Borgen (sjunde året)

Åh, herregud! Vilket spännande kapitel! Och vilken cliffhanger! Nu är frågan om det kan bli värre. Men jag blev lite förvirrad på slutet. Har Miriam sitt eget utseende, eller är hon fortfarande Metrimona? Ja, vi får som sagt se hur det går. Men spännande var det, det är ett som är säkert!
Haha! Angående att hon nyser:



Förlåt om jag säger det, men Phineas Nigellus är så otroligt jobbig! Jag tyckte aldrig om honom i böckerna. Han verkar så... dryg på något sätt! Jag kan inte sätta fingret på vad mer jag stör mig på, men jobbig är han. Ledsen, men det måste bli sagt.
Undrar om vi får möta Remus igen. Jag saknar honom.

Nu kommer lite tips:



Phineas Nigellus verkade nöjd där han satt bakom sin tavelram och såg ut på mig och Severus. “Det är rätta takter. Ungdomarna måste acceptera restriktionerna”, sa han berömmande, vände blicken mot de andra rektorerna och nickade viktigt. Jag gav dem en skygg blick innan jag skyndade ut från kontoret. Medan Severus och samtliga andra som besökte rummet verkade se de levande porträtten som en fullt naturlig närvaro, var de en gåta för mig. Hur kunde det vara att existera dygnet runt i en sådan form? De hade trots allt varit levande, och därtill mycket aktiva, människor i ledarposition. Nu var deras tillvaro begränsad till de rum där tavlorna hängde. Professor Everard hade till exempel ett porträtt i Trolldomsministeriet och Dilys Derwent hängde även på St Mungos. Det var dock hundratals år sedan någon av dem varit levande på jorden, eller hur man nu skulle beskriva det. Kändes tiden på samma sätt för dem? Det funderade jag över medan jag gick genom korridorerna med den stiliga, svarta klädnaden böljande om mig.

Flytta ner några meningar en rad, så blir det inte en klump.


Phineas Nigellus verkade nöjd där han satt bakom sin tavelram och såg ut på mig och Severus.
“Det är rätta takter. Ungdomarna måste acceptera restriktionerna”, sa han berömmande, vände blicken mot de andra rektorerna och nickade viktigt.
Jag gav dem en skygg blick innan jag skyndade ut från kontoret. Medan Severus och samtliga andra som besökte rummet verkade se de levande porträtten som en fullt naturlig närvaro, var de en gåta för mig.
Hur kunde det vara att existera dygnet runt i en sådan form? De hade trots allt varit levande, och därtill mycket aktiva, människor i ledarposition. Nu var deras tillvaro begränsad till de rum där tavlorna hängde. Professor Everard hade till exempel ett porträtt i Trolldomsministeriet och Dilys Derwent hängde även på St Mungos.
Det var dock hundratals år sedan någon av dem varit levande på jorden, eller hur man nu skulle beskriva det. Kändes tiden på samma sätt för dem? Det funderade jag över medan jag gick genom korridorerna med den stiliga, svarta klädnaden böljande om mig.


Tur var i alla fall att Phineas Nigellus inte verkade ha sitt porträtt någon annanstans än på Hogwarts.


Se mitt exempel, och ändra, så det låter naturligt.


Det var i alla fall tur att Phineas Nigellus inte verkade ha sitt porträtt någon annanstans än på Hogwarts.

Som sagt, det ska bli spännande och läsa nästa gång!

Angående det du skrev i spoilern: Ja, det är bara att vänta och se ifall de tänker tillbaka vad som hände under sommaren. Förstod inte helt med hur minnet skulle kunna aktiveras, men det kommer väl fram. En teori är att Snape kanske tänker tillbaka på det, och så är händelsen skriven ur hans perspektiv. Ja, tålamod är bra.

Tack för dina varma ord! Du är också en sann vän, och även Trezzan! ♥

ÅÅÅH, herregud. Är ju helt övertygad om att Homenum Revelio inte avslöjat att det är Miriam bakom glamouren. Den är för skickligt kastad helt enkelt... Eller intalar jag bara mig själv det?!?! Jisses vad spännande det blev nu.

Kort kommentar för att visa att jag lever och läser. Tanken var ju att jag skulle kommentera de två senaste kapitlen den här veckan men allt annat kom i vägen. Men det kommer. c: ♥

Förövrigt tänkte jag på det om Gorgelmorfen som Luna pratar om och Mirre tänker.

"Jag frös i steget. Det var som att höra mina egna tankar från dagen när jag hade lämnat Jessicas boning och hört det dova ljudet från skogen."

