Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

Sista kapitlet. Lyssna gärna på den här låten när ni läser detta:

http://youtu.be/RzhAS_GnJIc


Kap. 14 Arenan

Ju närmare jag kom, desto högre blev skriket. Hjärtat rusade och jag sprang så fort som jag någonsin gjort. Till sist kom jag fram till ängen där allt börjat. Felicia och Sam stod och tittade stint på varandra ungefär fem meter ifrån varandra. Jag tittade först mot Sam, och sedan mot Felicia. Jag drog min kniv och började gå mot Sam. Felicia handlade blixtsnabbt och kastade sitt spjut mot honom. Jag såg som i ultrapid hur spjutet lämnade hennes hand och började flyga mot Sam, likt en fågel på flykt. Utan att tänka sprang jag fram och kastade mig på honom. Spjutet genomborrade min rygg och jag gav till ett tjut av smärta. Sam var snabbt på benen. Han ryckte ifrån mig en kniv och kastade den på Felicia. Den fastnade rätt i hennes mage, och hennes hånflin försvann genast från läpparna och hon föll. Ett kanonskott hördes och Sam föll ner på knä bredvid mig. Han tog tag i mina händer och jag tittade honom i ögonen. Han grät, tårar föll från hans vackra ögon. Han vände sig upp mot himlen och vrålade:

”Kan man inte få något här?! Felix! Kom igen!”
Men ingen räddande silverfallskärm dök upp, Felix, som alla andra, visste att det var försent.

”S…Sam?” fick jag fram. Han kramade om mina händer.
”Ge…. Ge pengarna.. lite bara till min familj?”
Han nickade och böjde sig ner för att kyssa mig på pannan. Jag log. Smärtan kändes bara som ett dovt dunkande. Sam såg att slutet var nära och han kramade om mina händer så hårt som det gick.

”Asteria! Gå inte! Snälla lämna mig inte! Ast! AST!”

Jag kände hur mörkret försökte komma över mig, men jag stod emot. Jag var tvungen, bara…

“Sam…. Få slut på detta. Snälla.”

Sedan tog mörkret mig.

Solen sken och fåglarna kvittrade. En lätt vindpust fick det långa gräset på ängen att svaja. En pojke satt vid en flicka, han stirrade in i hennes ögon. Flickan rörde sig inte, hon var död. Hennes liv hade runnit ur hans händer, så snabbt att han inte hunnit gör något för att stoppa det oundvikliga. Stora tårar rann nerför pojkens kinder, men när han slöt ögonen på flickan så darrade inte hans hand. Flickan hade älskat vatten, så han tog henne i famnen och bar henne till den stora sjön. Där knöt han ihop fyra grenar. Han ryckte ur spjutet ur flickans rygg och kastade iväg den. Sedan lade han varsamt och försiktigt ner flickan på flotten. Han knäppte hennes händer och lade dem på hennes mage. Sedan kysste han henne en sista gång på pannan och lade en hårslinga på plats innan han sköt ut flotten i vattnet. Han stod upp och tittade på flotten som fridfullt gled mot mitten av sjön. Han vände ryggen mot flickan och tittade stint in i en kamera. Han var inte rädd, och rösten var stark när han sade:

”Vi ska kämpa. Och vi ska inte ge oss fören detta är över.”

Sedan bröt helvetet loss.

Helt. Otroligt. Fantastiskt.
Jag satt och grät i slutet. Helt seriöst.
TACK FÖR DENNA FANFICEN, DEN BÄSTA JAG LÄST PÅ LÄNGE♥

omg. jag började gråta. bästa jag läst på länge. ♥

omg. omg. grymt bäst! ♥

jag läste hela kapitlet nyss, och det var helt fantastiskt. du har en fantastisk talang för att skriva, och det inspirerade mig.

Ni är alla så bäst!
Tack för era kommentarer!

Jag menar hela fanficen, iaf där jag inte läst det senaste. xD

e ffn slut?! snälla vill ha mer ;( den va as mga jätte piiiiiiip pip piiiiiip bra!!

Du har verkligen talang. Hur bra som helst, blev tårögd i slutet.

Jag med faktiskt ♥