13 och såld

Awesome den här med

Åh, tack Goiz!

Bäst!

Tack!


Kapitel 18


Bruset från vattenfallet fyllde mina öron, och dränkte nästan Leslies röst. Hon fick upprepa vad hon sade flera gånger innan jag förstod vad hon sa.
”Vad tycker du?” frågade hon med hög röst.
”Fantastiskt!” skrattade jag glatt. ”Hur hittade du detta?”
Jag var tvungen att säga det igen eftersom hon inte hörde mig.
”Jag var rastlös, och behövde en stund att tänka.”
”Kunde du tänka med det här ljudet?” Jag skrattade.
”Ja, faktiskt!” sa hon och log.
Jag blundade en stund och fann att det faktiskt var enklare att tänka. Att rensa sitt huvud från oroliga tankar.
Jag tänkte på dagen, då soldaterna kom och tog min bror. Jag föreställde mig hans ansikte, hur små tårar letade sig nerför hans kinder när han sa: ”Hejdå Alice.”
Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta.
Jag försökte hålla tankarna borta, men Abel dök upp framför mitt ansikte. Hon var på marknaden och försökte sälja kött. Men ingen såg henne. Hon var osynlig för de vuxna. Inte ens matförsäljerskan såg henne längre. Jag var ju inte med. Som om jag var ett ljus i mörka natten som lös upp henne. Men nu var jag borta, Abel hade inget ljus att lysa upp sig med. Ingen av människorna med sina ljus såg henne längre. Hon var ensam. Fars ljus höll på att slockna, han klarade inte mer. Han klarade inte att hålla sitt eget ljus vid liv, och Abels ljus hade han gett upp för länge sen. Allt var kaos där hemma. Far gav de mat att äta, men livsglädjen var borta. Det fanns ingen som höll de vid liv genom att finnas där. Nu levde de utan vetskapen om jag var död eller inte.
”Vad tänker du på?” frågade Leslie och avbröt mina tankar.
Jag hoppade till av att komma tillbaka till verkligheten. ”Min familj”, svarade jag.
Leslie tog min hand och tryckte till den. ”De mår bra”, sa hon tröstande.
Trots bruset från vattenfallet hörde jag vad hon sade.
”Inte min bror”, sa jag och suckade.
Det var en av de få sakerna jag inte hade nämnt när jag berättade min historia. Min bror när de tog honom. Det var för smärtsamt.
Jag ångrade för en sekund att jag hade nämnt honom. Men sen insåg jag att jag ville berätta det för någon. Leslie var nog den enda personen, förutom Aiden och Stephanie, som jag litade på.
”Din bror?” frågade Leslie oförstående. ”Du har väl ingen bror?”
”Jo”, sa jag ursäktande. ”Han blev tagen--”, började jag men Leslie avbröt mig.
”Vänta, jag kan knappt höra dig. Kom vi går ner till den lilla bäcken istället”, sa hon och reste sig upp. Hon tog min hand och drog upp mig från stenen vi satt på.
Vi började gå nerför berget. Jag blev lite andfådd vid mitten, men det hade varit jobbigare på väg upp. När vi kom ner till bäcken igen satte vi oss och lade fötterna i vattnet.
”Så”, började Leslie. ”Berätta nu. Din bror?”
Jag suckade. ”Min bror, Arthur, blev tagen ut i strid när han var arton. Då kom soldaterna första gången. Det var då det bestämdes”, sa jag med en suck.
Leslie kramade om mig. ”Varför berättade du inte?” frågade hon mig.
Jag höll henne hårt. ”Jag vet inte”, sa jag.
Mina tårar brände bakom mina ögonlock. Till slut letade sig en tår fram som följdes av en hel flod. Leslies axel blev helt blöt. Jag snyftade obehärskat.
Leslie mumlade saker som: ”Såja” eller ”Det blir bra, ska du se”. Jag lät mig tröstas på riktigt för första gången på flera dagar av gråt och smärta. Jag förstod inte varför jag skulle utsättas för detta!
Sådär satt vi en stund, tills mina tårar var slut. Det var skönt att veta att Leslie visste om min bror. Jag kunde prata med henne när som helst, det var vad hon hade sagt i alla fall. Sen om det stämde fick jag väl ta reda på senare.

Vi gick tillbaka till lägret där Ashton kom emot oss. Han hade något i sin blick, som om den var sorgsen. Eller som om det var något som han inte tyckte om. Som han var ledsen för.
Han harklade sig. "Vi har bestämt vår taktik mot slottet", sa han. "Och du inkluderar i den."
Jag inkluderade i deras taktik. I taktiken till ett anfall mot slottet. Vad skulle jag göra? Var jag ett slags lockbete? Eller skulle något ännu värre hända?
"Vi behöver dig nu", sa Ashton med en suck. "Detta är din chans att hjälpa oss. Vi godtar inte ett nej."

