Safe And Sound [Hunger Games][SV]

^ Ingen fara, du äger i alla fall

Man kan aldrig vänta för länge på dina superfantastiska kapitel!

Åå... Välkommen till GBG! ♥

GBG IS THEEE SHIIIT, går inte alls nästan vilse där. Nejdåååå..

Riktiga läsare väntar alltid, lilla du

Kapitel 25: The war outside our door keeps raging on
jaghatardethärjaghatardethärjaghatardethärjaghatardethär...
Orden trummar i mina öron, som ett mantra bara jag kan höra. Jag känner inte den stekande solen, jag känner inte mina värkande leder, jag känner ingenting förutom ett blint hat. 
När blev jag så här? Jag som alltid hade varit Prim, den känslosamma lilla flickan som mest var känd som Katniss lillasyster, och nu...
Jag är fortfarande inne i den djupa skogen, men det ser ut att börja glesna lite längre fram. kanske bara en glänta, kanske en sjö, kanske en hel äng. Jag hoppas lite på en sjö, för trots att jag druckit i så små klunkar som möjligt från flaskan, så börjar den ta slut, och vätskebrist är verkligen ingenting jag behöver.  
Jag skyndar på mina steg lite, men stannar när jag till min stora besvikelse inser att det är en äng, ingen vattenkälla. Ovanligt stor, och full av prunkande blommor. Märkligast av allt är det enorma, guldfärgade hornet i mitten. 
Med ens är mina tankar klarvakna. Jag är vid ymnighetshornet, där vi startade. 
Jag mår lite illa, fast jag har inte en aning om varför. Det ligger någonting i den här platsen, något obehag. Jag ruskar lite på mig, och vänder mig tvärt om för att gå tillbaka. Aldrig i livet att jag tänker gena över ängen. Det är alldeles för känslosamt, och framförallt alldeles för farligt för att ens tänka tanken. 
Säkert står flera deltagare på lur bakom dem tjocka träden, i väntan på såna som mig.  
Så jag har alltså gått i en stor, stor cirkel under dem senaste dagarna. 
Varför går jag ens? Jag har inte den blekaste aning. 
En kvist bryts bakom mig och jag snor runt på mindre än en sekund. Min kniv är redan dragen, och jag håller hårt om den, redo att kasta. 
Framför mig står flickan med mörkrött hår från Distrikt 5, den skygga som aldrig sa ett ord till någon. 
Hon stirrar på mig med stora ögon, och jag glor tillbaka. 
Sedan reagerar mina nya instinkter, de som är inställda på mord, och kniven vinar genom luften. Jag kastar mig framåt, i ett hopplöst försök att hindra den, men den har redan träffat henne. 
Jag sjunker ner på knä, med tårar rinnandes. Blodet har spridit ut sig över hennes bröstkorg, där den träffade. Andetagen är hackiga och ojämna. 
"Förlåt... Förlåt... Förlåt..." Stammar jag. 
"Ni... Är... Fyra... Kvar... Vinn." Det är hennes sista ord innan ögonen blir tomma på alla känslor och andhämtningen upphör. 
Fyra stycken. Med mig. Fyra stycken. Troligtvis Cato, Clove och Marvel, och så jag förstås.
Hur? Hur?
-----------------
Kommentera kommentera kommentera så kommer ett nytt kap innan lördag

Åzum! Älskar hur du skriver!

W.O.W! ♥

My dear foxface♥ Superawesome skrivet!

Jättebra, som alltid. Vore förresten kul om Prim kunde träffa på någon deltagare som inte var med i boken. Typ som någon från åttan. Tycker det vore kul om det var någon otippad som levde

Har precis läst allting, är helt fast.