Jessicas boning???

okej tänkte precis radera allt det här för jag mindes sekunden jag skrivit det (efter ett par stunders tänkande) att det här var från stugan i Hogsmeade. Först blev jag helt chockad och tänkte när i hela friden har stackars Mirre besökt korpherrgården och hur kom hon levande därifrån. .____.

Nåja.

Helt underbart kapitel. Älskar din beskrivning av Luna som är tillfreds med sin situation hur hemsk den än må se ut från Miriams håll. 12åriga jag hade inte heller varit så irriterad över att bli inlåst i ett torn för att titta på stjärnhimlen.

Och hela den inre tankegången om porträtten påminner mig om vad vi pratade om i ditt kök! Hur fungerar dem egentligen kan man ju verkligen undra. Hihi.

Kram på dig så länge.

(( Mintygirl89 håller med dig om Phineas Nigellus Black, sååå snobbig! Du är också en godhjärtad och bra vän Minty!))

Vi inleder veckans inlägg med en ny, bra låt av Refren!



Vill verkligen tacka för att ni skriver så bra om er läsupplevelse, så jag kan förtydliga det som behövs. Guld värt!

Mintygirl89


Trezzan

boknörd_




Kapitel 16 - Restriktioner

Hon såg ut som en lejonhona.

Ginny var inte längre en ung skolflicka tagen på bar gärning. Det fanns ingenting kvar av den urskuldande min hon gett mig den där gången, för drygt ett år sedan, när jag och Severus under ett vaktpass kom på henne och Dean i kvastförrådet. Å andra sidan visste hon inte att det var jag som nu dolde mig i Metrimonas gestalt. Men även om Ginny hade vetat det, tvivlade jag på att hon skulle ha ändrat inställning. Jag kände med alla mina instinkter att det stod en stridsberedd person framför mig.
“Gå tillbaka, alla tre, så kommer inget att hända”, sa jag och försökte tala lugnt och långsamt, men trollstavsattrappen darrade fullt synligt i min hand. “Då stannar det här mellan oss”, fortsatte jag och tänkte att lögnen var vit. Nog kunde jag förmå Severus att bevara hemligheten och avstå från att förråda dem?

Både Luna och Neville tog var sitt avvaktande steg bakåt, men Ginny vek inte en tum. Vi mötte varandras ögon och jag såg beslutsamhet avspegla sig i alla hennes rörelser. Trollstaven darrade inte det minsta när hon gick ett steg närmare och pekade rakt på mig med den. Så - blixtsnabbt och utan förvarning - ropade hon den vedervärdiga formeln: “Lamslå!”
Jag segnade ner på den mjuka mattan, hjälplös och med hjärtat skenande i panik. Räkna ner, det varar inte för evigt, lyssna på dem istället …
“Hjälp mig med svärdet nu, fort!”
Min blick var riktad mot de stiliga målningarna i taket och jag kunde bara höra ljudet av hur de ordnade och donade med glasmontern på väggen. Den tycktes vara svår att få upp, trots de besvärjelser de riktade mot den, men till slut - efter många om och men - lyckades de. Måtte de inte bli upptäckta, tänkte jag igen, men visste samtidigt att jag skulle bli tvungen att underrätta Severus.