Epic! (sent svar, japp)

underbart, superbt och jätteawesome! ♥

Tack så sjukt mycket, Alex! ♥

^ Ur welcome. :3

Ni har inget emot fler kapitel, eller? :3

Kapitel 19


Ashton ledde mig och Leslie till en stor hydda. Hyddan var byggd av trä och täckt med löv. På något sätt satt de fast, även om de var blöta.
Ashton tittade på våra klänningar som var fortfarande var blöta utav daggen. Han tycktes se det som något roligt. Inte för att jag visste varför. Utanför hyddan stoppade Ashton oss.
"Tyvärr Leslie, du får inte följa med in", sa han. "Detta är ett rådsmöte, där ni egentligen inte får vara med."
"Men--" började jag men blev avbruten.
"Inga men, Alice. Sådana är reglerna, de går inte att ändra på", sa han.
"Det är okej, Alice. Jag väntar vid tältet", sa hon och log.
"Okej", suckade jag motvilligt. Jag ville att hon skulle med. Just nu ville jag inte vara ensam.
Ashton föste mig in i hyddan. Flera par ögon riktades mot mig där jag kom in. Jag såg direkt att jag var en utböling. Ett dussin män, inga unga, satt på stolar i en ring. En stol var störst och finast. Den var tom. Var någon borta?
Lite här och var såg man att det droppade vatten. Troligen från regnet i natt. Taket var inte så skyddande.
Ashton satte sig på en stol bredvid den största. På andra sidan satt en gammal man, som kanske var femtio eller sextio. Ashton nickade att jag skulle ställa mig i mitten av ringen. Perfekt, mitt i centrum.
Motvilligt gick jag mot mitten. Ashton tittade på den gamla mannen med en menande blick mot mig. Jag förstod att jag skulle vända mig mot honom. Så det gjorde jag och tvingades möta den gamles blick.
"Så, du är Alice", sa han med en röst som man inte kunde ignorera. Den var inte så värst känsloladdad, men mäktig. Han granskade mig uppifrån och ner. "Du är flickan som levde i slottet för några dagar", sa han dömmande.
"Jo", svarade jag tyst.
Den gamla mannens ansikte sprack upp i ett förvridet leende. Men trots att det inte såg så bra ut, visste jag att det var ett varmt leende. Plötsligt kände jag mig trygg.
"Ja, du är inte stum i alla fall", skrockade han. Hans rynkor rynkades ännu mer än möjligt när han gjorde det. Jag såg att det ryckte i mungiporna på Ashton, och flera andra män. Men ingen större reaktion. "Så, Alice. Du ska hjälpa oss."
"Det verkar så, antar jag", svarade jag, i en lite mer behaglig stämning.
"Vet du hur?" frågade han med en glimt i ögat.
"Nej", svarade jag. "Jag kom precis ifrån skogen."
"Vad gjorde du i skogen?" frågade mannen. Förhörde han mig? Eller var han bara nyfiken?
"Leslie visade mig en liten bäck, där satt vi och pratade", svarade jag.
"Leslie?" han höjde på ögonbrynet.
"En flicka i samma ålder", berättade Ashton.
"Leds du under Rose?" frågade mannen och ignorerade Ashton. Men han hade ändå lyssnat.
"Ja", svarade jag kort. Jag var otålig och orkade inte vänta längre. Jag var alltför nervös. "Hur ska jag hjälpa till?" frågade jag.
Ashton tittade spänt på mig. Varför var han så spänd? Inget skulle ju hända, eller hur?
"Du är otålig", sa mannen och skrockade så att det silvergrå håret böljade sig fram över axlarna.
Flera av männen tittade på mig ännu intensivare än förut. Jag fick en gnagande känsla av att deras plan inte var till min glädje. Jag hade rätt.
Mannen harklade sig och sa:
"Alice, för att hjälpa till behöver du låta Richard den Mörke att ta hand om dig. Du ska lyda honom, och på det viset få mer frihet. Våra spioner kommer att fråga dig om information som de sedan vidarebefodrar till oss."
"Ursäkta, men jag förstår inte riktigt", svarade jag oförstånde medan sanningen långsamt gick upp för mig.
Mannens röst fick sanningen att uppenbara sig.
"Du ska tillbaka till slottet."

Så bra att jag stirrat på datan några timmar och läser om allt hela tiden

Noo! D: Stackars Alice! ._,