Sjunde året, det värsta, bästa året

Underbart ♥

Väldigt bra ofc Men kan du skriva lite mer där de andra är med, alltså Harry, Hermione och Ron? Det skulle vara kul!

Jo, jag vet :p jag tänkte på det i natt när jag inte kunde sova De måste ju vara med!
Och tack så mycket förstås!!! ♥




Naaw tack så mycket! ♥

Jag tyckte den inte alls var tråkig, mer intressant och tänkevärt! :-D

ganska bra bevakar tråden

Hejhej

Tack för era kommentarer, älskar verkligen att läsa dem, korta som långa ♥
Och alltid lika kul med nya läsare

Men läs kapitlet nu och kommentera gärna


Kapitel 11


På lördagen hade det vackra vädret ersatts av ett fruktansvärt oväder. Regnet piskade ilsket mot fönsterrutorna och det knäppte i hela slottet när vinden ryckte och slet i slottets tak och fasader.
Men Ida tyckte att det bara var mysigt och slottet lystes upp av levande ljus.
På väg mot biblioteket stannade plötsligt Hermione upp och höll Ida tillbaka.
Ida tittade först oroligt på Hermione, men när hon såg hennes sprickfärdiga, överlyckliga ansikte blev Ida istället bara nyfiken.
”Vad är det Hermione?” frågade Ida ivrigt.
”Gud, jag har velat berätta för dig hela morgonen!” sade Hermione och den som inte såg att hon bubblade över av glädje måste vara blind.
”Vad är det?!” Ida hoppade nästan upp och ner av nyfikenhet nu.
”Du vet igår kväll, du gick ju och lade dig ganska tidigt” började Hermione och nu var hon plötsligt generad. ”Och Harry och Ginny gick också och lade sig tidigt…”
”Du och Ron är ihop nu, eller hur!” avbröt Ida henne och log stort.
”Ja, det kan man väll säga” fnittrade Hermione och hon lät inte alls som sig själv.
Ida gav ifrån sig ett litet glädjetjut och slängde sig om halsen på Hermione. Hermione skrattade och kramade tillbaka.
”Jag borde ha förstått, ni betedde er skitkonstigt vid frukosten ju!” skrattade Ida och var jätteglad över Hermione och Ron. ”Men hur gick det till?”
Hermione släppte taget om Ida och de började långsamt gå mot biblioteket igen, arm i arm.
”Jo vi satt själva i uppehållsrummet. Jag hjälpte honom med Snapes uppsats, du vet. Vi satt nära varnadra och sen slängde han liksom bara ur sig det. Bara sådär, och sen var han nära att gå, han trodde väll att jag inte hade samma känslor. Men jag drog ner honom igen och jag sade att jag gillade honom också. Och sen satt vi tysta en stund, båda var generade.” Hermione strålade mot Ida. ”Fattar du! Han gillar mig!”
”Och ni är nu typ tillsammans?” frågade Ida.
”Ja, typ.” log Hermione. ”Vi har ju inte kysst varandra än eller så, men vi är nog tillsammans.”
”Men hur sa han det?” frågade Ida glädjesprutande.
”Han säger, jag citerar. ’Hermione jag gillar dig. Inte bara som vän, utan som något mer… Du fattar?’ Och då satt ju jag bara där helt paff, och han gick ju nästan då. Men jag höll ju honom kvar och sa ’Ron, jag gillar dig med, mer än som en vän.’”
”Åh, jag är så glad för er skull!” log Ida och kramade Hermiones arm.
”Men du då Ida? Gillar du någon?” frågade Hermione.
Ida rodnade och svarade inte.
”Du gör det! Vem? Och att du gillar någon förklarar ju bara ditt växlande humör!” sade Hermione.
”Vadå mitt ’växlande humör’?” frågade Ida förvirrat.
”Byt inte samtalsämne, du vet vad jag menar! Vem?” envisades Hermione.
”Hermione, jag gillar inte någon!” sade Ida och det var ju delvis sant, för hon gillade inte Draco, hon var kär i honom. Skillnad!
Hermione ryckte på axlarna.
”Okej säger du det så… Det kommer fram förr eller senare” flinade hon och Ida puffade lekfullt till henne när de kom in i biblioteket.

