George Weasley - When I'm gone

Åh så bra! Har precis läst de fyra första kapitlen, blir helt tårögd...

Bevakar!

Bravoo!!!

Så underbart skrivet ! As usual ! Älskar att du har så långa, känslosamma och händelserika kapitel, de för mig liksom till en annan, verklig värld !

Jag tyckte först det såg jobbigt ut med så mycket text, trodde det skulle bli jobbigt att läsa men jag började lite smått och plötsligt var kapitlet slut :o Grymt bra!

^Haha, det brukar bli så för mig också
När kommer det mer ?

Ja när kommer det mer? O:

Well, det här kapitlet blev aningen längre än vad jag brukar skriva, men jag hoppas verkligen att det var värt det. Mitt hjärta bultade när jag skrev det här. Undrar om ni får samma känsla.. xD
-------------------------

17.
"Tell everybody I’m on my way"

"Är alla klara då?" Mr Weasley såg på de båda syskonen, som tittade åt varsitt håll. George hade sänkt blicken ner mot asfalten på parkeringen. Han studerade de hoppressade stenarna i den mörka marken. Han ville inte vara i närheten av Ginny. Inte efter vad som hade hänt förgående dag. Men hon var tyst om saken; antagligen var hon på samma humör som han själv. Han hade fortfarande ont. En tryckande känsla som knep tag om hans hjärta och inte ville släppa taget. Han kände sig tung, värdelös. Det hördes en suck från Mr Weasleys håll. George brydde sig inte om att se upp.
"Vad är det med er?" frågade han, med en röst som tydde på att han ville dra upp stämningen. "Jag vet att det är tråkigt för er att åka härifrån, men ni behöver inte sura för det. Kanske åker vi hit igen - med hela familjen istället!"
Han vet ingenting, tänkte George nästan irriterat. Han har ingen aning om vad som har hänt.
Han var sig lik, med andra ord. George slängde en kort blick upp mot bilen som fortfarande stod med öppen baklucka. Där fanns också deras väskor och koffertar som de packat ner alla saker i. Det var en svart hyrbil som Mr Weasley fått pengar till för att klara av resan till och från flygplatserna. Då ingen av hans barn svarade stängde han billuckan med en låg smäll och öppnade dörrarna till baksätet.
"In med er." Hans röst var fortfarande uppmuntrande, eller ett försök till det. "Det är dags att åka hem till England!"
Skogens trädtoppar lyfte sig mot skyn och den skarpa morgonsolen lös strax ovanför dem i ett orangeaktigt sken. Ljuset färgade trädens grenar mörka och de kastade långa skuggor ner mot den asfalterade marken. Hela bilen låg i en slags dunkel där den rullade fram. Nu tyckte George att vädret passade till hans känslor. Det var egentligen en lyckans stund – vilket representerade solen – men han var allt annat än lycklig. Skuggorna skulle hålla sitt grepp om honom i evig tid. De skulle aldrig släppa taget om hans själ. Han skulle för alltid få gå nersjunken i mörker.

Resan gick segt. Tiden verkade vilja stanna upp, låta George bli fastfrusen i luften där han satt i flygplanets ena säte. Men så bedrövlig kändes inte tiden ändå. Den gav George tid att tänka. Han kunde inte formulera sina tankar ordentligt. Det ända han fick upp ur huvudet var egentligen ansikten, som han skulle ha kunnat finna ord till om han hade huvudet någorlunda klart. Freds ansikte var nog det som återkom mest av allt. Det var han som var orsaken till allt det här. Det var Georges tvilling som hade skapat alla problem och alla olyckliga känslor. Det var inget han kunde ha gjort något åt och George klandrade inte sin avlidna bror för någonting, men han önskade att det aldrig hade hänt. Då skulle saker och ting vara helt annorlunda. Då skulle han vara lycklig, glad över att striden var över. Nu skulle striden bara vara ett hemskt minne.
Mrs Weasley välkomnade dem på gården. Hon slog ut sina armar och omfamnade först Ginny och sedan George lite mer försiktigt. Hon log mot honom och höll om hans axlar. Det var som om hon försökte tala med honom genom en blick, vilket lyckades till viss del. George förstod genast att hon försökte ta reda på hur resan varit, om Sverige hade gjort någon skillnad. Det hade det. Det hade gjort det värre.
"Kom med in, maten är klar", sa hon efter en stund och släppte det försiktiga taget om George. Han följde tyst efter henne då hon började gå mot huset, precis som de andra familjemedlemmarna. När George gick över gräset fylldes han av en ny känsla. Han var tillbaka, han var hemma. Han behövde inte vara så långt bort från kyrkogården längre. Han kunde genast känna sin brors närvaro. Eller så var det något annat. Han såg upp av den obehagliga känsla att vara iakttagen. Ginny såg på honom med ett uttryckslöst ansiktsuttryck. Deras blickar möttes en sekund, men George valde att genast slita bort den. Han visste inte hur hans syster reagerade, och var osäker på om han ens ville veta det. De steg nästan samtidigt in i köket då de kommit in genom köksdörren. Rummet var tomt om man räknade bort möblerna och en puttrande gryta på spisen. Det doftade välkommet, bekant. Kråkboets allmänna doft och lukten från mat.
"Konstigt..." tänkte Mrs Weasley högt, vilket drog uppmärksamheten till henne. "De andra borde vara tillbaka nu."
"Från vadå?" Mr Weasley’s röst lät lite besvärad, eftersom han – liksom George – säkert hade hört av det bekymrade tonfallet i hans hustrus mening.
"Ron och Harry gick till skämtbutiken för att sköta den medan ni var borta..." Hon nickade lite extra mot George och för en sekund kände han sig tacksam. Han hade inte orkat bry sig om sin handelsbyggnad på ett bra tag. "När maten höll på att bli klar skickade jag Hermione för att hämta dem, men de har inte kommit tillbaka än."
Det blev en kort, tunn tystnad hängandes över rummet. George klarade inte av att hålla tillbaka oron. Han förstod inte varför han var orolig. Det behövde inte ha hänt något bara för att hans bror och dennes vänner inte kommit tillbaka till middagen än.
"Hur länge sedan var det Hermione gav sig av?" frågade Mr Weasley. Hans röst lät skärande i den tillfälliga tystnaden.
"En bra stund sedan, känns det som", erkände Mrs Weasley och hennes min visade att hon var fundersam, eller också oroad.
Mr Weasley nickade kort och försökte sig på ett svagt, lugnande leende.
"Jag går dit och hämtar dem, Molly", sa han kortfattat och fick ett lika otydligt leende tillbaka från Mrs Weasley.
"Jag följer med." George hade inte kunnat hejda sig. En ny, ovanlig känsla hade spridits inom honom. En känsla han inte kunde förklara. Egentligen var det bara dumt att han också behövde följa med, men det var som om någon eller något drog honom till slutsatsen att han måste det. Han hade onda aningar, men visste inte ens om vilka dessa var. Han kände sig bara illa till mods. När han och Mr Weasley började gå bort mot ytterdörren igen slog hans hjärta hårt. Bara inbillning, försökte han intyga sig själv om, men han var osäker på om det var det. Han hade aldrig känt något så konstigt innan. Det var något som störde honom, som rubbade hans balans. Han var tvungen att se efter vad som var orsaken till det.

