Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Okej här kommer det kort, och har inte hunnit rätta ev. stavfel, hade allt klart på mobielen, skulle bara skriva över till datan, tog låång tid och nu har jag jättebråttom till tränningen gaah , men här kommer kapitel 16 och juste, glad fettis dag eller vad man nu säger...

Kapitel 16

Det var jobbigt att packa ihop alla saker, att packa ner all minnen i en resväska. Mina föräldrar hade köpt en liten villa strax utanför innerstaden till mig som jag kunde bo i. Mina föräldrar hade svårt att acceptera att jag skulle flytta hemifrån på riktigt och att jag skulle sluta på Hogwarts, men jag antog att de förstod tillslut att det ändå var mitt val.

”Jane? Är du redo?!” Hörde jag mamma ropa från nedervåningen. Jag stängde väskan noggrant och tittade runt i det nu tomma rummet. De rosa tapeterna med nallebjörnar på var utslitna med några streck orsakade av kritor på vissa ställen. Jag lyfte ned väskan från sängen och gick ut ur rummet, jag ville bara få det hela överstökat. Jag gick långsamt ner för trappan och för varje steg jag tog knakade det lågt i trappstegen.
”Ska vi åka då?” Frågade Pappa och jag nickade.
Vi satte oss i bilen och motorn startade precis som den hade gjort alla andra år. Enda skillnaden var denna gång var huset vi åkte längre och längre ifrån inte längre mitt hem.

Jag hade skaffat ett jobb på ett dagis, barn hade alltid intresserat mig och även om jag inte hade en utbildning så fick jag börja provjobba i några veckor. Jag bar in väskorna när jag hade blivit avläppt vid det redan inredda huset. Golvet knakade precis som trappan gjorde i mitt gamla hem. Huset bestod av ett sovrum, ett kök, ett badrum, och ett vardagsrum. Alla rum gick i varma vaniljvita nyanser. Jag kände mig vuxen, besluten jag hade fattat hade gjort mig till mitt nya jag, det nya starka jag.

Jag öppnade kylskåpet och tittade på den lilla mat som mamma och pappa hade stoppat in någon dag innan. Jag skulle vara tvungen att handla i veckan med de pengar som jag hade växlat till mugglarpengar. Jag tog min stav och granskade den noggrant. De små blommorna som flödade fint över staven och dekorerade den som de alltid hade gjort. Jag viftade staven mot den öppna spisen och en liten eld flammade upp. Även om jag gillade att göra saker på mugglarnas sätt så var eld något jag inte klarade av att göra upp utan magi. Mina föräldrar var mugglare båda två, vilket gjorde mig mugglarfödd och när jag när jag fick reda på att jag var en häxa blev jag lite osäker. Jag kände mig aldrig riktigt bekväm med att vara häxa och det kändes som att jag gled mer och mer ifrån mugglarlivet för varje år på Hogwarts. Jag log för mig själv och satte på vattenkokaren. Jag var glad över att få starta om på nytt , leva ett mugglarliv och få en ny syn på samhället.

Vattenkokaren pep och jag ryckte till ur mina tankar. Jag hällde försiktigt upp vattnet i en stor röd kopp och lade i en tepåse med jordgubbssmak. Jag tog ganska snart upp påsen för att teet inte skulle bli för starkt. Jag lyfte upp koppen och omfamnade händerna försiktigt om den. Jag satte mig i den mjuka fåtöljen framför den varma brasan. Det var så tyst. Det var stor skillnad att bo i ett tomt hus jämfört med att bo med tjejerna på Hogwarts, där var det alltid någon som pratade, någon som var i närheten. Här var det inte en människa på en kilometer och det skrämde mig lite. Tänk om något skulle hända mig? Jag skakade av mig de skrämmande tankarna så got som det gick och drack upp det sista teet ur koppen.

Jag bestämde mig för att packa alla kläder och smågrejer så det skulle vara klart. Jag visste att om jag skulle låta det ligga en dag skulle de säkert ligga alldeles för länge ändå. Jag gick in i sovrummet och öppnade garderoben. Det fanns gott om galgar och några lådor som jag tänkte ha till underkläder. Jag packade långsamt upp kläderna och hängde de i ordning av färg. De skulle inte hänga så länge i färgskala, det visste jag, men jag hade ju inte mycket annat för mig. ”Jag måste verkligen köpa en radio”, tänkte jag och kunde inte stå emot att tänka på hur jobbigt det skulle vara att inte höra annat än tystnad varje dag framöver.

JätteBra!

Jättebra

Superbra kapitel!

åå det är så braaa!! hoppas det kommer mer snaart!!