Precis när jag tänkte den tanken upptogs mitt synfält av Ginnys ansikte, mörkt och svårt att läsa av i rummet som nu endast lystes upp av trollstavarna. Hon riktade sin egen stav mot mitt ansikte och det skarpa ljuset från den fick mig reflexmässigt att knipa ihop ögonen. Det var skönt att kunna göra någon liten form av rörelse.
“Ginny, vad gör du?” Lunas röst lät som vanligt mild, men samtidigt obeveklig.
“Vi måste radera hennes minne på något sätt, så att hon inte kan skvallra för rektorn, förstår ni väl”, svarade Ginny lugnt, men det fanns stål i hennes röst. Neville flämtade till och jag hörde att han var rädd. För sin en gång högt respekterade rektor eller för det Ginny tänkte göra mot mig? Kanske både och. Hjärtat pumpade av rädsla så att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstkorgen. Ginny skulle inte misslyckas med sin besvärjelse. Hon var målmedveten till hundra procent och trodde att jag var en fiende.
“Ska du använda Confundus?” Luna lät artigt intresserad, men det fanns en underton där, som inte gav sig.
“Det är för osäkert. Vi är tvungna att radera”, svarade Ginny och inte heller hennes ton tålde några motsägelser. “Vi måste få svärdet till Harry, han har ärvt det av Dumbledore och det kan vara livsviktigt för uppdraget han är ute på!” Nu hörde jag den desperata förtvivlan och kunde förstå henne, vilket bara gjorde allt ännu mer skrämmande och ofrånkomligt. Om jag ändå hade kunnat tala, övertyga eller överlista dem på något sätt ...
“Vi vet inte ens var Harry är just nu. Och behärskar du verkligen Obliviate på det precisa sättet, Ginny?” frågade Luna och nu var det ingen tvekan om hennes skärpa. “Hennes minne kan bli förstört för evigt om man gör fel. Men det vet du förstås?”
“Hon är på fiendesidan, Luna!” fräste Ginny och vände sig häftigt om mot sin vän. “Det här är Snapes rum, hon arbetar för honom och är en av dem! Hon måste oskadliggöras, fattar ni väl?” Men Luna skakade plötsligt på huvudet och sa mjukt: “Gör ingenting du ångrar nu, Ginny. Gorgelmorfen kommer ändå att ingripa om det går alltför tokigt, vet du.”
“Gorgelmorfen!” röt Ginny med blixtrande ögon. “Vi har inte tid med dina stolligheter nu, Luna. Det här kan gälla liv och död! Flytta på dig så jag kan sikta.”
Jag hörde Nevilles ryckiga, panikslagna andning i bakgrunden och förstod att jag inte hade en chans. Nu kunde allt vara över.
“Oblivi…”
“Våga uttala det där, olycksaliga flicka!”
I nästa sekund flög staven ur Ginnys hand och Severus fångade den i ett järngrepp. När jag reste mig ur förlamningen ryggade jag tillbaka för hans ansiktsuttryck. Aldrig någonsin tidigare hade jag sett honom så rasande.



“Inte nog med att ni med berått mod stjäl ett synnerligen dyrbart föremål från huvudkontoret …” Severus stegade fram och tillbaka med Ginnys stav i ett så hårt grepp att det såg ut som om den skulle knäckas. “Inte heller att ni gör det direkt när ni sluppit ifrån en straffkommendering”, fortsatte han och för ett ögonblick möttes hans och Nevilles ögon, innan den senare förtvivlat sänkte sina. “Men det värsta är ändå den vårdslöshet med vilken ni handskas med formlerna. Obliviate, miss Weasley? Ett ynka misstag och den kan radera ut minnet av ett helt, verksamt liv!”
Han spelade inte. Ett fullkomligt äkta ursinne regerade honom, när han vände sig mot de tre ungdomarna. Luna såg på honom med stora, allvarliga ögon. Neville var nära gråten, och det var inte att undra på. Han och Severus hade haft en god relation under hela sjätte årskursen innan Dumbledore dödades. De hade utvecklat ett samarbete som kombinerade örtlära med trolldryckskonst, och Severus hade med legilimering botat Nevilles svårt sjuka föräldrar. Nu var läraren och eleven plötsligt på var sin sida igen, och jag kunde inte ens tänka mig hur ont det måste göra för båda. Sorgset såg jag från Neville till Ginny.

Hon var den enda av de tre ungdomarna som stirrade tillbaka på Severus i raseri och trots. Hennes ögon vek inte undan, förutom då hon snuddade med blicken vid svärdet som hade varit i montern men nu hamnat på golvet.

Och jag insåg plötsligt att om inte Severus haft hennes trollstav skulle hon ha riktat den mot honom. Trots alla risker och konsekvenser hade hon ansett det värt att strida för detta svärd hon så desperat ville åt. Hon måste verkligen tro att det var livsviktigt för Harry.
“Ni kommer att få ytterligare straffkommendering”, sa Severus och såg kallt på henne, som om han ville släcka hennes stridsglöd. “Hagrid får ta med er ut för ett synnerligen krävande arbete i Förbjudna skogen. Och hädanefter gäller ytterligare restriktioner för alla på skolan: förbud att organisera sig eller samlas mer än tre elever. Och ni, miss Weasley …” Iskyla strålade ut från honom när han såg på Ginny: “Ni kan glömma att någonsin få åka till Hogsmeade igen.”
Hon fnös till, knappt hörbart, och jag förstod att bestraffningarna inte bekom henne det minsta. Den verkliga förlusten gällde svärdet som låg vid våra fötter. Severus kallade det till sig enbart med en snabb blick och höll det, tillsammans med den konfiskerade trollstaven. Något slocknade i Ginnys ögon. Hon knöt händerna och knep ihop munnen.

