Efter Hogwarts (rollspel)

- Laura Pevensie från Hufflepuff, sa jag med ett leende mot Bella.
Trevligt att träffa dej, jag saknar alla från skolan, sa jag med ett leende mot Bella.

Dessama, sa jag.
-Men jag måste tuvär gå nu men hopppas vi ses, sa jag sen.

Sen trasferade jag mig till Blaise.
Jag knakade.

Jag sa hejdå till Bella och vände mig sedan mot de andra tre. jag satte ner mina på golvet och hon hälsade glatt på dem, hon var egentligen inte blyg.
"Hej jag heter Mina. jag gillar er mamma, vem är er pappa?" frågade hon nyfiket för att se om jag nämt honom. jag hade nämnt både Laura och Dean flyktigt för henne

- Hej jag heter Sabina, och det här är Gabriella, sa Sabina glatt mot Mina.
- Våran pappa heter Dean, vad heter din?, sa Gabriella leende.
Jag såg på Cara, vad skulle hon säga nu?

( Tvååringar kan inte prata så här bra, men vi har ju underbarn eller hur? )

(ja klart vi har )

Jag nickade mot dem och såg på Laura. "Hur ser du ngon skillnad på dem?" visakde jag och log. sedan såg jag på Mina som nickade, hon visste vem Dean var.
"Mamma har nämnt honom, han lärde dem spela något spel med en fot och en boll" sa hon och jag små log. "Han heter Simon och han är en ängel" sa Mina och log lite försiktigt mot de andra två. jag såg sorgset på henne och undrade vem av oss som var mest sorgsen över det, hon eller jag? jag torkade lätt bort en tår från kinden och väntade på vad tvillingarna skulel svara

- Det gör jag inte, det är nog mer en kännsla jag har att jag vet vem som är vem, sa jag och log mot Cara.
- En ängel? Varför då, frågade Gabriella.
Jag såg på Cara som såg lite ledsen ut och tog jag hennes hand.
Jag hade saknat Cara och det märkte jag nu, mitt liv var inte helt utan min bästis, tänkte jag för mig själv.

Nu skulle Quidditch matchen mellan Irland och England börja. Först kom England ut på planen och åkte runt i en pilformation runt stadion. Men ingen såg Irländarna. Vart var de någonstans. Och plötsligt såg man Irländarna komma utifrån stadion och in på arenan och ställde upp sig för att börja spela.

Då började kommentatorn ropa upp de namnen som skulle spela. han började med Englands spelare och sen Irlands. Plötsligt hörde jag han ropa upp mitt namn. Och som jagare... James Lynch. Jag hörde hur alla applåderade och visslade. Det var en mäktig känsla. Nu skulle matchen börja.

jag nickade åt Laura, det var väll som med tvillingarna Weasley, jag ahde alltid haft en kännsla av vem som var vem och jag antar att jag skulle lära mig det med de här två med. jag såg på Mina som såg lite oförstående ut
"Ja...han...mamma varför är pappa en ängel?" frågade Mina och jag kramade Lauras hand och tårarna börjae rinna och jag lutade huvudet mot Lauras axel
"Mamma gråt inte." sa hon förskräckt och såg anklagande på tvillingarna. jag visste inte vad jag skulle säga och såg på min bästis och sedan på barnen, men ajg fic inte fram ett enda ord

Jag kramade om Cara och såg på Mina och tvillingarna.
- Minns ni när vi besökte mormor, morfar och moster Vilmas grav?
Det är samma sak med Minas pappa och många till de är döda.
Det menar att de inte lever här på jorden, men lever i himelen och är änglar där.
- Jaha är det så, sa Gabriella
- Vi har aldrig träffat mormor och morfar eller moster Vilma, har du träffat din pappa?, sa Sabina och log mot Mina.

(Oj, jag är lite sen..)
- Hej Bella, dags att ge oss iväg till matchen!