Tårar från himlen

Återigen var det fredag, och det innebär att ni gullungar får ett nytt kapitel! ♥


Avis Fortunae ♥



boknörd_ ♥


ginnymollyw ♥



Elzyii ♥



catradora ♥


Pixelow ♥


I förra kapitlet, hade Quirinus en hemsk dröm, som har med den elake pojken att göra. Det blev för mycket för honom, så hans mamma lät honom sova hos henne. Nu ska vi se hur det går.
_________________________________________________________________


Kapitel 14


Klockan var halv sju på morgonen när Mia vaknade. Hon kastade en blick på sin son, som fortfarande sov bredvid henne. Hans andetag var lugna, så hon gav honom en puss på pannan innan hon klev upp och tassade ut från rummet. Hon stängde dörren innan hon gick ner till köket för att ta ett glas vatten. Medan hon drack lite, tänkte hon på vad som hade hänt igår kväll. Quirinus mardröm hade gett henne rysningar och hon visste att det var omöjligt att skydda honom från de upplevelser sömnen gav honom.
”Den där pojken måste vara förfärlig”, mumlade Mia och tog ytterligare en klunk vatten. Hon lade en hand över hjärtat och bad en tyst bön att hon inte skulle bli sjuk. ”Det är det sista Quirinus behöver.” Hon ställde ifrån sig glaset och letade fram bröd för att göra frukost.
Steg hördes bakom henne, och när hon vände sig om, stod hennes man där.
”Jag trodde att du skulle fortsätta sova”, sa han förvånat och kastade en blick på sitt armbandsur. ”Det är ju jättetidigt på morgonen.”
”Jag kunde inte somna om”, sa Mia medan hon fyllde på en tekanna med vatten. ”Quirinus ligger däremot i din säng, och jag tycker att han ska få sova en stund till.”
Nathan såg frågande ut.
”Varför har han inte sovit i sin egen säng?” undrade han.
”Han hade en mardröm”, svarade Mia. ”Jag kunde inte sova, så jag gick till hans rum. Helt plötsligt började han skrika, och när jag fick honom att vakna, var han darrig, och sen grät han. Jag tyckte inte att han skulle behöva känna sig ensam." Hon tvekade innan hon tillade: ”Den där otäcke pojken som han såg i bokhandeln i tisdags var tydligen hemsk mot honom i drömmen!” Hon berättade snabbt vad Quirinus hade talat om för henne. När hon var klar, såg hennes man förskräckt ut. ”Tänk om den där pojken gör något liknande på riktigt!” utbrast han. ”Gud, det här var inte bra!”
”Kan du vara snäll och sänka rösten?” bad Mia, eftersom hon inte ville att sonen skulle vakna så plötsligt. ”Jag tror inte det kommer att hända. Visst har väl ändå Hogwarts regler mot sådana saker?”
Maken svarade inte på en gång, utan satte sig ner och lutade huvudet i händerna.
”Jag önskar nästan att jag hade läst spådomskonst i skolan”, mumlade han efter några minuter. ”Då skulle jag veta vad det betyder att han drömmer att vargar jagar honom!” Han knöt händerna. ”Men jag avstod från att läsa det, eftersom det verkade svårt.”
Mia satte sig ner och tog hans hand.
”Allt som hände, var att Quirinus hade en hemsk mardröm, och jag tror inte det har någon betydelse. Det var bara en dröm, och resten av natten sov han gott. Dessutom är det svårt för oss att skydda honom från sina drömmar. Låt oss försöka tänka positivt nu.” Hon ställde sig upp och fortsatte med frukosten.
”Jag går och tittar till Quirinus”, sa Nathan raskt. ”Han har kanske vaknat nu.”
”Gör det”, sa Mia medan hon letade fram tepåsar. ”Annars får han äta senare.”
När hon hade blivit ensam, kände hon plötsligt hur hjärtat fladdrade till, så hon skyndade sig till hallen, eftersom hon hade gömt medicinen i ett städskåp, för att hennes son inte skulle misstänka något. Så fort hon hade fått i sig tabletterna, blev det lugnare.
”Låt oss hoppas att det inte händer innan vi ska lämna av Quirinus på tågstationen i morgon!” mumlade hon. ”Jag vill inte att han ska vara mer rädd än vad han redan är.”


