Harry Potters liv efter striden(SV)(Restart av tråd)

Jaha, den ff:n.

Jag har inte läst den, men ja är så himla säkert att dina ff:s är 100(00000000) % bättre än ESFD

Okej.
JAG VILL INTE JAG VILL INTE TA MIG HÄRIFRÅN.


Kapitel 41: Världen får passa sig
observera: detta är det allra allra sista kapitlet, alltså kan det ses som en epilog.

Eftersom vi hoppar jäkligt mycket i tid kommer ni få räkna ut åldern på karaktärerna själva;
Ginny är född augusti 1981, Harry juli 1980, James juli 2004, Albus januari 2006 och Lily januari 2008.

27 april 2008.
Det var en sen vårkväll och solen höll just på att gå ner. Den guldröda färgen täckte himlen och lämnade ett behagligt sken genom de många fönster på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Några studenter i Gryffindors uppehållsrum frammanade solskydd ur tomma luften för att kunna läsa sina läxor, medans andra lade ifrån sig sina uppsatser och sträckte på sig medans solen värmde deras ryggar. I korridorerna busade folk för fullt med att kasta magiska solkatter, och vaktmästaren Argus Filch rusade runt, hotandes med att rapportera till rektor McGonagall.

Rektorn däremot var inte så speciellt intresserad av att straffa elever. Hon hade tagit en paus från sitt brevskrivande och njöt till fullo av solskenet som speglade sig i det spektakulära rummet.
”Om det bara hade funnits en sol i mitt porträtt”, hördes en röst bakom henne. ”Du skulle inte kunna måla dit en?” Minerva vände sig om och tittade roat på det ståtliga porträtt där Albus Dumbledore satt och gnolade obekymrat.
”Jag är rädd för att du får be någon annan.”
”Äsch, äsch... Vad skriver du för brev?”
”Harry Potter. Jag har inte skrivit något till honom på ett tag – men de har väl haft en del trubbel.”
”Deras dotter föddes med ett hjärtfel”, påpekade Dumbledore vänligt. ”Har det ordnat sig nu?”
”Någorlunda, tror jag. Jag får be dem att komma och hälsa på snart.”
”De kan alltid komma till vårat tioårsjubileum av Lords Voldemort död – det är han ju faktiskt skyldig till, den hjälten...”
”Åh, de dyker säkert upp.” Minerva skrattade glatt. ”Hela familjen, om vi har tur.”
”Hur lång tid är det kvar innan vi får se hans äldsta barn här?”
”James är snart fyra år gammal, så om sju år så...” Hon avbröt sig själv när hon såg att tårar hade börjat rinna från den gamla rektorns ansikte och ta sig ner i det silvriga, prydligt flätade, skägget. ”Gråter du?”
”Jag är bara så otroligt glad att pojken har ett lugnt, säkert och lyckligt liv med personer som älskar honom.” Dumbledore log och torkade tårarna medans solnedgången sakta tonades bort och solen gick ner för kvällen.

13 november 2012.

Det vita huset i Godric's Hollow var dränkt i tystnad. Inte fullt ut, för man kunde fortfarande höra små snusande läten om man stod utanför ett av barnrummen, och i köket kunde man få sällskap av en snarkande katt, men det var lugnt och stilla. Det hade varit enkelt att se det som en helt vanlig kväll för en trebarnsfamilj, om det nu hade varit en.

Väskor hade packats och stod redo i hallen. De båda föräldrarna hade tillsammans med sin dotter tillbringat dagen på sjukhus med mängder av förberedande undersökningar, och nästa dag var det meningen att de skulle vara där så snart solen gått upp för att låta henne göra en hjärttransplantation.
Det var osäkert vem som egentligen fasade mest för operationen, Lily eller hennes föräldrar.