Efter lunch visste hela Gryffindor om Rons och Hermiones relation och alla (utom den mycket svartsjuka Lavender Brown) önskade dem grattis.
När Ida, Harry, Ron, Hermione och Ginny gick tillbaka till uppehållsrummet lade Ron till och med armen om Hermiones midja. Stelt och tafatt, ja, och både Ron och Hermione rodnade. När de passerade trappan som ledde ner i fängelsehålorna kom plötsligt Draco och hans gäng upp för den. Dracos ögon fick en elak glimt när han fick syn på Ron och Hermione, och Ida fick onda aningar.
”Jaså Vesslan...” började Draco och log illmarigt.
”Lägg av Malfoy!” klippte Ida giftigt av och Draco stirrade chockat på henne, som om han inte sett att hon stått där.
”Visst Crawett.” sade han bara och nickade mot sina vänner. ”Vi drar.”
”Ha Ida!” sade Harry när Draco försvunnit. ”Du fick tyst på Malfoy!”
”Jag vet! Jag kanske framstår som skräckinjagande när jag lägger den sidan till” skämtade Ida, men hon mådde sådär. Draco hade nästan förolämpat hennes vänner inför henne, han verkade ju inte ha sett henne. Men ändå! Han hade ändå nästan gjort det!
Hon muttrade lätt för sig själv hela vägen mot sjunde våningen där hennes vänner till slut brast ut i ett gapskratt.
”Vad?” frågade hon förvirrat.
”Gud Ida!” flämtade Harry fram mellan skrattattackerna.
”Vad?!” envisades Ida.
”Vi försöker prata med dig, men du lyssnar inte!” förklarade Hermione och försökte hämta andan samtidigt som hon skrattade.
”Jaha? Och?” fråga Ida förvirrat.
”Och bara att du muttrar…” Ron kunde inte fortsätta meningen för att han skrattade så mycket. Ida började också att skratta, för hon förstod det lustiga i situationen. Ida tyckte att det var väldigt roligt faktiskt, skrattkänslan berusade henne och fick hennes blod att rusa. Hon skrattade så häftigt att hon till och med lade sig på det hårda stengolvet. Ginny följde hennes exempel och de låg tillsammans på golvet och flämtade efter luft mellan skratten.
Skratten avtog och Ginny och Ida lyckades komma på benen.
De började gå mot tjocka damens porträtt som var ett antal korridorer därifrån. Ginny och Harry gick med armarna om varandra och Hermione och Ron gjorde likadant. Ida hamnade ju då lite mittemellan och ensam, vilket hennes vänner märkte och både Harry och Ron lade vänskapligt armarna om axlarna på henne. Ida skrattade och hängde hennes armar om deras axlar. Vad kul det här måste se ut, sex personer på rad, med armarna om varandra.
Vilka underbara vänner hon hade…

Alltså gud jag dör seriöst så bra den är ♥

OCH GRATTIS TILL MASTER OF DEATH !!!!

Jättebra!!! Älskar att de andra fick lite större roll och att Ron och Hermione är ihop! ♥ ♥
Men skillnaden mellan gilla och att var akär är mest hur man uttrycker sig... Alltså Ronny-Ponny och Hermione är ju kära liksom, men gillar säger dom för det kanske känns lite extremt om de skulle helt plötsligt säga att de älskar varandra. Okej, detta låter fånigt, men man säger ju "gillar" nuförtiden. Och liksom, hur kan Ida veta att hon ÄLSKAR Draco när hon inte "känt" honom så mycket. (Okej, hon kan ju veta det, men liksom Ron och Hermione har ju känt varandra i sju år så de vet liksom mer!).
Men såklart ville väl Ida tänka på nåt annat så hon hade en sak hon kunde skylla på för att inte ha dåligt samvete för hon ljög för Hermione om att hon inte gillade nån Sånt gör man ju
Men denna FF är så BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ♥

(Förlåt för mitt tråkiga och konstiga kommentar xD)

^ Say what... nä, jag tycker nog likadant som Majis men jag älskar ändå ditt kapitel. Speciellt när Ida tänker
''För hon gillade inte Draco, hon älskade honom. Skillnad!''
ppppp
Men väntar tåligt på nästa superB kapitel!
Dessutom, hur långt har du kommit i ff:n?

^
Vad håller du med mig om, Kattninen? Det är kul om nån håller med mig om nåt... xD