Det här är jag

Really important message:

Jag räknade precis alla mina fanfictions, och fick det till fyra. Jag har inte tid att skriva på alla fyra, men jag vill inte lägga ner någon!

Därför kom jag på en kompromiss, jag har en dag i veckan där jag skriver ett kapitel på varje novell. Så kapitlena kommer komma mer sällan, men det är bara tills sommaren börjar

PEOPLE OKAY?

Jag vet att denna fanfic har varit ganska svajig, och måste bara säga att ni är världens bästa människor som fortfarande vill läsa den ♥

Det är okej^^
Vi kommer fortfarande att läsa dem alla och jag gillar den här ffn oavsett vad^^

Jag känner mig helt hemsk nu...
FÖR ATT GOTTGÖRA ER SKA NI FÅ ETT KAPITEL IKVÄLL!

Det är helt OK

Vad bra att du inte lägger ner den, för denna ff är så **** awesome ♥

Nejdå, det har den verkligen inte varit!! Dessutom så är det du som är världens bästa människa som skriver den här! ♥♥

Känn dig inte hemsk TwT
MEN YEY FÖR ETT NYTT KAPITEL!

helt ok!

helt okej för mig i alla fall

presic som HannaPanna sa så bara du inte lägger ner den är det ok med oss

MadEye Moody DU är bäst!! ♥

Btw, OMG vilken söt bild på dig ♥♥

Kapitel 15

Dagen därpå vaknade jag tidigt igen. Jag låg en stund och stirrade på de gula förhängena runt sängen och tänkte på gårdagen. Och brevet. Sedan slängde jag benen över sängkanten och sträckte på mig. Det regnade kraftigt utanför fönstret, och jag stod och tittade ut genom det ett tag.

Gud vad du har varit korkad Evene! Din far vet inte att du går på Hogwarts, han kommer inte komma hit. Också finns det ungefär 20 lärare här, och minst 500 elever. Hur skulle han kunna hitta dig?

När jag tänkte den tanken så blev jag genast lugnare. Det var väl klart att han inte skulle hitta mig! Jag hade varit så dum!
Jag log ett lättat leende och väckte Mertha som låg och snarkade i sängen bredvid mig.

Resten av veckan och hela nästa var förvånansvärt lugn. Eller, så lugn som det kunde bli på Hogwarts. Mertha och jag hade nog slagit rekord i att komma försent. Det längsta var 40 minuter, då vi utan att veta det befunnit oss i fel ände av slottet när lektionen börjat. Men vi hade trollformellära och professor Flitwick förstod precis.

På fredagseftermiddagen satt jag och Jacob och spelade trollkarlschack i uppehållsrummet när vi hörde en hög röst utanför som bädjade om att få komma in. Jag reste mig från bordet och gick ut ur sällskapsrummet. Mertha stod utanför och hennes ansikte sprack upp i ett glatt men ändå ett ganska nervöst leende när hon såg mig. Hon tog min hand och drog iväg mig genom korridoren.

”Vad..?” började jag men Mertha skakade på huvudet och fortsatte framåt. Vi kom fram till ett klassrum. Mertha knackade på dörren och någon därinne ropade ”kom in!”. Meredith var där inne tillsammans med två andra kompisar som jag inte visste namnet på. Meredith kramade om mig och synade mig sedan upp och ner. Plötsligt ångrade jag att jag inte tvättade håret igår.

”Detta är Alicia.” sade Meredith och pekade på en av flickorna. Hon hade bruna ögon och hennes naglar var målade i en chockrosa färg. ”Och detta är Jessica.” tillade hon och pekade på den andra flickan. Hon hade svart hår och hennes ögon var kolsvarta. Det var som att titta in i en tunnel utan ljus.

”Mer sa att du skulle på fest, hos Slytherin.” fortsatte Meredith och kikade nyfiket på mig. Jag nickade.

”Vad hade du tänkt att ta på dig?”

”Öhh… jag hade väl inte tänkt alls…”

”Det var det jag trodde. Därför ska vi fixa till dig! Jessica har en klänning hon sytt själv, och hon är villig att låna ut den.” Jessica vinkade lite smått bakom Meredith.

”Visst ska det bli roligt!” utbrast Mertha glatt och slog ihop händerna.

”Jaa… visst…”

Vi gick till Ravenclaws sällskapsrum, upp till deras sovsal. Det såg exakt likadant ut som mitt förutom att förhängena var blåa. Tillsammans tvättade de mitt hår, sminkade mig och fixade till klänningen så att den satt perfekt. Det var ingen spegel i sovsalen, så jag kunde inte se resultatet förrän de var klara. Jag gick in i badrummet och tittade mig i helfigursspegeln. När jag såg min egen spegelbild drog jag efter andan. Det var något magiskt över mig, över tyget och över mitt hår. Det var som om jag gnistrade av en osynlig kraft.