Nathan öppnade försiktigt dörren till sitt och hustruns sovrum. Han tassade fram till sängen och såg på sin son, som sov djupt.
”Inget ska hända dig”, viskade Nathan och tog Quirinus hand i sin. ”Den där pojken är bara en fegis som försöker visa sig tuff. Men din mamma och jag ska försöka skydda dig så gott vi kan.”
Fast Mia har rätt i en sak, tänkte han. Vi kan inte skydda honom från mardrömmar. Nathan släppte motvilligt sonens hand, lämnade rummet och gick för att tvätta av sig efter arbetet. När han var klar i badrummet, sov Quirinus fortfarande. Jag får prata med Dumbledore ifall det finns så kallade drömfångare, som jag har läst om i Mias gamla historieböcker om indianer. Då skulle i alla fall jag veta att Quirinus är trygg, även om vi inte är i närheten. Han bestämde sig att redan efter frukost skulle han åka till biblioteket för att leta efter en bok om drömtydning.
_________________________________________________________________

Ja, nu har Nathan fått reda på mardrömmen, och vill ta reda på vad det betyder.
Vi får se hur det går. Tack till Avis Fortunae som kommit med tips och kloka råd.

Och tack till er andra, för ert stöd! ♥




EDIT: Om ni vet vem pojken är, var snälla och skriv i spoilern, så blir det en upplevelse sedan! ♥ Tack för förståelse! ♥ ♥

Jag har ju som du nämner haft förmånen att få komma med tips om kapitlet, och minns att jag redan då reagerade på att Mia och Nathan ser Quirinus dröm på olika sätt. Båda tar den på allvar, men ur olika perspektiv. Mia, som ju är mugglare, tycker att det är svårt för Quirinus att behöva drömma om den elake pojken, och bekymrar sig för vad kan hända i skolan. Nathan, däremot, verkar mer orolig för symboliken med vargarna i själva drömmen, och jag tror mig läsa mellan raderna att Nathan faktiskt ser risken att den elake pojken medvetet får Quirinus att drömma det här, med hjälp av magi, och rentav tänker göra något liknande mot honom i verkligheten.

Du skriver helt fantastiskt om föräldrarnas dialog och omtanke om sonen. Hur Mia låter honom sova i sängen och Nathan går in och tar hans hand. Mia känner även av hjärtat igen, och har gömt medicinen i ett skåp för att inte oroa Quirinus. Situationen med hemlighållandet hade nog inte varit hållbar länge till om Quirinus hade bott hemma, men nu ska han ju iväg till skolan. Längtar till nästa kapitel!

Ooh, vilket bra kapitel!

Nu har jag läst ikapp!!

13:
Du vet hur man får med läsaren i en berättelse du. Att beskriva känslor så bra är en konst, en konst som du behärskar! Jag blir ledsen när karaktärerna i berättelsen blir det och glad när de är glada! Du är verkligen superduktig! Kapitlet var ju galant! Första gången måste ha varit tufft för Mia, enda preferensen jag har är när min katt var borta i ett par veckor och det är länge nog! Internat vid så tidig ålder är ju faktiskt lite konstigt... men men, så är det och det är lite svårt att ändra på!

14:
Deras omtanke ♥
Mia som bryr sig så mycket om lilla Q och Nathan som tror att det kan vara något magiskt i görningen! Spådomskonst är ett konstigt ämne men kanske är det värt att studera? Jag vet inte, har aldrig testat... Jag hoppas att Q får reda på Mias lilla hemlighet snart, att han tar det bra, eller så bra som det går när man får beskedet att ens mor har hjärtflimmer, och fattar varför de har hållit det undan för honom! Jag hoppas att den elaka pojken kan ta och sluta upp med att vara elak för ingen gillar en elak person! Jag vill mycket med den här berättelsen men jag gissar också att inget är så lätt som det kanske skulle kunna vara om vi levde i en perfekt värld.