”Jag önskar att jag kunde göra operationen istället för Lily”, sa Ginny lågt efter att hon återigen läst igenom de papper där ingreppet beskrevs. ”Det känns så hemskt att låta henne göra det.”
”Hon blir värre om vi inte gör det”, påpekade Harry. ”Det är hennes enda chans att få ett normalt liv, utan att bli andfådd efter att ha sprungit fem meter.”
”Jag vet... ” Hon skakade på huvudet. ”Allt går bara så fort. Jag får konstant påminna mig själv om att mina barn inte är små bebisar som jag måste vara vaken med på nätterna längre.”
”Den delen är i alla fall inte så saknad...”
”Bara lite.” Harry kunde se ett svagt leende på hennes läppar.
”Hur som helst är det konstigaste att det känns som det var igår.”
”Tja, det är det inte. Idag är det nio år sedan jag tog mitt första positiva graviditetstest och det känns som att hela världen förändrats sedan dess.” Ginny reste sig upp, plockade ner ett av de rörliga korten från spiselhyllan och satte det på soffbordet.
”Det har den ju”, sa Harry med ett leende. ”I alla fall för oss.” Han fick inget direkt svar, men han kunde känna hennes huvud på sin axel och försiktigt lade han armarna om henne medans de tre barnen på fotografiet fortsatte skratta och le mot kameran som fångat de på bild.


7 juni 2008.

Två steg framåt och livet skulle vara över. Vågorna virvlade våldsamt tjugo meter nedanför den taggiga stenklippan, och Harry erkände att det var smått fascinerande att titta på.
”Man dör om man ramlar ner där, va?” Den fyraåriga pojken tittade skrämt ner i de höga vågorna.
”Det kan jag nästan garantera dig, så var snäll och låt bli att försöka.”
”Jag ska inte.” Albus plockade upp några småstenar från den skrovliga ytan och kastade ner dem bara för att se hur vågorna känslokallt krossade materialet. ”Var det sådär stark som Voldemort var?”
”Du menar som vågorna?” Harry kunde inte låta bli att le åt liknelsen. ”Jo, det skulle man nog kunna säga.”
”Men du var starkare.”
”Det betyder inte att jag skulle överleva vågorna”, påpekade Harry. ”Vill du gå in snart? Det börjar bli kallt.”
”Lite till.” Albus lutade sitt huvud mot sin pappas axel, vilket var precis vad han nådde till när Harry satt på knä.
”Okej. En liten stund till.” Han lade armen om sin yngsta son, och tillsammans såg de på hur vågorna fortsatte virvla runt, helt opåverkade av småstenar och den kalla luften.

14 november 2012.

Harry antog att han borde ha vant sig. Vid slangarna, vid monitorerna för hjärtslag och andningsrytm, botarna som sprang in och ut, den sterila sjukhusmiljön med plastblommor i fönstren. Han hade varit med om det många gånger under de senaste fem åren.

Men det spelade ingen roll. Att se sitt eget barn ligga där, med ett rejält bandage om bröstkorgen, sjukhuskläder och andningshjälp… det var omöjligt att lyckas vänja sig vid det. Då och då öppnade Lily ett öga eller rörde lite lätt på fötterna, men annars sov hon, precis som botarna ordinerat. Hennes kropp behövde få en chans att återhämta sig.

”Det gör ont att se henne sådär”, sa Ginny och flyttade på en genomskinlig droppslang så att hon kunde hålla sin fyraåriga dotters hand. Harry svarade inte, men han betraktade hur hon varsamt men kärleksfullt strök bort det röda håret, identiskt med sitt eget, från sin dotters ögon, och han försökte motstå lusten att bara kyssa henne där och då. Han tvivlade starkt på att han någonsin skulle sluta älska hur omhändertagande hon var.

”Du stirrar på mig”, påpekade hon efter någon minut.
”Har du något problem med det?” Harry höjde på ögonen.
”Åh, nej då. Jag tänkte bara påminna dig om att jag inte är blind.” Han kunde höra den sarkastiska tonen i hennes röst, och log inombords.
”Jag förundrades bara lite över att du fortfarande är så intressant att titta på efter fjorton år.”
”Säg inte sådär. Det får mig bara att känna mig gammal.” Ginny grimaserade men skrattade sedan. ”Det har minst sagt hänt en del under åren i alla fall.” Lily öppnade ett öga igen och Harry skyndade sig att stryka henne över håret så att hon somnade om.
”Det har hänt en hel del.”

