Just a hollow sound [SV]

jättebra som vanligt

Jättebra

Gosh! Du. Är. BRA.

OMR så ***** awesome

Detta här helt klart en bästa fanfiction jag har läst.

Tack, tack! ♥
Imorgon börjar jag skolan igen. Jag hoppas att novellen kommer att uppdateras lika ofta som nu, men jag kan inte lova någonting.

Den här delen är min favoritdel i kapitel 2 - kanske till och med bland alla delar jag har skrivit hittills. Hoppas ni också gillar den!
***

Kapitel 2.7

Zach hade tränat lite på att hantera svärd de sista månaderna som hans föräldrar varit i livet. De hade fått besök av en smed som levererade ett av de ståtliga, välgjorda redskapen till hans far och hade blivit tillfrågad om han också ville ha ett. Han hade tackat nej i ren hövlighet, men egentligen var han förundrad över hur kraftfull och vacker en liten metallpinne kunde vara. Efter det hade han bett sin far om några lektioner och denne hade med nöje godtagit honom som elev. Han hade bara haft chansen att lära sig grunderna. Hans fars svärd hade sjunkit tillsammans med ägaren under piratattacken och under sin tid hos Mrs Roseworths var det helt uteslutet att ens få hålla i ett vapen.

Nu när Chris bad honom att visa vad han kunde kände han sig både nervös och motsträvig.

"Jag är inte så bra på det", ursäktade han sig, men kunde ändå inte slita blicken från den enkla, men ändå stiliga klingan som blev utsträckt till honom.

"Var inte blyg", retades Chris med honom. "Jag vill bara se om du kan använda det."

Zach skakade lite på huvudet. Om han nu skulle ta emot svärdet - hur skulle han bevisa att han kunde använda det? Svinga med det lite hit och dit? Han tänkte i alla fall inte gå i strid mot Chris. Pojken var antagligen överlägsen efter alla år som pirat.

"Varför vill du se det?" frågade han och mötte nu broderns blick.

Ett snett leende dök upp på pojkens läppar.

"Som jag sa innan; du behöver kunna använda ett svärd för att vara en pirat. Du måste kunna försvara dig om det blir nödvändigt." Han lade ner svärdet på sängen bredvid Zach som genast granskade den noggrannare.

Bladet var smalt och spetsigt, med en balans som var noggrant uträknad. Det blänkte majestätiskt i skenet från ljuset och lite inskriptioner kunde skymtas på den ena släta sidan. Det fångade Zachs uppmärksamhet. Han sköt brickan ifrån sig och tog svärdet i sina händer. När han synade de små tecknen märkte han att det inte var skrivet på engelska.

"Vad står det här?" frågade han Chris med ren nyfikenhet och drog fingret över de annorlunda, ingraverade bokstäverna.

"Esuntec", svarade Chris lätt, med ett uttal som lät helt främmande. "Det betyder frihet på Yeménas språk."

Zach såg upp med lätt rynkade ögonbryn.

"Yeména?" Hans frågvisa uttal verkade få Chris att vilja fortsätta berätta.

"Det är ett urgammalt folkslag som har sin boplats i grottor, antingen på öar eller i avlägsna länder. Det sägs att deras svärd och knivar är smidda med hjälp av magi och därför inte går att besegra." Han nickade lätt mot det vapen som Zach höll upp i sina handflator. "Just det svärdet är bara en kopia, men en bra sådan. Vissa som har sett det tror att det är riktigt, att man bara måste kunna hantera en speciell teknik för att kunna utnyttja dess krafter."

När pojken pratat klart såg Zach ner på svärdet igen. Han sa inget och en bekväm tystnad följde. Det lät som en saga eller en legend. Magi fanns inte, och Chris hade ändå sagt att "det sades" - inte att det var riktigt.

"Tror du på det?" frågade han och tittade upp. Det var egentligen ingen seriös fråga. Han hade bara lust att få veta.

Chris ryckte lätt på axlarna och ett oberört uttryck spelade i hans ansikte.

"Jag har svårt att tro att vi har fått tag på ett äkta Yeména-svärd", sa han med ett vagt leende.

"Nej, jag menar magin", sa Zach snabbt för att fylla i sin otydlighet. "Är inte det bara en till, obevisad legend som fyller folks sinnen med strunt och vidskepelse?"

Nu blev stämningen tyngre. Chris slutade gradvis att le och hans min blev aningen spändare. Hans pupiller utsöndrade en fundersamhet.

