Bifrost, en Svensk trolldomsskola (Roll)

"Nej, det funkar inte att läsa längre." sa hon bara. Att gömma undan allt hade gått så bra förr. Hon kunde glömma allt om skolan om vänner hon inte hade om allt. Genom att plugga och läsa i värsta fall göra sig illa, men nu fingerade inte det.
Hon ser på Damon och skakar på huvudet. "Nej, jag skulle aldrig skylla på dig. Inte om det var jag som orsakade det." sa hon drog staven och sprängde den i bitar. Alex log, det kändes skönt, hon kände sig lättare och friare än någonsin.
Plötsligt hör hon steg i korridoren. "Sablar, Konrad kommer." svär hon och knuffar in Damon i en tom korridor och tar honom sedan i handen och springer. Konrad var deras vaktmästare och han älskade att dra poäng och ordna straffkommenderingar.
Hon knuffa in Damon bakom en gobeläng och de befann sig i, ett litet skrymsle bakom det. Plötsligt släppte hon hanns hand medveten om att han kanske inte ville ta i henne.

(Bajskorv, nu försvann mitt inlägg! -.-)

Damon log då hon sprängde upp statyn, och insåg först efteråt att de borde ha dämpat ljudet. Då Alex tog hans hand och började springa följde Damon villigt ett steg bakom. Han hade ingen aning om var de var, för slottet var så olikt på natten.
Alex skuffade in honom bakom en gobeläng och Damon lyssnade spänt. Vaktmästaren var där ute.
Alex släppte plötsligt hans hand, som om hon nu förstått att hon hållit i den. Damon såg på henne i mörkret, försökte förstå hur hon tänkte. Sedan tog han hennes hand i sin och kramade om den.
Vaktmästarens steg närmade sig och Damon vände uppmärksamheten mot ljudet, men släppte inte taget.

( Ååå störande -.- kom ihåg att alltid kopiera inlägget innan du skickar iväg det. )

Alex log när han tog hennes hand igen. Han ville trotts allt röra henne, han kände ingen avsmak för henne. Hur illa de än låg till så var hon glad att hon hade gjort det.
Hon för sina läppar mot hanns öra och viskar. "Önska oss bort härifrån, till ett annat ställe. Jag har redan användt min önskning denna vecka." säger hon, hon vet att i detta skrymsle kan man önska sig till en annan plats, var som helst. Men det gick bara en gång i veckan.

(Enklare sagt än gjort (; )

Damon trodde för en sekund att hon tänkte kyssa honom, men hennes ord fick honom att le. Intressant...
Damon hann knappt överväga sin önskning, för samma sekund han tänkt sin första tanke kände han luften tvinga sig på. De dök upp, än med händerna sammanlåsta, på quidditchplanen. Damon skrattade till. Det var var han önskade att de varit, även om det nu inte var det praktiskaste i deras situation.

( Jag vet xD man glömmer det )

"Quidditchplanen, varför?" säger Alex förvånat, inte det smartaste valet enligt henne. Nu var de tvungna att smyga in på slottet och ta sig hela vägen upp till tornet. Hon ställde sig upp och drog Damon på fötter hon kunde inte låta bli att le. Quidditchplanen, Damon, vara ensam med honom, mitt i natten ute, att göra något mot reglerna, hon älskade hela grejen. Allt bara gav henne en glädje och iver hon inte känt på åratal, för första gången kände hon atthon levde.

"Varför stanna vid en bruten regel?" Frågade Damon skämtsamt och lät sig hjälpas upp. Alex verkade åter vara på bättre humör, kanske hon redan hade glömt kvällens händelser.
"Stor chans att vi blir fast om vi smyger upp tillbaka", flinade Damon menande. Det fanns ju trots allt tomma omklädningsrum här också.

"Nej, har man brutit mot en kan man bryta mot fler." säger hon sakligt men flinar och ser sedan undrande på honom. "Ja, det är stor chans att vi blir fast." sa hon och undrade vad han menade. "Vad menar du?" sa hon sen och såg upp då en blixt klyvde himelen med ett brak och det mullrade i fjärran. Hon kände en rengdroppe och allt fler plötsligt spöregnade det och den mörka nattan blev en mer mörkare. "Vilket väder." skrattar Alex, släpper Damons hand och snurrar runt i regnet. Hon älskade regn och oväder, särskilt när det blixtrade och åskade som nu.

Och så började det storma. Damon skrattade då Alex började snurra runt, och han följde hennes exempel. Det var svårt att inte skratta, och slutligen ramlade Damon på rygg i leran. Han andades tungt efter allt snurrande och skrattande.
"Vi borde kanske gå in till ett av omklädningsrummen?" Föreslog han högt över åskans mullrande och såg skrattande på Alex.

Alex skrattade gott åt när Damon ramlade ner i leran. "Ramla inte sådär i morgon, då kanske du inte kommer in i laget." flinar hon och drar upp honom på fötter och nickar. "Visst" skrek hon tillbaka, det var ju bättre att göra det än att smyga sig in på skolan. Dyblöta som de var skulle de säkerligen bli upptäckta och få mer straff än en sprängd staty.

Damon lät sig dras upp och följde sedan efter Alex till flickornas omklädningsrum. Det var likadant som det Damon redan hade besökt och alldeles tomt. Åskan lät plötsligt avlägsen och regnet smattrade mot fönsterglasen.
Kläderna kändes nu, inne i värmen, kalla när de klistrade sig mot hyn. Och de hade ju inte precis klätt sig för ett stormväder.