En halvtimme senare hade mörkret fallit utanför sjukhusfönstren, men i Lilys rum var ljusen fortfarande tända. Två sängar hade ställts fram för patientens föräldrar, och i sjukhussängen låg nu två barn till. Båda var pojkar, den ena lite större än den andra, och sätten de liknade varandra på visade att det var syskon. De hade varsin arm om sin lillasyster, och även om hon sov så såg hon mycket tillfreds ut.
”Ibland kan jag inte låta bli att undra hur det kommer gå för dem i världen”, sa Ginny med en så låg ljudnivå att bara Harry kunde höra.
”Det blir nog inga problem… Om du frågar mig lär det bli världen som får passa sig.”

James Sirius Potter, en åtta år gammal pojke med sinne för humor och kvicka kommentarer. Med namn som omöjligtvis kunnat passa mer och riktigt bra quidditchförmåga, med möjlighet att få den stelaste människa att tina upp efter några skämt.

Albus Severus Potter, snart sju år, med lika gröna ögon som sin farmor och det klassiskt svarta och ostyriga håret som överlevt många generationer i släkten Potter. Med en intelligens som bara den och dessutom förmågan att alltid kunna få en diskussion riktigt intressant, med samma sökarreflexer i quidditch som sin pappa och stor kunskap om de aktuella quidditchlagen.

Lily Luna Potter, en ren kopia av sin mamma, med vägran att bli hunsad med och en rejäl dos envishet. Med en förmåga att göra sig vän med allt levande och att ta hand om allt och alla, och med ett skratt som skulle ha fått Antarktis att smälta.

Världen skulle verkligen få passa sig.

*~**~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*

Nere på stranden står en familj i solnedgången. Två vuxna och tre barn. Bakifrån syns inte det speciella med dem, bakifrån syns inte det nu mycket blekta ärret i pannan som visar att mannen är den som en gång besegrade tidernas ondaste trollkarl. Bakifrån syns inte de ansikten som fortfarande ståtar i tidningen några gånger i månaden, bakifrån syns inte de osynliga ärren av saknad som alltid kommer att bäras av de två föräldrarna. De två sönerna lutar sig mot sin mor, och dottern sitter upphöjd på sin fars axlar. Familjen står tätt intill varandra.
Bakifrån syns inte vilka de är eller vad de gått igenom.
Man ser bara en helt vanlig, men mycket lycklig familj.

Och det är precis vad de är.



[Never say never – Glee Cast/org: The Fray]
Some things we don’t talk about
Rather do without
Just hold the smile
Falling in and out of love
Ashamed and proud of
Together all the while

You can never say never
While we don’t know when
But time, and time again
Younger now then we were before
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go

Picture, you’re the queen of everything
Far as the eye can see
Under your command
I will be your guardian
When all is crumbling
I steady your hand

You can never say never
While we don’t know when
But time, time and time again
Younger now then we were before
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go

We’re falling apart
And coming together
Again and again
We’re growing apart
But we pull it together
Again and again
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go

Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go
Don’t let me go


Slut.



Ja, de sjöng Don’t let me go sjukt många gånger. Ja, ni får skriva brev till The Fray och klaga på det.

Nästan 52 000 ord. 41 kapitel. Startad vid 21tiden i november 2011 på en mobilanteckning när författaren inte hade något annat att göra, avslutad i samma rum nästan ett år senare, på datumet som Harry förlorade sina föräldrar för 31 år sedan.

Harry Potters liv efter striden.

Det enda jag kan säga är att den inte hade blivit det den är utan er läsare.
Några av er har funnits där från dag ett, några även före det, några har halkat in mitt i.
Oavsett vilket så är ni några av de mest underbara människor världen någonsin skådat.

Och jag älskar er så mycket. Jag må ha upprepat det åtskilliga gånger under berättelsens gång, men jag gör verkligen det. Jag älskar er så mycket att jag skulle kunna dö för att försvara er, på fullt allvar. Jag skulle inte kunna tänka mig att leva utan er.

Jag har insett under perioden jag skrivit att tiden går riktigt, riktigt fort. Tiden går och går, och det finns ingen möjlighet att stoppa den. Visst kan man ta ett stoppur, låta det gå en minut och sedan trycka på stoppknappen, men det kommer ändå inte att hindra själva tiden från att stanna. Trodde jag för ett år sedan, när jag skrev det första kapitlet, att jag skulle sitta här och skriva det sista kapitlet? Absolut inte.

