörkblåa dammen. Jag satte mig ner på stubben bredvid bryggan och på det svävande bordet intill öppnade jag påsen och la ut det på en tygbit. Små mikropiller och små pappersbitar liknande frimärken. Ett av dem hade en padda på sig. Jag skrattade än gång för mig själv innan jag plockade upp den och la den på tungan. Jag ångrade mig alltid direkt efter att jag gjort det men det fanns ingen återvändo. jag skyfflade ihop allting och la i det i penningpåsen igen. Nu behövde jag bara vänta på att den skulle värka. Sen skulle alla minnen spelas upp. Det visste jag. Jag behövde tänka på dem då och då. Det var som ett beroende att jag ville förstöra mig själv. Dessutom, jag förtjänade det här. Plågan man ibland genomgick när man tog LSD.

Skriken gick rakt igenom mig. Smärtan ilade runt i kroppen och knivarna vara värre en vanligt. När far blev mördad i sitt arbete som vakt på Azkaban. Mor tog ut ilskan och smärtan på mig så fort jag hade fel eller inte gjorde som hon sa. Jag var tvungen låtsas för att överleva. Det fanns inget värre än att vara falsk. 

Jag kommer ihåg en natt.
Mors ekande skratt.

Avery sprang alltid fram till min halvt förlamade kropp. Hans varma tårar mot mina axlar. Men den ända smärtan jag kände numer var smärtan av att höra mig egen bror gråta.

Någon släppte taget om min arm. Det var nästan lika mörkt ute som innan jag börjat. Jag kände hur något varmt rann om min arm, och då jag såg ner så strömmade blodet runt handleden. Jag började flåsa och gråta. Det gjorde så ont. Precis innan jag skulle ha skrikit till så hörde jag en mjuk röst.
"Lugna ner dig Jessica." sa Lara och då min blick flackade mot henne så kunde jag se ögon av lysande röd. Hennes ögon var som fast på blodet på min arm.
"Avery sa att detta skulle ske när han upptäckte att Lucius varit under imperius-förbannelsen. Sen när du var borta visste han precis vart du tagit vägen. Han bad mig ta hand om dig. Var vaken nu, så kanske jag kan rädda dig." sa hon och böjde sitt huvud mot min blodiga arm och satte tänderna i mig. Men jag kunde inte hålla mig vaken. Jag kände hur tårarna rann ner för mina kinder för kanske sista gången. Jag kunde inte överge min bror. Jag ville inte låta honom få höra att jag var död. 
"Jag vill inte dö!!" skrek jag innan det mörknade för mig.

"Vem i hela världen kan man lita på?"
"Älskade bror." svarade jag.

Hmm.. jag förstår faktiskt inte riktigt... Aja, annars var kapitlet bra :3

Allting kommer bli mer "klart" i nästa kapitel från lagras synvinkel
Men förstår att det blev helknäppt, men det är så allt detta är tänkt. Allting vänds upp och ner osv ^^

Lite förvirrande... Men älskar sättet du skriver på, gaah! ♥

ser fram emot nästa kapitel!