Voldemorts dotter och den flammande bägaren [sv]

Tack Sanna det gör mig glad att höra det

Nytt kapitel, och det var lika awesome som vanligt.

Tackar, kul att du gillar det

här är nästa kapitel

”Tryck bara”

Rummet var beskyddande. Jag stod vid dörren med handen över handtaget och tvekade. Jag hade inte lämnat det sedan Remus och Sirius hade varit där för fem dagar sedan. Jag tittade på breven som låg på bordet. De flesta var från lärare som hade velat veta om jag var inblandad. Andra var från elever som hade hotat med olika saker om jag visade mig igen. Alla hade något gemensamt de trodde att jag hade lagt Harrys namn i bägaren. De verkade tro att jag ansåg att Gryffindor var de rättmätiga kämparna för Hogwarts. Jag backade undan från dörren. Varför gå ut till en värld som hatar mig? Jag sjunk ner i stolen och tittade upp på bilderna av min far.
”Ibland undrar om jag du gör det med mening?” frågade jag. Även om han inte kunde svara så kunde jag fråga honom. Jag lutade huvudet mot handen och slöt ögonen. Jag kände att världen var tryggare inne i mitt rum. Lärarna skulle snart börja fråga efter mig det visste jag, men jag såg ingen mening med att läsa något jag redan kunde. Hermione hade lämnat mina läxor på rummet. Hon hade snabbt undrat hur det var med mig. Jag hade ljugit och sagt att jag bara hade en allvarligare förkylning. Varför skulle hon inte tro mig? Jag suckade och tittade på berget av läxor, de var redan gjorde men snart skulle ett nytt berg komma. Jag funderade på att skriva till Remus, men jag var inte säker på vad jag skulle skriva. Att jag omvärlden skrämde mig? Min far hade lärt mig försvara mig, men mot en hel skola fanns ingen trollformel som skulle hjälpa! Jag funderade på att skriva till Aidian men vad skulle jag skriva? Inte ens till min bror kunde jag skriva, han visste trotts allt inte om vem jag egentligen var. Jag skämdes för att han inte visste. Men vad skulle man säga? Hur förklarar man för någon vem man är? Severus hade besökt mig, han hade försökt få mig att lämna mitt rum, men jag hade vägrat. Jag hade förklarat för honom vad eleverna sagt och efter att Lucas redan försökt döda mig visste jag inte om någon annan kunde försöka. Jag ville helst inte bli dödad, skulle jag dö skall det bli av egen hand. Dumbledore hade frågat mig om jag lagt Harrys namn i bägaren. Jag var inte säker på i fall han trott mig när jag sagt att jag inte gjort det. Jag slängde en blick på tidningen och läste artikeln som Rita Skeeter hade skrivit om deltagarna. Inget av det hon skrivit stämde, men hon hade för vana att inte skriva sanningen. Jag reste mig och gick fram till fönstret, kanske skulle ett besök hos Draco och Blaise muntra upp mig, men jag var inte säker. Jag hade hört hur skolan verkade hata alla som gick i Gryffindor, särskilt Slytherinarena. Och att bege sig ner till fängelsehålorna kunde räknas som ett självmordsuppdrag. Jag slängde mig på sängen och tittade in i väggen. Jag drog täcket över huvudet och kände hur dåsig jag började bli. Bristen på sömn började ta ut sin rätt. Jag kände hur jag drogs ner i drömmarnasland när brasan sprakade till. Jag hörde steg över golvet, någon gick emot sängen. Jag väntade inte besök, så vem kunde det vara. Jag kramade staven som jag hade i handen. Jag såg skuggan av personen på väggen. En hand sträcktes emot mig och jag drog tag i den. Jag drog personen över mitt huvud, personen landade med en duns i sängen och jag riktade staven mot bröstet.
”Cara det är bara jag” sa en välbekant röst, det tog mig några sekunder att reagera innan jag sken upp i ett leende.
”Simon” sa jag förtjust och kramade om honom. Jag hörde hur han jämrade när jag kastade mig över honom.
”Jag behöver andas” skrattade han och jag satte mig upp.
”Förlåt” sa jag och vek ner blicken.
