Harry Potters liv efter striden(SV)(Restart av tråd)

asdfghjkl omg
längtar men ändå inte och det vet du♥

Samma här ♥

^ ^
^ Ååååh, samma här!

Eh, ja, eftersom Mugglis.. kraschade -.-' Så lär jag väl ompublicera kapitlet.

OCH DETTA BETYDER ATT NI FÅR OMKOMMENTERA!!!!

Kapitel 40: Villkorslös kärlek
Det var släckt i korridorerna på Sankt Mungos. Då och då lyste en trollstav när någon sjuksköterska försökte orientera sig runt för att kolla till de patienter som behövde kontrolleras även under natten, men annars var mörker det enda man såg.

I Lilys rum lyste däremot en svag lampa, vilket var den enda anledningen till att Harry och Ginny kunde se sin, åter igen sovande, dotter.

Hon hade inte dött. Inte ens varit i närheten av det, hade informationen lidit. Den enkla anledningen till det som hänt var att en av slangarna varit på väg att lossna och den hade satts dit igen under ett akut ingrepp. Hjärtoperationen som var planerad dagen efter, eller egentligen samma dag då klockan passerat midnatt med ungefär tre timmar, skulle fortfarande utföras. Alltså var inget förändrat, förutom att alla slangar var tillbaka igen. Det fick om möjligt allt att kännas ännu mer hopplöst.

”Det känns som att vi inte haft ett normalt liv sedan augusti. Det har bara gått upp och ner, och nu är vi fast här i minst två veckor till.” Ginny hade tagit sin vanliga roll i att säga allt Harry inte fick till med ord.
”Sant. Jag oroar mig ändå mer för att komma hem igen.”
”Varför?” Han såg Ginny ta Lilys lilla högerhand i sin och kunde inte låta bli.
”Tre barn är mer än två barn. Och sen måste vi sköta all medicinering själva, komma ihåg kontrollerna tre gånger i veckan, försöka vänja oss vid henne över huvud taget, få James och Albus att acceptera henne och helst även hinna hämta andan.”
”Det där lät jobbigt bara att säga… jo, det kommer att bli tufft.”
”Efter allt det här tror jag ärligt talat att vi skulle vara värda en resa”, sa Harry fundersamt. ”Bara en vecka någonstans, det skulle behövas.”
”Jo… Det skulle vara trevligt.” Tystnaden sjönk åter över det lilla sjukhusrummet.

”Något lustigt med våra barn är att det verkar som alla har olika hårfärger”, sa Ginny i ett försök att lyfta upp den sömniga, tysta stämningen. ”James har brunt hår, var det nu kommer ifrån, Albus har din hårfärg och Lily verkar ha min.”
”Han ska vara tacksam att han inte fått min hårkvalité”, muttrade Harry och drog ett par fingrar genom sitt ostyriga hår. ”Ditt hår är mycket bättre… Det luktar blommor.”
”Det har du nämnt förut”, påpekade Ginny, men Harry kunde se henne le.
”Värt att nämnas igen.”
”Bara för att du inte kan några andra komplimanger…”
”Vem har sagt det?” Han fnös och Ginny skrattade till.
”Vet du, ibland är du den mest korkade människan som finns, men det är helt hopplöst att försöka ogilla dig.” Harry kände hennes huvud på sin axel, lade armen om henne, och det var så de somnade den natten.

Morgonen började alldeles för tidigt, åtminstone för de som fått max fyra timmars sömn under natten. Harry gjorde ett tappert försök till att vakna genom att titta rakt ut i vintersolljuset, men det fick honom bara om möjligt att känna sig ännu tröttare.

Efter en snabb frukost skyndade de iväg till det rum de blivit beordrade att gå till. Antalet operationsförberedande undersökningar Lily skulle behöva göra under dagen låg uppåt tio, femton, stycken och Harry kände ingen större lycka vid tanken på att behöva stå bredvid när olika botare tog olika prover på den gråtande flickan. Han ville inget annat än att stå i hennes ställe, ta den smärta hon fick stå ut med, men det var helt omöjligt och han visste det.
Om han bara hade blivit förvarnad om den villkorslösa kärlek man känner till sina barn.

Juli 2004.
Solen var på väg att gå ner. Himlen skiftade i rött, rosa och lysande guldfärger, och om Ginny inte hade sovit så djupt hade han förmodligen väckt henne bara för att få visa.

Helt ensam var han ändå inte. Någon som definitivt inte sov djupt var James, som istället bestämt sig för att tillbringa den sena kvällen i Harrys famn. Inga klagomål från någon av dem – När det gällde sin en vecka gamla son var Harry ganska så lättövertalad. Så nu hade Harry ett glatt skrattande barn i sin famn, som tydligen var på det klara med att han inte tänkte somna än på ett tag.
”Jag är osäker på vem av oss du fått den där envisheten ifrån, men du har åtminstone en rejäl dos av den.” Han uttalade orden så tyst att han var osäker på om James uppfattade något, men han fick åtminstone ett rejält leende tillbaka. Det var så stort att han inte kunde låta bli att smittas av det, så till slut satt far och son där i vardagsrummet, skrattandes, och ingen brydde sig om att klockan passerat midnatt för länge sedan.
Varför skulle de, förresten? De var lyckliga, och det var allt som betydde något.
_________________________________
sanna1324567
Tonks_xD
Twiie
Cindy
A.k
Victoire Weasly
Hängslebyxor
Josefin_Weasley
Hermia

(sorry om jag glömde någon)
Oooch jag har börjat skriva Kapitel 41. Det känns sorgligt..

JÄTTEBRA för att...
Du skriver så att det känns som att man sitter bredvid dom.
Och för att... Det är ju så verkligt liksom "pojken som överlevde" har ett helt vanligt liv (nästan) och din berättelse får mig att fatta det!aaa men helt awesome är det!❤❤♥♥❤

Jag har inte sett dig förut Är du en ny användare?
Tack! ♥

neej blev medlem i Augusti fast skriver inte så många kommentarer sååå och det är jag som ska tacka för att jag får chansen att läsa♥

Jag har inte kommenterat på ett tag, men nu gör jag det :
suuuuuuuuuuper bra kapitel! Jag älskar sättet du skriver på!

L.O.V.E det här kapitlet!!!!!!!!

Tycker lite synd om din u-tangent.. o.o

Tusen tack!!

Åh! ♥
Det är så fint och så, så levande. Du skriver verkligen med inlevelse.

Jag orkar inte... ATT DET MÅSTE TA SLUT!!!!!! D: