Dottern [SV]

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

det räcker med att skriva "meeeer" en gång, jag tror att dom förstår att du vill läsa mer första gången du skriver det.

Damn right we do ;D

Den som öppnade var en medelålders man med knallrödd hår och fräknar. Det tog inte alls lång tid för London att lista ut att detta INTE var hennes pappa - så mycket visste hon att hennes pappa var blond, tack vara hennes egen hårfärg.
"Hej?" Sade han lugnt och granskade henne nyfiket.
"Hej", fick London fram, och kände hur benen knappt ville bära henne längre, "Jag ..." hon harklade sig, och började om, "Jag heter London, Mrs Wrights dotter?"
Han granskade henne, sedan såg han snarare glatt överraskad ut. "Javisst, nu känner jag igen dig. Vad vill du?"
London kunde inte låta bli att rycka på axlarna innan hon frågade: "Är Hermione hemma?"
Mr Weasley såg förvånad ut över frågan, men svarade ärligt: "Javisst. Vill du komma in?"
London hade aldrig förstått om man skulle svara Ja eller Nej när någon ställde den frågan, så hon chansade och steg över tröskeln. Så fort hon kom in i hallen och Ron stängde dörren bakom henne sprang två barn fram, en pojke och en något äldre flicka. De granskade henne nyfiket, men var båda för blyga för att våga säga något. London skulle gissa på att de var kring fem och sju år, och så slog tanken henne som ett åskmoln - det här måste vara hennes halvsyskon.
"Det här är Rose och Hugo", presenterade Mr Weasley dem, "De är väldigt jobbiga när de väl är i farten, om ändå främmandes kom lite oftare ... HERMIONE!"
London hoppade till, men hann inte hämta sig efter det plötsliga ropet innan Hermione Granger lugnt gick nerför trappan. När hon fick syn på London stannade hon upp och stirrade på henne. Sedan förstod London att hon förstått att London visste; annars skulle hon inte komma hem till dem, så bra kände de inte varandra de minsta. Trots att de var mor och dotter.
"Hermione, det här är ..." började Mr Weasley, men Hermione avbröt honom.
"Jag vet, jag vet. Aurelias flicka, inte sant? London."
London nickade. Hermione fortsatte: "Kan jag bjuda dig på något? Fika, lunch, frukost ..."
"Nej tack", London skakade lugnt på huvudet - detta var också en fråga hon aldrig visste hur hon skulle besvara. Hermione nickade lugnt. "Ska vi sätta oss i vardagsrummet?"
Mr Weasley såg förvånad ut, men de ignorerade honom båda två. London nickade, och när de satt i vardagsrumsoffan var hon tvungen att säga, bara så att alla var säkra:
"Mrs Wright berättade allt igårkväll."
"Jag förstod det ..." mumlade Hermione, och granskade henne, "Du har hans hårfärg."
London låtsades inte om det sista hon sagt. "Jag har frågor. Kan du svara?"
"Jag hoppas det", sade hon lugnt, "Men jag har också frågor, som inte blivit besvarade på sexton år."
"Vad pratar ni om?" Frågade Mr Weasley förvirrat. Hermionie log mot honom.
"Jag lovar att förklara allt efter det här. Kan du lämna oss ensamma en stund, bara?"
Han suckade, men sade inte emot. Så fort han stängt vardagsrumsdörren efter sig räckte Hermione fram ett brev till London. "Läs", sade hon, men London läste redan. Det var samma brev hon fått när hon var 11 år, från den där anonyma lustigkurren. Hon höjde blicken.
"Jag vet att ni inte trodde på det", förklarade Hermione lugnt, "I så fall skulle du ha kommit till mig för länge sedan ... det är i alla fall så jag ser det", lade hon till, "Men det är sant. Om du råkat ut för något konstigt, är det därför."
London stirrade förbluffat på henne. Hennes mamma. Synen kom med blandade känslor, dels slog hon för första gången av hur lika de var, dels insåg hon att hon träffade personen hon så länge trott var död, men mest insåg hon först nu: "... är jag en häxa?"
Hermione nickade. London visste att hon borde vara mer förbluffad än hon var (trots att hon fortfarande glodde storögd på hermione), men det kanske var för att hon växt upp med konstiga saker och detta snarare var en lättnad att få veta. Det förklarade allt som hänt henne! Dessutom var det ganska häftigt också.
"Det är därför blommor växer när jag vill att de ska växa?"
"Ja."
"Det är därför mitt hår växer ut när jag inte är nöjd med det?"
"Ja."
"Det är därför alla jag kysser blir nollställda?"
Hermione hostade till. Det tog en stund innan hon andades normalt, varpå hon stirrade på Hermione. "VAD?"
Man behövde inte vara ett geni för att förstå att Hermione inte hade en aning om vad detta berodde på. Hon förklarade ändå lugnt vad som hände när hon kysste någon. Hermione bara stirrade på henne. "Du låter som en dementor, men det syns tydligt att du inte är en ..." viskade hon efter en stund.
"Vad är en dementor?"

jag skriver som jag vill!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

åhhh mer! jättebra! nu vill jag veta om London får träffa Draco :o

hoppas det.

MER! MER! MER!

Ååå meeer jag måste ha meeer!

längtar till nästa kapitel...

Mer =)