Bakom min fasad [SV]

Jättebra igen, som du själv sa var det lite kort men jag bryr mig inte!

Kapitel nio kommer här! Förmodligen ganska kort då mitt skrivprogram kajkat ut totalt och inte visar hur långt det är. Hoppas ni gillar det!

Innan jag visste ordet av det stog vi framför Läckande Kitteln. Mitt grepp om mammas hand blev hårdare, jag vill verkligen inte lämna henne med pappa. Hon vände sig mot mig och log.

"Jag är så stolt över dig, Draco. Du kommer klara det här bra, du är stark" viskade hon mjukt, och sedan transfererade hon sig igen.

Ensam gick jag in genom dörren till Läckande Kitteln. Det såg ut som det alltid gjort, häxor och trollkarlar sittandes med mat och småpratade trots att det var mitt i natten. Tom bugade djupt och han såg direkt min koffert.

"Hur känge har du tänkt stanna Mr. Malfoy?" frågade han artigt, men hans ögon avslöjade att han var rädd att jag skulle göra något.
"Till den första september, Tom, och det är bara jag som ska stanna. Du behöver inte oroa dig, jag kommer bara sova här för den delen!" svarade jag med ett litet skratt. Tom verkade lugna ned sig när han insåg att jag inte skulle dra hit några av familjens "vänner".
"Följ mig" sa han suckandes och visade mig till mitt rum. Han pekade på dörren, sedan gick han iväg.

Jag tog ett steg in i rummet. Det såg ut som det alltid gjort, lite slitet men ändå alldeles, alldeles perfekt.
Inget storslaget, inget onödigt tjafs, bara det nödvändigaste. Jag brukade ofta rymma hit för något år sen, så Tom är van vid att det oftast kommer ett gäng mycket irriterade dödsätare efter mig och skrämmer slag på hela stället. Jag klandrar honom inte, jag är lika rädd för dom jag själv, men jag har väl vant mig på nåt sätt.
Jag släppte min koffert på golvet med en djup suck och satte mig på sängkanten och blickade ut genom fönstret.

**

Jag vaknade på morgonen av att solens svaga strålar lös in genom fönstret. Ljuset gjorde så att jag kunde utskilja dammet som flög runt i luften runt om mig. Jag sträckte långsamt på mig och gäspade stort, helst av allt ville jag ligga kvar i sängen, men det gick inte.

Jag slängde på mig mina kläder och gick ner för att äta något. Jag ska leta upp lekparken, idag. Jag var ganska säker på att jag visste var den låg, så det borde inte ta så lång tid. Det som kommer vara svårt är att få Hermione att prata med mig, eller ens få henne att inte springa därifrån.
Jag suckade tungt, det här kommer vara svårare än jag trodde..

Så fort jag klev ut på gatan som nu var upplyst av dagsljuset förstod jag direkt vars jag skulle gå. Framför mig fanns en smal grusstig över något som liknade en park. När jag gick längs den smala stigen knastrade gruset under mina fötter, och helt plötsligt kände jag mig så lugn. Bredvid mig rann en liten bäck som jag sedan var tvungen att hoppa över, bron såg så gammal ut så att jag inte ville chansa. Framför mig skymtade jag något som liknade en sandlåda, och insåg direkt att jag snart var framme.

Lekparken såg ödelagd ut, som att ingen varit där på flera år. Jag gick närmare och såg en figur sittandes mot en stor ek som stod i kanten av den övergivna lekparken. Ju närmre jag kom såg jag att personen som satt mot det stora trädet satt med en bok i knät. Hermione.

Hennes bruna hår fladdrade till av en plötslig vind, och lade sig mjukt över hennes kind. Irriterat rättade hon till håret och blickade ut över platsen. Inom några sekunder skulle hon se mig. Jag suckade djupt och tittade ner i marken, hon borde ha sett mig vid det här laget..