De använde sig av transferens för att komma till skämtbutiken, men målet blev inte som önskat. Istället landade de några gator bort. Det var mörkt för att vara mitt på dagen. Solen täcktes av gråa moln och gatorna låg nästintill öde. Trots bristen på så lite människor kunde George höra något. Det lät som ett lätt sprakande, som från TV-apparaten som fanns inne i stuga fem. Utan ett ord började han och hans pappa ta sig fram genom gatorna mot skämtbutiken. Sprakandet verkade stiga i ljudnivå och George kände hur hjärtat slog i takt med bultandet i hans huvud. Fingrarna darrade smått och han kände sig stel. Var det bara oron som gjorde honom såhär, eller var det något annat? Han bet sig i läppen då han svängde runt sista hörnet. Inte förrän då var han smart nog att kunna registrera ljudet, inte förrän han såg det med egna ögon. Sprakandet av lågor. Eld som flammade upp runt byggnaden, trängde sig ut genom fönster och dörrar, gjorde luften tung av vad George först trott hade varit moln. Rök. Hela skämtbutiken stod i lågor. Synen tycktes tränga sig in i hans sinne, spetsa fast det som ett nytt minne i hans huvud. Hans hjärta slog snabbare och hårdare. Det kändes som om den när som helst skulle sprängas. Mr Weasley sprang förbi honom där han stannat för tillfället, fram till en flicka med ansiktet i händerna. Det bruna håret var rufsigt och tovigt och axlarnas guppande visade att hon grät. George återvände till verkligheten och sprang snabbt efter sin far mot Hermione.
"Hermione?" Mr Weasley’s röst lät stressad, men det var tydligt att han försökte låta lugnande som vanligt. "Hermione, vad har hänt?"
"Det går inte att stoppa..." George stod tillräckligt nära flickan för att höra hennes svaga viskning, hennes kvidande. Han kunde höra hur hon grät och han kände hur det smittade av sig på honom. Men han bet ihop och väntade på mer information.
"Jag har försökt allt!" Hennes röst lät lite mer stadig nu, men den lät ändå förtvivlad och uppgiven. "Harry och Ron... De är kvar där inne!"
Det kraftiga ljudet från lågor som slog mot den kvava luften dämpades, de rödorangea, skrämmande skenet från elden verkade vara det ända George kunde se. Det annars livliga huset var bränt och mörkt. Rök slingrade sig som stora ormar över taket. Han kände hur paniken spred sig inom honom, men den var nästan ihålig. Han hade inte råd att förlora en bror till. Han skulle inte klara av det. Med ett språng, utan att bry sig om att tänka, började han springa mot skämtbutiken. Han kunde höra Mr Weasley ropa hans namn, men det lät som i en dröm han vaknat upp från för så länge sedan. Rösten från hans pappa lät så avlägsen. George gav sig in i hettan. Det ända han hörde var ljudet från sina egna hjärtslag. Det ända han kunde se var flammorna som kastade sig över honom.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

OMD! Du är så himla bra på att skriva! Bevakar