Luna kom fram och lade sin hand på hennes arm.
“Det är över, Ginny”, sa hon mjukt.
Och Ginny sänkte långsamt axlarna med sammanbiten min. Hon såg inte längre på Severus. Han höll hårt i det gnistrande svärdet, när den sorgsna trion troppade ut från kontoret.



Tystnaden bredde ut sig över den tjocka golvmattan, där en del glassplitter glittrade som vilsna tårar. Severus och jag såg på varandra och jag önskade mer än någonsin att vi hade kunnat tala öppet. Nu fick vi göra det bästa möjliga av kommunikationen.
“Vi måste befria porträtten”, sa jag och han svängde sin trollstav så att ljuset från den skimrade över tavlornas ytor. Phineas Nigellus grymtade indignerat när han vred upp sina slokande mustascher.
“Vilken sanslös fräckhet!” brummade han, så att de borstiga näshåren fladdrade, när han såg mot dörren där trion försvunnit. “Den dumdristiga jäntan vågade ta sig in hit för att stjäla från rektorn! På min tid hade det varit otänkbart! Ni har sannerligen svåra utmaningar att möta.” Han tittade beklagande på Severus, som såg ut att hålla med.
“Det var i sanning mycket oklokt”, sa han och synade svärdet i sina händer. Trollstaven hade återlämnats till Ginny. “Jag utgår ifrån att de skulle försöka förse Potter med detta dyrbara vapen.” Rubinerna, som prydde svärdet, gnistrade som bloddroppar.
“Jag uppfattade det som att de inte vet exakt var mr Potter befinner sig”, sa jag och tänkte att vi var många som skulle ge allt för att få veta det just nu.
“Desto mer överilat att försöka lägga beslag på den här dyrgripen då”, konstaterade Severus torrt. “Men det står klart att den inte är säker här. Jag gör bäst i att sända iväg den.”
“Det gör ni alldeles rätt i”, instämde Nigellus och nickade ivrigt. Severus och jag såg återigen på varandra i tyst samförstånd. Jag kände hans metoder nu och var säker på avsikten att bevara svärdet åt Harry tills det blev dags.



Så kom det sig att svärdet sändes till Gringotts magiska bank för att förvaras i ett av valven. De nya restriktionerna började gälla omedelbart morgonen efter inbrottet på kontoret och stämningen var synnerligen dyster bland eleverna. Överallt tycktes det finnas Dödsätare som patrullerade och såg till att ungdomarna inte samlades i grupper. För oss lite äldre var det kanske svårt att sätta sig in i exakt hur besvärliga restriktionerna var att efterleva, men helt klart var det var helt emot ungdomarnas natur att inte få flockas kring varandra. Vakterna hade ständigt att göra.

Höstmörkret föll dystrare än någonsin kring borgen, men man fick helt enkelt ta en dag i taget. På något sätt kämpade vi ändå på, var och en på sitt sätt. Med de begränsningar som gällde för just vår roll i tillvaron.

Vilket makalöst bra kapitel! Men du vet väl att jag älskar varje avsnitt!

Men oj, Ginny vek inte en tum fast det gjorde Luna och Neville. Oj, hur ska detta gå? Hon vet ju inte var trion är just nu, och vad de är med om. Vi får hålla andan och se vad som ska ske.


Tips:

Och jag insåg plötsligt att om inte Severus haft hennes trollstav hade hon riktat den mot honom. Trots alla risker och konsekvenser hade hon ansett det värt att strida för detta svärd hon så desperat ville

Byt ut ett "hade" så blir det ingen upprepning.

Och jag insåg plötsligt att om inte Severus haft hennes trollstav skulle hon ha riktat den mot honom. Trots alla risker och konsekvenser hade hon ansett det värt att strida för detta svärd hon så desperat ville

Luna kom fram och lade sin hand på hennes arm. “Det är över, Ginny”, sa hon mjukt. Och Ginny sänkte långsamt axlarna med sammanbiten min. Hon såg inte längre på Severus. Han höll hårt i det gnistrande svärdet, när den sorgsna trion troppade ut från kontoret.

Flytta ner några meningar en rad.

Luna kom fram och lade sin hand på hennes arm.
“Det är över, Ginny”, sa hon mjukt.
Och Ginny sänkte långsamt axlarna med sammanbiten min. Hon såg inte längre på Severus. Han höll hårt i det gnistrande svärdet, när den sorgsna trion troppade ut från kontoret.

Nu blir det spännande och se hur det går!