"Det är många som gör det - och fruktar det", sa han. "Jag tror att deras vidskepelser inte är helt bortkastade." Tonen i hans röst tydde på att han inte ville gå längre in på ämnet. Zach valde därför att släppa det och koncentrera sig på svärdet istället. Men ändå fanns det så många frågor han ville få ut, så mycket han ville få veta. Även ifall det kanske bara var en saga så var han väldigt nyfiken. Han tvingade sig själv att svälja orden och reste sig lite ostadigt upp från sängen.

"Har du äntligen bestämt dig för att visa mig?" frågade Chris med sin vanliga, lite skämtsamma röst och korsade armarna framför bröstet.

"Förvänta dig ingenting", sa Zach spänt och greppade tag i svärdets metalliska handtag.

Det passade så bra i hans hand. Formen efter hans handflata lade sig perfekt runt den kalla metallen. Det var förvånansvärt lätt; inte alls som det breda, mer invecklade svärd som hans far haft.

Efter att ha granskat handtaget och vridit och vänt lite på klingan såg han upp och mötte Chris blick.

"Vad ska jag göra?" frågade han för att få lite mer information om hur det skulle gå till.

"Vi har inte så mycket plats här inne, men villkoret för att du skulle få testa det var att du skulle hållas i hytten", började Chris lite utdraget. "Testa att svinga runt det lite här inne, men akta så att du inte förstör några möbler - eller mig."

Helt oväntat drog Chris sitt svärd, vilket var mycket mattare i en platt klinga och välformade handtag, men han lät den hänga vid hans sida. Zach tittade lite oförstående på honom.

"Jag antar att du inte litar fullt ut på mig än", sa pojken lätt. "Tills du gör det kommer inte jag att lita på dig heller."

Zach backade bakåt lite och Chris ställde sig mot ena väggen. Han kände sig plötsligt väldigt osäker och när han lyfte det tunna svärdet kunde han inte sluta tänka på hur lätt pojken kunde sticka sin egen svärdspets genom hans hjärta. Han fick inte göra någon antydan till anfall, inte ens närma sig pojken med svärdet. Han mindes tydligt den kalla klingan mot hans hals när han först träffade sin tvilling. Han ville inte känna mer av det svärdet än så.

Han ställde sig i den ställning han mindes gav honom bäst balans och som kunde utnyttja användningen av energi på bästa sätt. Han särade lätt på benen, satte den ena foten lite framför den andra. Det skulle göra så att han kunde koncentrera sig på vad han gjorde med armarna, istället för att fokusera på benen. Sedan började han lite försiktigt göra några rörelser med armen. Han höll riktningen mot bordet, så att han inte skulle göra sina utfall mot Chris. Han kände hur svärdet samarbetade med honom och hur hans fars knep lönade sig i hans enkla sätt. Han sparade energi genom att föra svärdet i bågar som inte mötte varandras vägar och kände hur lätt den smala klingan bröt genom luften.

För ett tag var det som att han kände sig fri; som om han flög, eller som om svärdet visade en väg till själslig tillfredställelse. Esuntec - frihet. Det gjorde sig verkligen förtjänt av sitt namn.

Han knyckte lite med handleden och gjorde en sista rörelse innan han lät handen falla till sidan. Det var som om han halvsov igen, som om han var halvvägs borta från denna värld. Det var otroligt och fantastiskt på samma gång. När han mötte Chris gillande blick kände han sig belåten och log tunt.

"Det var ju inte så tokigt", sa Chris och log tillbaka på det varmaste sätt Zach sett hittills.

Zach nickade omärkbart och lade upp svärdet på bordet, ovillig att lämna det ifrån sig.

"Behåll det", sa den andra pojken då. "Det är ditt nu."

Zach fylldes med ens av värme och längtan efter att ännu en gång få föra svärdsklingan efter hans vilja, men en svag misstänksamhet fyllde hans tankar.

"Varför?" frågade han med dåligt dold fundersamhet. "Är du inte rädd att jag ska börja göra motstånd och bryta mig loss från min fångenskap här?"

Chris skakade lätt på huvudet och släppte inte pojken med blicken.

"Om du tänkte göra uppror hade du chansen nu när jag var ensam. Efter detta kommer det vara betydligt svårare att göra motstånd."

Och Chris hade rätt. Piraterna gav Zach mer och mer frihet - och han gillade det. Mycket.

jättebra

Så awesome

Lika otroligt som alltid Hur lyckas du?^^

så himla bra