Jag hittade ett litet fel, du har glömt ett sånt här tecken ” här:

”Jag kunde inte sova, så jag gick till hans rum. Helt plötsligt började han skrika, och när jag fick honom att vakna, var han darrig, och sen grät han. Jag tyckte inte att han skulle behöva känna sig ensam. Hon tvekade innan hon tillade:

Jag antar att det ska sitta ett tecken här:

”Jag kunde inte sova, så jag gick till hans rum. Helt plötsligt började han skrika, och när jag fick honom att vakna, var han darrig, och sen grät han. Jag tyckte inte att han skulle behöva känna sig ensam.” Hon tvekade innan hon tillade:

Oj som jag rabblar, jag hoppas att kommentaren inte var allt för osammanhängande!

Spännande och bra kapitel!
Relaterar verkligen till mig och min son, det är som att läsa om oss två och det är sååå fint ♥

Du är duktig på att beskriva! Ser framemot fortsättningen.

God morgon! Här kommer ännu ett kapitel! Tack för att ni kommenterar! Jag känner mig så bortskämd! ♥

Avis Fortunae ♥



ginnymollyw ♥


Pixelow ♥



Elzyii ♥



catradora ♥


_________________________________________________________________


Kapitel 15



Quirinus vaknade och såg att klockan var halv åtta. Han blev genast förväntansfull, för idag skulle han åka tillbaka till Hogwarts. Han steg upp ur sängen och tog sig till föräldrarnas sovrum. Hans mamma och pappa sov fortfarande, så han smög tillbaka till sitt sovrum för att dubbelkolla så han hade packat ner allt i kofferten. Alla kläder låg hopvikta i en prydlig hög, liksom alla böcker, ingredienser, pergamentrullar och en sax, som han behövde för att kunna pressa blommor när han var klar med läxorna.
”Åh, Gode Gud!” hörde han Nathan säga. ”Vi har försovit oss!” I nästa sekund stod han i dörröppningen till Quirinus sovrum. ”Så bra att du är vaken!” sa han med andan i halsen. ”Vi skulle ha vaknat klockan sju, men nu är den kvart i åtta! Skynda dig och klä på dig, medan jag trollar fram frukost. Vi får inte missa tåget.”
Med de orden rusade han nerför trapporna. Quirinus drog snabbt på sig kläder, innan han gick ner till frukosten. Hans pappa svängde på staven och lät några tekoppar sväva mot bordet. Efter en kvart var Mia färdigklädd och slog sig ner vid bordet.
”Varför påminde du mig inte om att vi skulle ställa klockan?!” utbrast hon och stirrade på Nathan. ”Vi sa ju klockan sju!” Hon vände sig till Quirinus och sa: ”Varför väckte du oss inte?!” ”Jag?” Quirinus blev förbryllad. ”Jag visste inte att ni hade tänkt vakna tidigare”, tillade han.
”Om du var den som vaknade först, kunde du ha sagt till oss!” Hans mamma såg nästan arg ut.
”Men mamma, tåget avgår inte förrän klockan elva”, sa Quirinus försiktigt. ”Jag…”
”Du har lika stort ansvar som vi!” fräste modern. ”Du kunde ha kommit och väckt oss. Men nu hinner du väl inte titta efter så du har med dig allt!”
”Mia!” Nathan såg förskräckt ut. ”Lugna dig.”
Men Mia såg bara argare ut.
”Lugna mig?!” utbrast hon. ”Vi måste ju skynda oss, för att hinna till tåget! Quirinus kommer ju inte ha tid att se så han inte glömmer något!”
”Jag förberedde allt igår kväll”, sa Quirinus, som blev skärrad över moderns humör. ”Jag såg efter när jag vaknade.”
”Du skulle ändå ha kommit in till oss!” sa Mia argt. ”Nu kommer jag att ha en klump i magen!” Hon drog irriterat åt sig en brödskiva. ”Du har som sagt också ansvar!” fräste hon.
”Mia”, sa Nathan varnande.
Quirinus kände hur det sved bakom ögonlocken.
”Jag kunde inte veta…”, började han.
”Det räcker”, avbröt Mia. ”Skynda dig istället, så vi hinner.” Quirinus svarade inte, utan rusade ut från köket, medan tårarna rann nerför kinderna. Varför var hans mamma så arg bara för en sådan småsak?