Gud vad Severus var rasande.
Misstänker att Severus var extra rasande just för denna anledning förutom de anledningarna han själv sa.
Ja han sa ju denne anledning också men ändå även om ahn inte sa det på amma sätt som mig.

Att de försökte radera minnet från den unga kvinnan som stal hans hjärta.

Å, jag glömde säga att videon från Refren är superbra!

Och vi är överens om Phineas. Men har han en funktion, får jag försöka stå ut med honom! (eller vad säger du, Trezzan?)

Mintygirl89


Nepflite


Trezzan




Kapitel 17 - Bindel

Severus skakade eftersinnande på huvudet, där han satt vid sitt skrivbord och studerade den från Luna konfiskerade Hört och Sett med allvarligt ansikte.
“Kan man tänka sig”, sa han med bister förundran och tidningen ordentligt uppslagen för att kunna se alla detaljer, “på första sidan står att de trollkarlar som kämpar mot Ni-vet-vem borde se som sin främsta uppgift att hjälpa Harry Potter.”
“Det lär stå så i varje nummer, sir”, nickade jag och såg upp från mitt arbete. “Men ingen, varken hans vänner eller de som jagar honom, tycks ju veta var han befinner sig.” Våra ögon mötte varandra, och trots att vi satt orörliga, gick en häftig stöt genom luften. Nej, Severus, han har tyvärr inte hört av sig till mig heller. Vi suckade samtidigt och såg ut i den grå höstkylan.

Allt fler elever lämnade skolan. Dean Thomas fanns inte kvar, liksom flera av de som hade någon form av ursprung härlett till mugglare. Det var helt enkelt för riskfyllt att leva öppet bland andra magiska personer om man hade den bakgrunden. Man var tvungen att isolera sig från trollkonstens värld, försvinna.

Till och med porträtten såg dystra ut. Dumbledore sov med en vemodig rynka i pannan och Dilys Derwent skakade sorgset på huvudet med blicken mot gråvädret. Men plötsligt blev det liv och rörelse. Phineas Nigellus kom rusande in i sitt porträtt, ivrigare än jag någonsin sett honom. Ett svart tygstycke satt på trekvart i hans grå hårman. Jag betraktade honom nyfiket, men han tog ingen notis om mig utan vände sig som vanligt till Severus.
“Jag har pratat med dem!” utropade han triumferande medan han ryckte det svarta tygstycket ur sitt hår. “De sökte upp mig medvetet!”
“Vilka talar ni om, Nigellus?” undrade Severus och sänkte sin tidning.
“Om Harry Potter och hans följeslagare!” berättade Nigellus upphetsat. “Jag är säker på att det var de, även om de satte den här vidriga, magiska ögonbindeln på mig!” Han viftade indignerat med tygstycket.

Severus rätade på sig i sin karmstol och betraktade den potentiella budbäraren med full uppmärksamhet.
“Det låter höra sig”, sa han. “Fick ni ut någon information?”
“De har hört talas om stöldförsöket”, sa Nigellus, “och ville självfallet pumpa mig på detaljer om det. Jag försökte naturligtvis lista ut var de befann sig, men det var omöjligt med den här avskyvärda …” Han slängde bindeln ifrån sig som om den varit pestsmittad.
“Nåväl”, skrockade Severus, “det kan ju tänkas att de kallar på er igen?”



Och så blev faktiskt fallet. Nigellus kunde nästan dagligen berätta om hur han kommunicerade med de unga vännerna. Det var tydligt att de suktade efter nyheter från Hogwarts, och vi i vår tur var naturligtvis tacksamma för den här länken till dem, även om den bestod av ett tämligen subjektivt filter. Nyfikenheten från båda sidor var alltså ömsesidig och Nigellus stod till och med ut med ögonbindeln, trots att den gjorde honom så förtretad. Särskilt mycket information fick han inte ut av ungdomarna, men vi visste åtminstone att de levde. Det verkade som om de ständigt förflyttade sig till olika platser i naturen. Dock var en del av de knapphändiga upplysningarna mycket oroande: Ron tycktes inte längre befinna sig tillsammans med de andra två.
“Nej, det är alltid smutsskallen Granger och Potter själv som för talan numera, och rätt så uppstudsiga är de också”, muttrade Nigellus när jag försökte lirka ur honom nyheter om Ron.
“Använd inte det där oanständiga ordet, Nigellus”, varnade Severus och rynkade de svarta brynen. “Vi talar mer sofistikerat än så.”
“Kan ni fråga dem om mr Weasley?” undrade jag försiktigt, men den före detta rektorn bara fnös.
“Skulle inte förvåna mig om pojkvaskern har tröttnat och gett sig iväg”, sa han likgiltigt, och mycket mer fick vi aldrig ur honom. Frågan om var Ron fanns, och hur de andra två ställde sig till det, förblev obesvarad. Det var bara att, som så ofta nuförtiden, hoppas på det bästa.