Vi vet aldrig vad som kommer hända om ett år eller tio år, men vi vet att vi, så länge vi inte dör, kommer komma dit. Och då vet vi inte vilka personer som kommer finnas i vårat liv, vilka som försvunnit och vilka som lagts till.

Och jag vet att jag vill ha er kvar om ett år, om tio år, jag vet att jag vill ha er kvar ända tills jag dör.

För jag har aldrig älskat människor mer än jag älskar er.

Jag funderade på att lista upp er allihop här, men det slutade med att jag blev osäker på vilka som läste och vilka jag glömde, så jag låter bli.

Men jag ber er nu – föreställ oss, alla oss, runt 80 år gamla, sittandes runt ett bord på ett café och pratandes om gamla minnen. Helt plötsligt kommer vi att tänka på den här berättelsen, det som förde oss samman, och vi börjar skratta och le medans vi pratar om det vi kommer ihåg.

Den tillvaron är min framtidsdröm. Att få bli gammal tillsammans med er och att få dela alla minnen som än så länge ägs av framtiden. För genom hela era liv, om ni någonsin får några problem, kom till mig så ska jag försöka göra allt jag kan. För er. Det är exakt det som jag är skyldig er, och det är det jag vill göra.

Fem av er förjtänar lite extra kommentarer, så jag delar härmed ut dem.

Cindy – Du är en så vacker person inside and out, med sångröst som jag knappt vågar lyssna på eftersom den är läskigt bra. Hur som helst är du den novelläsare som verkligen varit med hela, hela tiden och jag har dessutom träffat dig två gånger vilket jag så sjukt gärna skulle göra om. NÄR KOMMER DU HIT? XD

Josefin_Weasley – Du sa någon gång att det är tur att inte alla är som dig. Det är allt en riktig tur, för med så många galna, älskvärda och kärleksfulla människor skulle världen gå under. Love you, my dear sister. ♥ And all this little things.

Sanna1324567 – Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara varför du nämns först av alla novelläsare när jag listar upp er, men jag antar att det har sina anledningar. Jag skulle så hemskt gärna vilja träffa dig, krama om dig och bara säga att alla problem kommer lösa sig. För det är du värd.

Tonks_xD – Och du är alltid den andra som nämns, just för att du varit med så länge, och är så trofast och snäll. När du började läsa känns både som igår och som för evigheter sedan, and i really really love you.

Hermia – Jag måste ge dig en extra komplimang för dina kommentarer, som verkligen fått mig att le och då och då även att gråta glädjetårar. Jag vet aldrig vad jag ska säga, just för att du får mig helt stum med dina underbara kommentarer. De är värda sin vikt i guld, vilket är helt ironiskt för att de egentligen inte väger något, men du förstår poängen.

Finaste novelläsare, om jag inte gjorde min poäng tydlig förut – jag älskar er. ♥
Och nu, när mina ord är slut, så fyller jag på med lite musik. Lyssna på texten, för den är viktig i varenda låt.


I'll stand by you


Can't stop loving you


You'll be in my heart


Fix you


En sista tjänst bara. ♥
När du står ensam kvar på tå
och ytan inte går o nå
När du träffat botten
Kom ihåg mig då

När du tagit första bästa tåg
och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön
Kom ihåg mig då

När vintern gömmer dina spår
så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en vinternatt igen
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar

O när du står på toppen och tittar ner
och det är ljust vart än du ser
När du har vunnit
Kom ihåg mig då

När du får spring i dina ben
och jordens dragningskraft är klen
När du är i luften
Kom ihåg mig då

När våren öppnar sina dörrar
och du tar den långa vägen hem
Och sitter på ute serveringen där vi satt igen

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar

När varje dag känns likadan
och när det skymmer över stan
och när du drömmer
Kom ihåg mig då

När du har varit i alla vrår
och du har testat allt som går och
när du tröttnat
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

Så finns du kvar
Här finns du kvar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardar
Så finns du kvar
Så finns du kvar

När vinterisen ligger klar
Så finns du kvar
Så finns du kvar
Kom ihåg mig då


Gällande kommentarerna: Jag kommer inte tjata, men jag påminner om att det är Now or never. ♥

Nu ska allt funka och om det inte gör det så skyller ni det på Severus Snape.