Grymt kapitel♥ som vanligt

Tack allihopa! ♥ och här kommer mer, lite utfyllnad typ eller jag vet inte riktigt.. men lite transport inför det som ska hända


Kapitel 17

Vinden smekte mitt ansikte mjukt i nerförsbacken. Jag trampade lite extra på pedalerna för att känna mer av friheten. Min blå cykel rullade mjukt och några småstenar flög iväg när jag körde på dem. Solen sken och det var min första dag på dagiset. Jag var exalterad över att träffa alla barnen och lära känna dem. Jag svängde in på vägen som gick mot dagiset och jag var framme ganska snart. Jag steg av cykeln och låste fast hjulet i ett litet träd. Jag tog några glada skutt mot det stora huset och öppnade dörren.

Jag mötte den rödhåriga tjejen som jag hade fått jobbet av.
”Hej Jane” Sa hon och log mot mig.
”Hej Sarah” Sa jag tillbaka, glad över att jag kom ihåg hennes namn.
”Så första dagen, hur känns det?” Frågade hon och jag log mot henne.
”Jag är lite spänd men det ska bli jättekul” Sa jag och vi började gå in till alla barnen.
”Så jag tänkte att du skulle börja vara lite med barnen från 0-3 år, om det funkar?” Sa hon och jag nickade. Alla barn tittade storögt på oss när vi gick in i det lilla rummet.
”Vem ä de?” Frågade en tjej i 3-års åldern och pekade på mig. Jag skrattade åt hennes beteende och kände igen mig själv i henne.
”Jag heter Jane, och jag ska hjälpa till här på dagiset ett tag” Sa jag och de tittade lika storögt på mig som tidigare.
”Jane, jag går till den andra avdelningen nu på morgonen, vi ses senare” Sa Sarah. Jag nickade mot henne och satte mig ner i ringen bredvid barnen. En man i 25-årsåldern satt mitt emot mig och skalade äpplen som han i sin tur sedan gav till barnen.
”Jag skulle ha skakat hand med dig om jag inte hade varit så kladdig om händerna, jag heter Peter” Sa han och log snällt mot mig. Jag log tillbaka lite osäker på hur jag skulle bryta den plötsliga tystad som hade uppstått.
”Fjöken? Vajfö böja du hä?” Frågade en liten kille mig och alla blickar vändes mot mig igen.
”Jag har precis flyttat hit, jag bor bara en bit härifrån” svarade jag och han nickade. En liten tjej med äpple i munnen började prata men det ända jag kunde urskilja var mummel.
”Lina, tugga ur innan du börjar prata” Sa Peter och jag log mot den lilla tjejen som nu började om på nytt.
”Hur gammal är duu?” Frågade hon och orden kom lättförstådda ut ur hennes mun.
”Jag är 17” Sa jag simpelt och hon koncentrerade sig nu på en äppelbit som låg framför henne.

”Är det något jag behöver veta om allergier?” Frågade jag Peter när barnen hade börjat diskutera sina leksaker.
”Elise, Rebekah, och Jay är allergiska mot nötter, så inga nötter får vara på hela dagiset. Jonathan är laktosallergiker, det är han” Sa Peter och pekade på en brunhårig kille som nu hade fullt upp med att dansa. ”Men det är de enda på den här avdelningen” Jag nickade och tittade på hur barnen studsade runt och på de yngsta som försökte härma de lite äldre.
”Det här är Evelyn. Hon är yngst här” Sa han och plockade upp en tjej som låg och kravlade på golvet.
”Varför ska alla ha olika namn? Det hade varit mycket enklare om alla hade hetat samma namn” Sa jag och tänkte på hur svårt jag skulle ha det att lära mig alla namn.
”Ge det tid, det kommer av sig självt efter ett tag” Sa han och Evelyn sträckte sina armar mot mig från hans knä. Han lyfte upp henne mot mig och jag tog emot henne. Jag gungade henne i takt till den musiken som jag antog treåringarna precis hade lyckats sätta på. Evelyn skrattade lite och jag log mot henne.

Just det ögonblicket försvann allt omkring mig, det har var verkligen det jag ville. Jag brydde mig inte om Marcus, för han var inte en del av mitt liv längre. Jag skulle få nya kompisar och göra något jag verkligen kände att jag var bra på. Att se rakt in i Evelyns mörkgröna ögon gjorde att jag log så stort det gick, både på insidan och på utsidan. Mitt liv skulle bara handla om mig nu och alla snälla människor runt omkring mig. Tanken av att jag faktiskt hade chansen att bli någons förebild, få någon att bli inspirerad, det var en känsla jag aldrig hade känt förut. Jag hade bara haft förebilder, men aldrig riktigt fått chans att bli en förebild för små barn precis som jag hade haft mina dagisfröknar som förebilder. Jag ställde Evelyn på hennes små fötter och höll i henne så hon inte skulle ramla. Hon skrattade precis som mig. Jag kände mig hemma.

jättebra

Jättebra!

Vad bra!