Vädret var så grått och mörkret så tidigt fallande att det ibland kändes som ständig natt. Dessutom dröjde vi oss båda kvar på kontoret i det längsta, dels för att det numera var en bra plats för information och dels för den ständiga dragningen till varandras sällskap. Ibland kunde de trasiga molnen skingra sig och månen sila in sitt bleka ljus genom de höga fönstren. Jag stod allt oftare och såg ut från borgen, över det vidsträckta landskap som trots nattens ljus dolde så många skeenden för oss.

Det var en särskilt sen kväll när jag stod där och stirrade ut, som om de silverklädda konturerna skulle kunna berätta det vi ville veta. Ingen ny information kom från Nigellus och samtliga porträtt sov sedan länge i sina ramar med så övertygande snusanden och snarkningar att det måste vara äkta sömn.

Ett ögonblick av utökad frihet.

“Du står ofta vid fönstret, M”, hördes Severus gåtfullt milda stämma bakom mig.
“Det skapar en illusion av att kunna se”, svarade jag och fortsatte studera torn och tinnar som avtecknade sig mot naturens kuliss. Det var som om någon etsat in dem med tunn spets på svart bakgrund. Borgens ledare reste sig sakta och gick även han fram mot fönstret, där han stannade på ett visst avstånd, men ändå tillräckligt nära.
“Kanske borde vi sätta bindel för dina ögon också?” föreslog han lågt och den lena, retsamma rösten vibrerade genom hela min varelse. Hjärtat slog en volt i bröstet och jag kramade häftigt till om fönsterkarmen. Varenda del av min kropp reagerade på hans närhet. Utan att se det visste jag att hans ögon hade den där farliga glimten, och jag vågade inte vända mig om för att bli läst. Månskenet var alltid en risk för oss.
“Kanske borde vi det”, svarade jag istället. Så att du inte kan läsa mina önskningar just nu, Severus. “Det finns ändå inget att se”, tillade jag. “Ljuset är bedrägligt.”
“I sanning bedrägligt”, ekade han. Luften darrade mellan oss och vi blev stående så, blickande ut över tillvaron och utan att i den stunden alls våga se på varandra.

Vilket superbra kapitel! Gud, nu kan det inte blir mer spännande. Nu har de fått veta att Ron har lämnat Harry och Hermione. Vi vet ju varför, men Miriam vet inte, så jag hoppas de kan förklara, och att hon inte blir för arg på Ron. Visst, hon kan ju bli lite besviken på honom, men sen kanske hon tänker sig in i situationen och mjuknar.

Och Dean Thomas är borta. Men där vet vi ju också vad som har hänt. Nu kan det som sagt inte bli mer spännande. Undrar om Ginny, Luna och Neville ska få veta att Miriam och Metrimona är en och samma person. Jag längtar även tills hon börjar tänka på Quirinus,* men också att Eugene ska dyka upp igen. Nu är det bara att vänta och se. Och slutet är magiskt på något sätt!

Lite tips:



Severus rätade märkbart på sig i sin karmstol och betraktade den potentiella budbäraren med full uppmärksamhet. “Det låter höra sig”, sa han. “Fick ni ut någon information?”
“De har hört talas om stöldförsöket”, sa Nigellus, “och ville självfallet pumpa mig på detaljer om det. Jag försökte naturligtvis lista ut var de befann sig, men det var omöjligt med den här avskyvärda …” Han slängde bindeln ifrån sig som om den varit pestsmittad.
“Nåväl”, skrockade Severus, “det kan ju tänkas att de kallar på er igen?”


Ta bort ett ord, eller byt ut mot ett annat, så det låter naturligt.Flytta ner Snapes replik en rad, så det ser naturligt ut. Försök tänka på det, så det inte blidas en klump.



Severus rätade på sig i sin karmstol och betraktade den potentiella budbäraren med full uppmärksamhet.
“Det låter höra sig”, sa han. “Fick ni ut någon information?”
“De har hört talas om stöldförsöket”, sa Nigellus, “och ville självfallet pumpa mig på detaljer om det. Jag försökte naturligtvis lista ut var de befann sig, men det var omöjligt med den här avskyvärda …” Han slängde bindeln ifrån sig som om den varit pestsmittad.
“Nåväl”, skrockade Severus, “det kan ju tänkas att de kallar på er igen?”