Mia kände hur luften gick ur henne och hon insåg vad som hade hänt. Hon hoppade till när en dörr stängdes med en smäll.
”Är du nöjd nu?!” utbrast Nathan argt. ”Ser du så ledsen han blev!”
”Jag vet.” Mia suckade och drack sitt te. ”Jag blev bara så stressad…”
”Det hör inte hit”, avbröt hennes man och tog henne hårt om axeln. ”Du kan inte lägga skulden på Quirinus. Det är inte hans fel!” Han sänkte rösten och tillade: ”Tänk även på hjärtat. Vad skulle ha hänt om du fått en hjärtattack nu?”
Mia bet sig i läppen, medan det knöt sig i magen.
”Du har rätt”, mumlade hon. ”Det var dumt av mig att bli arg på er. Och jag borde inte låta ilskan gå ut över Quirinus.” Hon drog en hand genom håret. ”Gud, vad jag känner mig hemsk!” Vid de orden, såg hennes man inte lika ilsken ut längre.
”Jag borde inte ha blivit arg”, sa han och satte sig ner. ”Om du pratar med Quirinus, kommer det att kännas bättre.”
Mia tog hans hand.
”Du har nog rätt. Jag var fånig, men så fort jag har ätit klart, går jag till honom direkt.”
”Det låter bra!” Nathan log uppmuntrande. ”Jag använder bara min trollstav för att hjälpa honom packa det sista. Och skulle han glömma något, skickar vi det till honom.”
Han åt sin frukost, innan han gick för att klä på sig.
Mia åt av sin smörgås, medan hon kände sig skamsen.
”Jag måste skärpa mig”, mumlade hon. ”Jag får inte låta mitt dåliga humör gå ut över Quirinus.”
Hon avslutade frukosten och lade sin hjärtmedicin i handväskan, innan hon gick uppför trapporna.


När hon kom till Quirinus sovrum, öppnade hon försiktigt dörren. Hennes son satt vid sitt skrivbord och såg ledsen ut. ”Quirinus?” sa hon försiktigt.
”Låt mig vara!” fräste Quirinus, och med ilskna rörelser torkade han sig i ansiktet med ärmen.
Mia stod tyst ett par sekunder.
”Kan vi inte prata?” bad hon.
”Jag gör ju bara fel!” sa hennes son argt. ”Du behöver inte följa med!”
Mia tog honom om axlarna.
”Snälla, lyssna på mig!” vädjade hon. ”Jag vet att jag var dum. Det är bara det att jag inte har sovit så bra i natt.” Hon tvekade innan hon fortsatte: ”Det är också så att jag kommer att sakna dig så förfärligt mycket.”
Quirinus vände sig bort och höll för öronen.
”Gå! Jag vill vara ensam!” sa han, innan nya tårar rann nerför kinderna.
”Snälla, Quirinus!” Mia satte sig på huk. ”Du gjorde inget fel, och jag betedde mig som en idiot. Det sista jag vill, är att vi bråkar innan du ska till skolan! Kan du inte lyssna på mig?” Hon strök honom försiktigt över håret. ”Du vet väl att jag älskar dig?” frågade hon försiktigt.
Innan hon hann blinka, slog Quirinus armarna om henne, och hon kände hur hans tårar blötte ner hennes hals, men hon struntade i det.
”Jag förlåter dig”, viskade hennes son när han släppte taget om henne.
”Det är jag glad för”, sa Mia. ”Jag är som sagt ledsen för att jag blev arg, men jag ska skärpa mig.” Hon kastade en blick på sitt armbandsur. ”Vi har två timmar på oss, så du får komma och äta upp resten av din frukost”, sa hon.
Quirinus tog hennes hand och följde med ner till köket. Efter bara några minuter kom Nathan ner med kofferten, som svävade bredvid honom.
”Då var allt packat och klart”, sa han. ”Sängarna är bäddade och ni har blivit sams, ser jag”, tillade han med ett varmt leende.
”Ja, det är vi”, sa Mia. Hon pussade sin man på munnen och alla tre kramade om varandra.



