Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

SPÄNNANDE!! ♥

ÅH! så spännande! ♥

uäää så sorglig

Du, det är svårt att få mig att gråta men jag sitter och stor bölar, så j*vla vackert skrivet ♥ mer :')

Det här börjar seriöst bli riktigt läskigt...

bra!

Vad kul att ni gillar den!
kort kapitel!!
-----------------------------------

Kapitel 11 -

Det är någonting som är fel, helt klart.
Jag känner det. Nu känns det till och med i luften runtomkring mig. Luften känns inte som vanligt, den känns stel, rädd.
Om trädet är borta nu.. vad ska hända med resten? Kommer det bli som i min dröm? Kommer allt försvinna?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vandrar fram och tillbaka på golvet, tar mig själv för huvudet som för att det ska hjälpa mig att tänka klart, men det gör det inte. Min hjärna är dimmig, jag kan inte se eller höra vad jag tänker, allt är bara en enda röra.
Jag kollar ut igen. Inte en levande varelse syns till, inte ens en fågel. Inte en endaste liten fågel.
Inom mig ber jag att få se ett tecken på liv därute, om ens en larv...
Vinden. Det har slutat blåsa. Snälla, bara en endaste liten vindpust? Kan inte vinden ta sitt andetag och blåsa ut? Inte? Okej, förlåt...
Sluta.
Sluta att inte blåsa. Sluta att försvinna. Sluta göra luften stel, sluta göra mig orolig, sluta, sluta, SLUTA!!! snälla..
Ingen panik. Du får inte få panik, George.
Mina tankar dras åt olika håll.
Sluta, NEJ! Jag kan inte.. Varför? Men! Jag vill inte! Kan det inte bara.. snälla.. förlåt! Varför? Inte mitt fel! jo, nej.. sluta. sluta.
Kan inte allt bara få vara som vanligt?
Jag vill ha mitt vanliga liv tillbaka.
Mitt liv nu, med Ron, Harry, Hermione, Ginny, Mamma, Pappa...
Vänta.. Mamma och Pappa!
Jag rusar ut från mitt rum, ner till köket. Tomt. In i deras sovrum. Tomt. In i vardagsrummet, där möts jag av någonting, jag får en klump i magen. Det där är verkligen inte mamma eller pappa...

Meerr sjukt spännande :O

Meeeeer! Nu får jag panik ju!

åååh ;O mermer! ♥