Eller:


Severus rätade ordentligt på sig i sin karmstol och betraktade den potentiella budbäraren med full uppmärksamhet.
“Det låter höra sig”, sa han. “Fick ni ut någon information?”
“De har hört talas om stöldförsöket”, sa Nigellus, “och ville självfallet pumpa mig på detaljer om det. Jag försökte naturligtvis lista ut var de befann sig, men det var omöjligt med den här avskyvärda …” Han slängde bindeln ifrån sig som om den varit pestsmittad.
“Nåväl”, skrockade Severus, “det kan ju tänkas att de kallar på er igen?”



I övrigt var det fantastiskt som vanligt! Det ska som sagt bli roligt att läsa vidare. Det är som sagt spännande och läsa vidare om hon får veta vad som händer trion, och även med Dean och Luna.

*Apropå Quirinus:

Mintygirl89


Trezzan


Detta kapitel finns även som kapitel 16, ur Ellis perspektiv i den suveräna berättelsen Skam av Elzyii.



Kapitel 18 - Vittne

Jag, Elvira Faded, måste våga se det som händer omkring mig. Måste hålla ögonen öppna. Även om det som finns att se gör allt mer ont i mig. Men idag kunde jag inte blunda längre.

Det hade varit en stressig skoldag. Egentligen har jag aldrig upplevt själva arbetet under lektionerna som någon form av press, men på senaste tiden är det som om någon iakttar mig. De svarta huvorna tycks alltid vara i närheten och jag känner blickarna inifrån deras mörker. Speciellt när jag har åstadkommit något - en exceptionellt bra trolldryck, en perfekt förvandling, en uppsats med högsta betyg. Då är de alltid där, men smygande, och deras skuggor som faller över arbetet gör mig illa till mods. Speciellt efter varningen för ett tag sedan från professor Raven att jag borde ligga lågt med att visa mina förmågor. Ja, jag kunde inte ta det som något annat än en varning och det kändes nästan hotfullt. Jag har grubblat mycket över det och faktiskt försökt vara lite försiktig, men ibland går det av sig själv, som om det låg i själva händerna.

Just efter en sådan lektion i förvandlingskonst, där det slitna repet på min bänk blivit till en slingrande kopparorm på bara några sekunder, var jag på väg ner till nästa lektion som var i trolldryckskonst. Det fanns en svag förhoppning om att de svarta huvorna inte skulle vara där. Ibland övervakas just de lektionerna istället av rektorn själv. Det kanske är helt fel tänkt av mig, men jag respekterar honom fortfarande djupt. Jag talade med honom när professor Raven hade varnat mig, och han sa att jag skulle beakta hennes ord noga, men samtidigt fortsätta att lära mig så mycket som möjligt. Jag fick en känsla av att han visste vad som är klokt att göra. Han var också den ende läraren som såg vad jag utsattes för under mitt första år här, och han agerade till mitt försvar, även om det tyvärr ofta ledde till att de där pojkarna och många i mitt elevhem ogillade mig ännu mer. Trots allt hoppas jag fortfarande att rektorn inte har med mordet på Dumbledore att göra. Att det finns någon sorts förklaring till det, något som är bortom vad vi ser och begriper just nu. Jag kan helt enkelt inte se rektor Snape som en ond människa.