Klockan var kvart över nio när de satt i bilen.
”Så skönt att vi är på väg”, sa Mia när de åkte mot tågstationen.
”Ja, och vilken tur att jag hann äta frukost”, sa Quirinus glatt. Mia log mot sin son, lättad över att de skulle skiljas som vänner.
”Jag har ändå packat ner lite äpplen i din väska”, sa Nathan. ”Ifall du skulle bli hungrig under tågresan.”
Quirinus log, plockade upp en bok och började läsa den. Mia kastade en sista blick på honom innan hon öppnade sin handväska.
Tur att jag kom ihåg att ta med mig medicinen, tänkte hon. Men nu på morgonen har det varit lugnt, trots att vi försov oss.
Hon log för sig själv då hon såg ut genom fönstret och betraktade de fina molnen på himlen.
______________________________________________________________________________________________

Återigen tackar jag Avis Fortunae för hennes korrekturläsning.

Oj, Mia blev väldigt arg! Tänk dock på att hon är sjuk, och då kan minsta småsak bli jobbig. Och Quirinus blev väldigt snäsig, jag vet. Men det beror på att han är ledsen och inte vet något om Mias hjärta. Han är ju inte heller van att hans mamma blir arg för att de har råkat försova sig, när de egentligen har ganska gott om tid. (Såvitt jag vet, går ju tåget klockan elva.)

Som tur var, blev de sams. ♥

Vilket bra kapitel!

Det var väldigt tur att Quirinus och Mia blev sams igen.

Undrar om Quirinus får veta om Mias problem med hjärtat...

Som vanligt ett väldigt fascinerande kapitel!

Det här kapitlet är så bra! Det visar hur lätt det kan bli fel på grund av stress, trots att alla egentligen vill väl. Vilken tur att de lyckas bli sams, hela familjen. Du skriver så fantastiskt fint, välformulerat och levande.

Bra att Quirinus får ett fint minne med sig på tågresan, för nu går han ju mot en vardag där han måste möta många utmaningar utan sina föräldrar, en vardag där den elake pojken kanske gör livet surt för honom!

Helt sant att pojken nog inte försökt styra Quirinus drömmar. Man får ju inte utöva magi utanför skolan; jag tänkte inte på det. Men att det kan finnas en symbolik i drömmen, det ser nog Nathan allvarligt på.

Nu får vi se vad dottern tycker om kapitlet också Sen skriver jag det i en egen färg.

EDIT: Hon tyckte att det var 'jättebra' och 'nice', samt att det är synd att man inte kan ta bort mardrömmar eller skydda sig från dem helt.

Både kapitel 14 och 15 var superbra!

Så fint att Nathan vill undersöka det här med drömfångare♥ känns inte lika bra att Mias hjärta fladdrade till sådär, jag vill verkligen att hon ska vara frisk : (

Alltså gudar va bra skriver?!? Liksom med Mias stress och ånger och känsloutbrott, Q’s förvirring.. Jag älskar att Mia inser att det är orättvist mot Q, att ta ut det på honom, och erkänner sina fel och ber om förlåtelse. Att Nathan säger ifrån. Och att Q förlåter henne. Jag ♥ den här familjen
Slutet var också väldigt fint. Ser fram emot Hogwarts

Ännu en fredag. Ni vet vad det innebär, eller hur? Just det! *trumvirvel* Ett nytt kapitel!

