Prinsen (sjätte året)

Åh, vad glad jag blir över det varma mottagandet av kapitel 16. Det värmer också lite extra nu i tröttheten vid slutet av arbetsåret. Era kommentarer är otroliga, och hur ni ger av era olika perspektiv och kunskaper. Jag vet vad man får ge i tid och kraft för att skriva respons som ni gör, och det är obeskrivligt att få ta emot sådana gåvor.

SweeneyTodd


Ginerva2003


Trezzan


Mintygirl89


Refren




Kapitel 17 - Läktare

Den gyllene kvicken stod bedrägligt stilla framför oss i luften. Vintersolen speglade sig blekt i dess skinande yta och fick den att gnistra ikapp med den frostnupna marken på quidditchplanen. De skira vingarna darrade i en böljande rörelse, innan den tog fart, blixtsnabbt pilade iväg utom synhåll och lämnade mig, Neville och Elli kvar på läktaren.
“Jag måste snart in och spela igen.” Elli, som bara tog en kort paus under träningspasset, såg märkbart upplivad ut efter åsynen av det eftertraktade lilla guldklotet.
“Du kanske borde blivit sökare?” frågade Neville med huvudet på sned och rösten full av illa dold beundran. Elli var alltid vänlig mot honom, till skillnad från en del elever som ibland gjorde sig lite lustiga på hans bekostnad. Man hittade allt som oftast Neville på de platser, där Elli brukade befinna sig, till och med på de kalla läktarna under en quidditchträning. Själv satt jag där för att få en välbehövlig paus och en nypa luft, och med den magiska, evigt varma halsduken, utgjorde kylan inte något problem alls.
“Tack, Neville”, skrattade Elli, “men både Harry och Ginny är fantastiska sökare. Jag gillar min position i laget. Hej på en stund!” Hon sköt iväg ut i luften med andedräkten som ett kvardröjande silvermoln efter sig. Neville såg längtansfullt efter henne.
“Vilken tur att hon klarade sig vid olyckan med halsbandet”, sa han drömmande och innan jag hann komma med mitt vanliga inpass, tillade han: “Professor Snape räddade henne.” Jag log tacksamt mot honom:
“Du och professorn kommer mycket bättre överens nu, eller hur?”
“Det gör vi verkligen”, sa Neville vördnadsfullt, som om han nästan inte vågade tro på dessa nya sakernas tillstånd. “Jag var faktiskt riktigt rädd för honom de första åren …” Han rodnade generat och tummade på den välanvända örtläran som låg på bänken bredvid. “Men nu, när vi fick professor Snape i försvar mot svartkonster, så berömde han mig en gång för mina kunskaper. Jag trodde att jag hade hört fel, haha … men så hände det igen … och jag kom på att han faktiskt inte hade sagt något elakt till mig på väldigt länge. Flera år, tror jag.”
Jag log igen och rättade till halsduken, som omslöt mig med sin mjukhet. Det blev tyst och förmodligen tänkte vi på samma sak. Severus hade hunnit göra några besök på Sankt Mungos, men Neville visste inte att jag hade kännedom om det, och han pratade inte gärna självmant om sina föräldrars tragiska öde. Ännu var det för tidigt att säga något om framtiden och ett eventuellt tillfrisknande. Jag undrade verkligen hur det hela kändes för Neville.
“Litar du på professorn?” frågade jag försiktigt.
Neville såg tankfull ut innan han svarade:
“Ja … jo … nu gör jag faktiskt det. Han bad mig om ursäkt, kan du tänka dig det?”
Nej, det kunde jag faktiskt inte. Trots sin ömsinta insida var Severus fortfarande mycket sträng och auktoritär gentemot sina elever. Men jag om någon visste hur varsam han kunde vara, samtidigt som han gjorde allt med skicklig precision, och förhoppningsvis utnyttjade han dessa sidor till max i sin gärning på Sankt Mungos.
“Jag måste gå”, sa Neville och stoppade örtläran i väskan. Förmodligen var det väldigt känsligt för honom att prata om det här. “Hälsa Elli om ni ses”, tillade han och lämnade mig på läktaren. Ensamheten varade dock inte länge, för strax landade Elli bredvid mig.
“Paus igen?” frågade jag lite nyfiket. “Ska du redan överge klonkarna och dunken?”
Hon skrattade till åt mina ord men blev snabbt allvarlig och svarade hastigt:
“Nja, jag ville passa på att prata lite med dig. Ensam.”
Jag anade vem det gällde. När hon nämnde Draco för de andra brukade stämningen alltid bli spänd på ett eller annat sätt. Hon suckade djupt och med bestämda rörelser lade hon ifrån sig kvasten.
“Är det lika illa med honom?” frågade jag deltagande.
“Värre”, sa hon tveklöst och suckade igen. “Mycket värre.”
“På vilket sätt?” Jag hade berättat för Elli att det fanns någon som hemligt vakade över Draco, men hon visste inte om han kände till skyddet, eftersom han envist vägrade att säga något om uppdraget. Nu såg hon på mig med stora, sorgsna ögon.
“Han är rädd”, sa hon. “Han har sagt rakt ut till mig att han inte vill mer, men är tvungen.”
Som alltid, när hon talade om Draco, blev jag på ett märkligt sätt berörd. Det var nästan som att höra mig själv sätta ord på det svåra.
“Om det inte lyckas, så kommer vi båda att dö”, viskade Elli. “Det var så han sa.”
“Men skyddet …”, utbrast jag och kände mig allt mer frustrerad över att inte veta vad som försiggick bakom kulisserna. “Det verkar ju som om han inte känner till det.”
“Och han är så ensam”, inföll Elli. “Så förtvivlad. Han vet att jag litar på honom, men ber mig att inte göra det. Han säger att om uppdraget lyckas kommer jag aldrig att vilja se honom mer.”
Det var omöjligt att inte tänka på Severus. Hur han också såg risken att jag skulle ta avstånd från honom.
“Vad sa du till Draco?” undrade jag försiktigt. “När han sa så?”
“Att jag aldrig skulle överge honom”, sa Elli tveklöst. “Inte förrän han ber mig om det.” Harry vinkade till henne utifrån planen, men hon tycktes inte se det. “Då frågade Draco mig rent ut om han skulle be mig lämna honom, och det fanns ju bara ett svar på det. Han skulle helt enkelt aldrig klara av det.” Nu log hon faktiskt ett blekt leende och tog tag i sin kvast igen.