Jag gick alltså där och hoppades att han skulle vara med under lektionen och kanske lägga märke till drycken jag tänkte brygga. Som vanligt hamnade jag lite efter de andra, där jag gick i mina tankar, och vaknade upp ur dem först när jag märkte hur folk trängdes vid nedgången till källarhålorna. En olycksbådande känsla fick halsen att kännas trång, som om luften blivit tyngre att andas.
“Tyst med dig Zabini, din ynkrygg!” Det var ljudet av en flickas röst och jag försökte se var hon befann sig. Det finns alltid en ledare. Någon som för talan i den förhatliga ringen. Minnena tryckte ihop mitt bröst ännu mer när jag kisade genom hopen. Klädnaderna var i alla färger, men mest rött - och det enda gröna skymtade längst in. Vilka var med Zabini där inne?
“Du har förstört tillräckligt för oss. Det är på grund av DIG som allting gått åt pipan!”
“Vad menar du?” frågade en ostadig röst som jag mycket väl kände igen. Det var Elli som befann sig i cirkelns mitt och det sviktande i hennes röst skrämde mig. Hon som alltid är så stark och vågar gå sin egen väg. Jag svalde för att få bort klumpen i halsen. Vem var det som plågade Elli?
“DU och ingen annan är problemet här!” Nu kände jag igen en flicka från sjätte årskursen. En av de där vilie-besläktade, långa och blonda som sveper förbi och liksom ser ner på sin omgivning från en osynlig, alltid närvarande tron. Sådana som kan reagera när deras härskarställning är hotad. Jag har ju förstått det, så småningom. Att all fientlighet jag mött är för att andra känner sig osäkra.
“Ser du inte det själv? Du klampar in och tror att du kan styra hela skolan. Det är nu eller aldrig man måste välja sida, Jacobsson, och det verkar som om du gjort FEL val när inte ens ditt elevhem vill veta av dig längre!”
Jag drog mig närmare, försökte urskilja Ellis ansikte för att se hur hon reagerade, medan mina tankar arbetade. Hur kunde jag hjälpa, utan att göra det ännu värre? Känslan var att de flesta stod på flickans sida. Vad var det hon hette? Virginia. Virginia Werhell, vars namn står klottrat över väggarna på de flesta skoltoaletter. Parad med den ene eller den andra. Jag begriper mig verkligen inte på tjusningen med det.
“Du ska bort härifrån, fattar du det?” fräste namnet från toalettväggarna. “Åk hem till ditt eget jävla land och ställ till oreda men lämna oss ifred!”
Nu hade även en del elever från Slytherin börjat dra sig mot klungan, men de höll sig lite på avstånd. Ingen verkade våga bryta situationen. Hur skulle jag göra? Oddsen att de skulle lyssna på mig var verkligen inte höga. Då höjde Zabini rösten. Han fanns med Elli där inne och det var en lättnad att veta. Hon var inte ensam.
“Hur vågar du tala så till Elli?” Han lät upprörd och jag såg honom höja trollstaven. “Ett enda ord till och jag…”
“Ja, vad ska ni göra? Bita mig?” sa Virginia hånfullt. Vad menade hon med det? Men då såg jag Theodore Nott på Ellis andra sida. Ryktena om hans status som vampyr är välkända. Han bara såg på Virginia, lugnt och oberört.
“Jag är trött på det här nu, förstår du?” fortsatte hon och såg på Elli som var ovanligt blek. “Om jag inte sätter stopp för dig så gör någon annan det. Man kan inte vara på två sidor, fattar du det? Antingen så är man MED oss eller så är man med DEM!” Och hon viftade med trollstaven mot den avvaktande hopen av grönt och silver. Några av dem såg lömskt tillbaka på henne, men ingen sa något. Till och med Zabini var avvaktande bredvid Elli, som om han väntade på vad Virginia skulle säga härnäst.
“Och om du har minsta lilla självbevarelsedrift, vilket jag faktiskt tvivlar på att du har, så kommer du över till rätt sida illa kvickt!” Det fanns något slutgiltigt i hennes ton och Elli svarade inte. Hon såg blek och trött ut, utmattad. Men hon mötte stadigt Virginias ögon och jag visste att hon aldrig skulle sänka sig till att gå över till ‘rätt’ sida. Som om det ens finns någon sådan, vilket jag ju själv har börjat tvivla på.
“Tänk dig noga för nu, Jacobsson. Väldigt noga”, kom det som slutkläm och jag visste att hon inte skulle säga mer, kände igen mönstret alltför väl. Mycket riktigt svängde hon om och marscherade iväg, följd av sina närmaste, och gruppen började genast skingra sig. Dessutom kom McGonagall svepande och skyndade på den saken. Även hon såg riktigt sliten ut; redan på den föregående lektionen hade jag märkt att hon inte hade sin vanliga handlingskraft. Det viskas om att hon börjar bli gammal.

Men som tur var fick hon alla att börja gå mot sina lektioner igen och jag sveptes med nerför trapporna, fast besluten att tala med den ende som skulle kunna göra något åt det här. Någon som alla skulle vara tvungna att lyssna på och respektera.

Jag har ännu inte tappat tron på honom.

Oj, vilket makalöst bra kapitel!
Och vad roligt att få läsa ur Elviras perspektiv! Jag känner av en viss spänd stämning, som jag inte kan beskriva. Det ger i alla fall mig rysningar. Underbart som vanligt!

Inga tips den här gången, men det går nog bra ändå. Nu längtar jag till nästa lördag! (Och även till det vi har diskuterat om via ugglan!)*


*