När jag tittade upp igen satt hon kvar, tittandes på mig med ett chockerat uttryck. Jag tog ett djupt andetag och gick mot henne. Sakta men säkert gick jag fram till henne, och nu stog jag helt plötsligt bredvid henne vid trädet. Hon tittade upp på mig med ett sorgset leende.

"Tog det lång tid att lista ut eller?" frågade hon skrattandes. Jag suckade ledsamt.
"Nio år - till och från. Har du alltid vetat?" frågade jag, trots att jag vet svaret. Hon nickade och fortsatte läsa i sin bok. Jag sjönk ner på marken på ena sidan av trädet.
"Är det därför du hatar mig? För att jag inte har kommit på det?" frågade jag oroligt, men jag måste få svar på det jag ältat de senaste dagarna.
"Nej, faktiskt inte. Jag hatar dig inte, jag bara... tycker inte om dig så mycket." sade hon och ställde sig upp. "Jag ska börja gå hemåt nu, mina föräldrar kommer bli oroliga och ringa polisen om jag inte är hemma snart. Men.., om du vill skulle vi kunna träffas här imorgon vid ett så kan vi.. prata?" frågade hon lite generat, och jag anade nästan en rodnad på hennes kinder.
"Det låter bra, vi ses imorgon då." sade jag leende. Inuti mig var det som att jag skuttade av glädje när jag tittade på Hermione när hon gick iväg med sin bok i ett stadigt tag i handen.

Hihi, vill bara fortsätta läsa nu! ^^

Mer =)

Jättebra! Bara det att denna mening: Jag är ganska säker på att jag vet var den ligger, så det borde inte ta så lång tid. är i nutid medans resten är i dåtid.
Jag vet att det bara är en småsak men eftersom det ofta händer för mig så hakar jag upp mig på dem, typ...

WOW JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!

Super! Jag älskar Dramione fics, och det finns inte så många bra Dramiones på svenska (iaf inte på fanfictions.net)

Du skriver jättebra!

Har fixat det nu, och jag vill passa på att tacka för alla fina kommentarer! Kapitel tio kommer här, och sen vill jag påminna om att uppdateringen kommer vara lite låg nu de närmaste veckorna, men jag borde kunna slänga in några kapitel i veckan iaf!

Klockan ett dagen därpå stog jag lutad mot den stora eken som vi bestämt att vi skulle mötas vid. Jag stängde ögonen och njöt av solens strålar mot mitt ansikte. Det var en varm dag, men i luften hängde det gigantiska grå moln som hotade med enorma mängder av regn. Jag öppnade ögonen sakta av ljudet av lätta fotsteg bakom mig. Direkt kände jag igen vems fotsteg det var, och sakta spred sig ett stort leende över mitt ansikte.

Hon stod framför mig med ett försiktigt leende, som att hon trodde att hon inbillade sig allt. Ska jag vara helt ärligt så var jag helt säker på att jag drömde när jag stod där, med Hermione framför mig, ensamma på en lekplats i London. Hon stog framför mig helt tyst, väntandes på att jag skulle säga något. Jag öppnade munnen för att säga något, men inget kom ut. Jag som alltid brukar ha något att säga var helt stum. Helt och hållet stum, jag skojar inte. Jag fick inte fram något alls. Jag bara stog där framför världens vackraste flicka med halvöppen mun, alldeles tyst. Hon tittade på mig med ett stort flin och bröt sedan ut i skratt. Åh, det skrattet!