Okej, dår startar jag då *Knäcker med fingrarna*.

Första gången jag läste något utav dig var den 20 februari i år, då jag läste den redan avslutade "Ginny Weasley - Livet efter striden". Där stod det att "Tufsi" även skrev en ff på en annan sida.
Senare samma kväll blev jag medlem på mugglarportalen, utav just den anledningen.
När jag väl blivit felaktigt sorterad var det första jag gjorde att försöka leta upp fanfictionen´det stått om. Tursamt nog låg den nästan högst upp på listan över senast uppdaterade ff´s.

Jag klickade på den och började läsa. Det tog ju en liten stund, men det var det verkligen värt.

När jag kom hem efter skolan var det första jag gjorde alltid att logga in på mugglis, framför allt för att kolla om Johanna hade skrivit någonting mer.

Ny tråd för att den gamla var för spammig, *BEVAKA*

Ny ff, *BEVAKA*

Ja sedan har det rullat på. Började uggla med Johanna för några dagar sedan och det har varit... Intressant. Går inte närmare in på det.

Men Johanna, nu har jag skrivit lite grejer här som jag verkligen vill att du läser!

Du fick mig att le,
Du fick mig att gråta,
Du fick mig att skratta,
Du fick mig att tänka,
Du fick mig att rodna,
Du fick mig att fnittra.

Du gjorde mig glad,
Du gjorde mig sorgsen,
Du gjorde mig generad,
Du gjorde mig rädd,
Du gjorde mig uppspelt.

Du gav mig en ff att läsa,
Du gav mig nya vänner,
Du gav mig liv,
Du gav mig hopp.

Tack.
___________________________________
Okej, från början skulle det inte bli en dikt.

Och sedan vill jag bara påminna Johanna om att kolla på rosabandet-galan, eftersom att jag (Alla) vet att du gillar Molly (Hörde att hon skulle vara med).

Och det där i "Dikten" om att du gav mig hopp och liv och det där, jag menar att du gjorde så att jag blev medlem på mugglarportalen och på det sättet gav du mig allt det där. Så... Tack.

Åh. Johanna, Johanna.
Tack för den här sjukt braiga ficen. Tack för den sjukt fina kommentaren.
Det var ett så jättefint kapitel. Verkligen jättebra. Jag älskar dig.
Stycket före sången. Bäst.
Johanna, älskar du mig inte? Okej, okej. Nu var jag inte seriös.
Men jag dör. Bästa fanfictionen ever.

RDIT: Vad tror du om mig? Klart att jag inte glömmer dig.
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Åh.. vad fint. :') Tack.

Alltså ja, jag gillar Molly jättemycket, men jag vet inte om jag kommer se RosaBandetgalan Kanske i efterhand, för jag hinner inte nu.

Andrea, jag älskar dig jättejättemycket. ♥

Okej:

Jag sitter här och gråter nu - bokstavligen!

JAG KAN INTE FATTA ATT DET HÄR ÄR DET SISTA KAPITLET! D:

Jag kommer ihåg när jag började läsa GWLES på KPW.
Jag såg tråden och tänkte att den novellen (som jag kallade det då) nog skulle vara bra. Jag öppnade den och såg att det var ungefär 40 sidor i tråden, men tänkte att jag iaf skulle kunna ge den en chans - Och det var det största som hänt mig i hela mitt liv. Jag menar:
Om jag inte hade öppnt tråden hade jag aldrig kunnat läsa varenda fantastiska ord du skrivit, jag skulle inte lgila HP lika mycket - och det värsta:
Jag sulle inte vara här. Jag skulle inte kunna logga in på en hemsida som välkomnar mig direkt när jag loggar in, jag skulle inte ha lärt känna er fantastiska människor!