ginnymollyw ♥



Avis Fortunae ♥



boknörd_ ♥



catradora ♥



Elzyii ♥


______________________________________________________________________________________________


Kapitel 16


När Quirinus och hans föräldrar anlände till tågstationen, var klockan halv elva. Nathan lastade ut hans bagage.
”Ja, då var vi framme”, sa han muntert. ”Om en halvtimme går tåget, så vi får kila iväg.”
Innan Quirinus hann säga något, kände han hur Mia omfamnade honom, samtidigt som han andades in hennes parfym. Dofter som persikor, choklad, mysk, och jordgubbar fick honom att inse att han skulle sakna sin mamma förfärligt ända fram till december.
”Du får ha en så fin termin, Quirinus”, viskade Mia i hans öra. ”Det kommer att gå bra.”
”Jag lovar att skriva”, sa Quirinus. ”Och jag kommer hem till jul.”
Hans mamma log och strök honom över håret.
”Det låter bra”, sa hon. ”Och du vet hur du ska göra om…”
”Jag vet!” Quirinus kunde inte låta bli att le. ”Jag ska behandla honom som luft.”
”Bra. Följ med pappa nu, så du inte missar tåget”, sa Mia. Quirinus gav henne en sista kram, innan han följde med Nathan genom muren, för att i nästa sekund stå i närheten av Hogwartsexpressen. Det röda jättelika tåget kändes välkomnande.
”Jo, Quirinus”, sa Nathan försiktigt. ”Du… du har väl inte drömt om… om några vargar nu på sista tiden?”
Quirinus blev förbryllad, men sedan generad.
”Mamma har berättat, eller hur?” mumlade han och kände hur det hettade till i ansiktet.
”Ja.” Hans pappa satte sig på huk. ”Men du behöver inte skämmas. Det är naturligt att drömma mardrömmar. Jag undrar bara om du har drömt något mer om vargar.”
”Nej”, svarade Quirinus. ”Det har varit lugnt.”
Fadern såg lättad ut.
”Så bra.” Han log. ”Jag tänkte att jag ska leta upp en bok om drömtydning på biblioteket. För det kan hända att drömmen har en betydelse.”
”Det var bara en dröm, pappa”, sa Quirinus lugnt. ”Och jag klarar mig, inget ont kan hända.” En gäll signal hördes, och det var dags att gå ombord. ”Jag måste gå på tåget nu. Men jag ska skriva varje vecka!” tillade han glatt.
”Det låter bra”, sa Nathan och kramade honom hårt. ”Ha det så bra nu, och sköt om dig!”
Quirinus omfamnade honom en sista gång, innan han klev in. Efter en kvart kände han hur tåget sattes i rörelse, och han visste att han var på väg tillbaka till Hogwarts. Han såg ut genom fönstret, och hans pappa försvann bakom all rök.


Nathan såg efter tåget, innan han vände på klacken för att gå tillbaka till sin fru. Nu skulle det dröja till december innan hans son kom tillbaka. När han kom till bilen stod Mia och strök sig i ansiktet med en näsduk.
”Nu blir det tomt i några månader”, sa hon. ”Och du är ju på Sankt Mungos.”
Nathan gav henne en hård kram.
”Vi skulle kunna fråga mamma om hon kan komma på besök de gånger jag är på jobbet”, föreslog han vänligt. ”Eller så kan du åka till henne!”
Mia log genom tårarna.
”Ja, det skulle vara en bra idé”, skrattade hon. ”Jag skulle kunna träffa min syster också.”
Plötsligt gav hon ifrån sig en flämtning och tog sig för hjärtat. ”Mia!” utbrast Nathan, medan hans eget hjärta slog snabbt av rädsla. ”Vad händer?!”
”Vi… vi måste till sjukhuset!” flämtade hon. ”Mitt hjärta… gör… s-så ont!”
Utan att tveka hjälpte Nathan henne in i bilen och startade den på en gång.
”Jag kör så fort jag kan!” upplyste han henne. ”Försök härda ut! Jag ska skynda mig!” I sitt stilla sinne hoppades han att de skulle hinna in på sjukhuset i tid.
Hoppas det går vägen! Läkarna måste kunna rädda henne!
________________________________________________________________________________________

Åh, nej! Hur ska det gå?! Nu är det fara och färde! Vi får hoppas att läkarna kan hjälpa Mia!

Avis Fortunae ska ha ett stort tack, för hon har hjälpt till med fina tips, för att texten ska bli bra.