"Svårt att prata, Malfoy?" fick hon fram mellan hennes skrattanfall. Hon skrattade så mycket att hon grät.
"Vad vill du att jag ska säga?" frågade jag tyst, nyfiken över vad hon ville att jag skulle säga. Hon slutade skratta och tittade på mig, helt plötsligt allvarlig.
"Jag vill veta vad du gör här.." svarade hon med en lätt darrande röst. Jag tittade in i hennes ögon och såg rädsla. Hon var rädd för mig, alldeles fantastiskt underbart bra. Inte.
"Jag var tvungen att fara hemifrån, jag hade aldrig klarat en minut till i det huset. Dessutom kom jag på att det var du som var flickan i lekparken för så många år sen." suckade jag och tittade bort från Hermiones förvånade uttryck.
"Vad fick dig att vilja lämna ditt hem?" frågade hon samtidigt som hon tog ett steg närmre mig vilket gjorde mig extremt chockad.
"Jag kan inte berätta." svarade jag och kände mig riktigt obekväm. Det enda jag ville göra var att prata om något annat.
"Klart du inte kan, Draco. Du kan aldrig berätta någonting. Säg mig, varför är du ens här, och pratar med mig? Jag trodde att du inte umgicks med smutsskallar." väste Hermione ilsket och sårat. Det gjorde ont att hon kallade sig själv för en smutsskalle, ännu ondare gjorde det att jag kallat henne smutsskalle.
"Säg inte så, Hermione, kalla inte dig själv smutsskalle. Snälla." sade jag tyst med en plågad min. Det var inte rätt att hon kallade sig det. Hon tittade upp på mig och mötte min blick. Hennes bruna ögon var som förtrollade, och jag vet inte hur länge vi stått och blickat in i varandras ögon innan hon viskade ett "tack".

**

Regnet öste ned mot fönstret vi satt vid. Jag och Hermione hade precis hunnit in på en liten restaurang när himlen valde att öppna sig, så vi hade suttit vid ett litet bord och pratat i flera timmar medans regnet började lugna ned sig. Det var precis innan vi skulle gå när Hermione tittade på mig och suckade.

"Du är annorlunda," sade hon och fortsatte sedan sin mening " jag trodde faktiskt att du var helt känslokall, ursäkta, men det gjorde jag. Nu är du en helt annan person än jag trodde, och jag måste erkänna att du är riktigt snäll." Hon tittade på mig med ett ursäktande leende och jag kunde inte göra annat än att skratta.
"Jag vet. Jag vaknade en morgon med något som brukar kallas mod, tror jag!" Skämtade jag, trots att det jag sa var helt och hållet sant. Hermione verkade märka det, för hon tittade på mig och skakade på huvudet med ett snett leende.
"Du vet väl att jag ser dig som en vän nu, Draco?" Frågade hon retsamt, men ändå med en seriös min.
"Ja det gör jag, Hermione. Jag hoppades på att du skulle ge mig en chans, trots det jag gjort mot dig och dina vänner." Jag ångrade allt jag gjort mot dem, all smärta jag orsakat. Alla onödiga tjafs och besök till Madame Pomfrey.
"Det är inte mig du behöver bevisa något för. Det är dom, Draco." sa hon med ett litet leende.

Regnet hade upphört, så vi ställde oss upp samtidigt och gick ut på gatan.
"Jag hade tänkt köpa mina skolgrejer imorgon, och ja.. jag undrar om du ville följa med?" stammade jag fram lite tafatt. Hermione såg ut att tänka en stund, men sedan log hon stort.
"Det låter bra, verkligen. Ska vi mötas vid lekplatsen imorgon vid elva?" kvittrade hon glatt. Jag nickade och hon vände sig om för att gå hemåt, men jag tog tag i hennes handled och drog tillbaka henne mot mig. Hon tittade upp på mig förvånat. Innan hon hann protestera drog jag in henne i en stor kram. Hennes kropp var stel en sekund innan hon slappnade av.
"Tack." viskade jag i hennes öra, sedan släppte jag henne och gick tillbaka mot Läckande Kitteln.

Sååå braa fannyy! Jag älskar den här fanficen, den är bäst! Du är bäst! x3 Meeeeeeeer!

Tack! Det går inte att beskriva hur glad jag blir över såna här kommentarer, seriöst! ♥