Det jag försöker säga är att jaghar dig att tacka för att jag är här, Johanna. Att jg kan leva mitt liv till fullo och orka vara mig själv. För annars skulle jag bryta ihop varje dag (läs min profil om du vill förstå), du är anledningen att jag har fått enav de bästa kompisarna i hela universum - Du.


Jag kommer aldrig glömma dig, du och HPLES kommer finnas i mitt hjärta för alltid. Kom ihåg det ♥

________

Nu måste jag erkänna att jag inte är bäst på sådana här kommentarsaker, för även om jag är nöjd när jag trycker på skicka kommer det alltid någon bättre kommentar som får mig känna mig så dålig och känslolös, så jag hoppas att du blir 10% nöjd med den här iaf...♥♥♥♥♥♥♥♥♥

OKEJ DU ÄR LITE FÖR FIN

Jag skulle kunna gå på i evigheter om hur jag önskar att jag var du för att du typ har alla mina bra sidor, fast bättre, men inga av mina dåliga xD Men det leder aldrig någon vart.. så - i love you. ♥

Jag vill träffa dig jättesnart igen. JÄTTESNART.

NEJ! DET ÄR DU SOM ÄR SUPERFIN OCH JÄTTESÖT! ♥

haha, ehm, tack, antar jag ♥♥♥♥♥
Och tro mig, jag har mina dåliga sidor


JAG VILL TRÄFFA DIG OCKSÅ!!!!!!!

Nu sitter jag och kan knappt fatta att sista kapitlet är upplagt. Det är sorgligt att en så otroligt bra ff tagit slut.
Sedan jag började följa den här har jag haft otroligt många trevliga lässtunder. Varje nytt kapitel skulle läsas direkt och jag blev alltid besviken när de inte funkat för att vi skulle iväg. När det hände var det första jag gjorde när vi kommit hem att slå på datorn och läsa det nya kapitlet.
Under den här tiden har du fått mig att gråta, skratta, skrika av lycka och vilja krama om dig. Du är så otrolig så jag vet knappt vad jag gör. Det finns inte ord för hur bra du är.
Varje kapitel har varit så otroligt att jag finner inte ord och det måste sägas att du avslutade med flaggan i topp.
Sista kapitlet var verkligen jättebra. Jag älskade växlingarna du gjorde i tid och perspektiv. Underbart. Jag älskade sista delen, den där de stod på stranden i solnedgången, de var jättefint och det var nog mitt favoritstycke.
Som sagt, otroligt sorgligt att den är slut men du avslutade verkligen med flaggan i topp. Du är underbar.

Åh Gud.

Jag känner mig lite efter här när du la upp kapitlet halv nio på kvällen igår, och jag svarar halv elva på morgonen, idag. Men iallafall.

Jag älskar dig så sjukt mycket, och jag typ gråter just nu. Jag kommer ihåg när jag började läsa Ginny Weasleys liv efter striden på Kpwebben. Jag satt en hel dag och läste - även om mamma tyckte att jag skulle stänga av datorn. Men jag gjorde inte det, det var för bra för att sluta. Och sedan tog den slut, och jag började läsa den här. Jag insåg att den här var ännu bättre, och ja, jag började läsa direkt. GWLES var den första fanficen jag började läsa, HPLES var den andra. Jag läste inte så mycket på den tiden. Och nu är den här slut. Jag är verkligen glad att TCOL finns, annars skulle jag typ dö Och när den tar slut måste du skriva en ny, annars kommer en hög av läsare hoppa på dig och tvinga dig skriva en ny ;D
Det här kapitlet var verkligen jättebra, ta åt dig. Jag menar det verkligen. Och det är inte bara det här kapitlet som är bra, alla som du någonsin har skrivit är jättebra. Jag menar det verkligen. Igen xD Jag hoppas inte att den här kommentaren är för oseriös eller nåt, för jag har faktiskt skrivit en ganska lång kommentar, vilket jag inte brukar, haha xD Du skrev att du började med den här i november förra året, då var du ungefär lika gammal som jag är nu. Jag förstår verkligen inte att du kunde skriva så jäkla bra då. Eller är det jag som är dålig? XD
Jag älskar dig, och jag längtar verkligen tills vi är gammla och sitter och fikar på ett café ♥