”Oroa dig inte. Jag går inte sönder, men du överraskade mig.” sa han och satte sig upp. ”Jag borde veta bättre än att försöka smyga mig på dig” Simon log mot mig och jag kunde inte förstå att han var här. Jag hade saknat honom. Han skulle förstå, han visste hur det var att vara på Voldemorts sida, och han var i min ålder.
”Jag har saknat dig” sa jag och han strök mig över kinden.
”Jag har saknat dig med” sa han och kramade om mig.
”Men vad gör du här?” frågade jag när han släppte mig.
”Salazar skrev till mig. Han sa att du verkade nere, att du inte pratade med någon så jag bestämde mig för att besöka dig” sa han leende och jag nickade. Jag borde förstått att Salazar skulle få reda på mig hur jag mådde även om jag inte mötte honom. Tavlornas invånare skvallrade alltid med varandra.
”Så hur mår du Cara?” frågade han och jag vände bort blicken och såg ut genom fönstret.
”Som om världen hatar mig, vilket den antagligen också gör” sa jag lågt och han vände mitt ansikte emot honom.
”Inte hatar världen sin prinsessa” sa han skämtsamt och jag log svagt.
”Världen hatar sin prinsessa” sa jag och förklarade allt som hänt. Simon visste redan att Harry blivit uttagen trotts att han inte skulle, nyheten hade spridit sig fort. Han tittade på breven och läste igenom några av dem och skakade sedan på huvudet.
”Världen har tydligen förlorat förståndet” sa han och jag sa inget. ”Cara tänk inte på dem, du är den starkaste människa jag mött”
”Simon jag har aldrig sagt att jag är stark. Jag gör bara det jag måste” sa jag lågt och han skrattade.
”Du gör mer än du måste. Du tänker på alla andra först, det är kanske det som är problemet. Du måste tänka på dig själv med. Du kan inte göra alla andra glada om du själv inte är glad” sa han och jag nickade svagt.
”Men allt känns så hopplöst, som om jag aldrig mer kommer bli glad. Som om det är värt att avsluta allt” sa jag och han skakade på huvudet.
”Minns du när du hindrade mig från att hoppa?” frågade han och jag nickade, hur skulle jag kunna glömma det? ”Minns du att du sa att du aldrig mer ville dö för att det blev svart och tomt”
”Ja” sa jag lågt och rös till och han la en arm om mig.
”Minns det nästa gång du känner att livet inte är värt att leva” sa han och jag nickade.
”Tack” sa jag och han log.
”Jag talade bara om för dig vad du sa till mig.” sa han och jag lutade mig mot hans axel. ”Minns att även i de mörkaste stunder kan du finna ljuset”
”Simon när kommer du tillbaka?” frågade jag och han slutade le.
”Jag kan inte komma tillbaka än. Jag tog mig tiden att komma hit för att du behövde mig. Jag önskar jag kunde stanna det gör jag” sa han sorgset och jag nickade. ”Men komihåg att dina vänner alltid finns där för dig. De oroar sig för dig och om du pratar med dem så kommer de förstå” sa han och jag såg osäkert på dem.
”Harry kommer inte förstå, inte Ron heller. Hermione kommer ge mig något förslag taget ur någon bok” sa jag och Simon log.
”Det låter som dem, men Blaise och Draco kommer förstå. Särskilt Draco, tänk på att hans föräldrar är dödsätare, att han vet mer än du tror” sa Simon och jag nickade.
”Du har nog rätt” svarade jag.
”Klart jag har, jag har alltid rätt” skrattade han och jag stämde in.
”Du borde sova, du ser trött ut” sa Simon och jag nickade, jag var trött. Trotts att jag var trött kunde jag inte somna, mardrömmarna kom alltid tillbaka.
”Kan du stanna tills jag somnat?” frågade jag och Simon nickade.
”Jag kan stanna tills du somnar. Det är det minsta jag kan göra för dig” sa han och jag la mig ner i sängen och Simon la sig bredvid mig. Han la en arm runt mig och jag slöt ögonen. ”Sov nu prinsessan” sa han och jag somnade snart.

”Det finns inget jag kan säga.”

*kash*

Godomligt bra

tack så väldigt mkt

Superbra!!!!

Jätteawesome! ♥

Tack vad glad jag blir nu

Super bra kapitel

tackar ^^