Återigen tänkte jag på Severus. Två gånger hade han uttryckligen bett mig lämna honom och vi hade försökt leva åtskilda, men hade aldrig fungerat. Tankfullt strök jag över halsduken och sa till Elli:
“Jag tror att du har rätt. Du är kanske Dracos enda riktiga vän.”
Något inom mig registrerade att det här nog inte var en vanlig eller ens passande konversation mellan lärare och elev, framförallt inte om en annan elev. Men omständigheterna runt mig och Elli var inte vanliga, långt därifrån. Alltför mycket var inte som det borde vara, och vi med liknande problem sökte oss till varandra. Det kändes som ett måste i de svåra tiderna. Man måste se ljuset och vänskapen, varhelst dessa fanns.
“Draco är min bästa vän”, sa Elli och hennes röst var som en trygg, varm berggrund. “Han är inte så hemsk som alla tror. Jag vet att han har gjort fel mot dig många gånger, och mot andra också, men han har det verkligen jättejobbigt. Det är ingen ursäkt, men … kanske i alla fall en förklaring.”
“Jag förstår, Elli. Mer än du tror …”
Vad hade jag inte gett för att kunna berätta mer för henne och förklara exakt hur väl jag faktiskt förstod.

I detsamma hörde vi ett upprört flåsande närma sig i trapporna upp mot läktaren och kort därpå stod Neville framför oss, högröd i ansiktet och så andfådd att han först inte fick fram ett ord. Andedräkten stod som en rök omkring honom.
“Vad är det, Neville?” frågade jag oroligt och tänkte genast på hans föräldrar. Hade något hänt med Frank och Alice? Var Severus inblandad? Neville såg dock förbi mig, rakt på Elli, med skrämt uppspärrade ögon.
“Professor McGonagall bad mig leta reda på dig”, flämtade han och det märktes att han försökte lugna sig. “Du måste komma till Dumbledores kontor på en gång.”
Elli reste sig genast, tog sin kvast och försvann ner för trapporna. Neville och jag blev stående och såg mot dörröppningen som precis slukat upp hennes späda gestalt.
“Vet du vad det gällde, Neville?” frågade jag och kunde inte dölja ängslan i min röst.
“I alla fall vem,” sa han upprört och såg sammanbiten tillbaka på mig när han tillade:
“Jag såg dem hämta Malfoy också.”

Såå bra!♥♥♥

så bra!!!

Vilket bra kapitel som vanligt! Oj, nu har Elli och Miriam fått en egen pratstund. Undrar hur det ska gå. Det är ett sorgset samtal de båda tjejerna har. Förstår att Miriam är duktig på att sätta sig in i situationen. Oj! På slutet blev det en cliffhanger! Nu kan man ju fråga sig vad som har hänt! Hur ska det gå? Hur ska det gå?! Det får vi se på söndag! Längtar redan!

Tips:

Som alltid, när hon talade om Draco, blev jag märkligt berörd.

Lägg till några ord, så det låter bättre och känns levande.

Som alltid, när hon talade om Draco, blev jag på ett märkligt sätt berörd.

Hon suckade djupt och lade kvasten bestämt ifrån sig

Byt plats på några ord, så det låter lite bättre.

Hon suckade djupt och med bestämda rörelser lade hon ifrån sig kvasten.

Tack för att du gillar min nya forumsignatur! Kände att jag behövde förnya den lite!

Jag glömde en sak: Undrar när Miriam får träffa Dumbledore, så de kan prata lite om det som händer, liksom varför han lät Harry se Quirinus minnen.

Det var bara en tanke, men du vet hur det blir!

Viloss


Ginerva2003


Mintygirl89





Kapitel 18 - Inbjudan

Hermione satte beslutsamt den sista pricken över ett i och lade ifrån sig fjäderpennan. Bibliotekets riktade belysning föll dramatiskt på hennes ansikte och fick de otaliga titlarna på de bakomliggande hyllorna att flyta ihop i mörker.
“Elli har alldeles rätt”, sa hon högtidligt. “Med tanke på vad som har hänt, och tyvärr kanske händer igen, är det otroligt viktigt att vi håller ihop och är vänner. Även över gränserna för elevhemmen.”
“Ja, det har jag tyckt hela tiden”, sa jag och tänkte på flickan som ständigt korsade de gränserna och hur detta hade påverkat oss. Sedan dagen då vi fick veta, att Dracos mamma numera också var försvunnen, hade tecken på ett visst medlidande kunnat anas hos samtliga av ungdomarna, även om de av förståeliga skäl inte litade på honom. De hade betydligt större förtroende för Elli, men det fanns trots det information som Harry bara delade med mig och trion. Dit hörde exempelvis hans privatlektioner med Dumbledore, där han undan för undan lärde sig mer om Voldemort och hans historia.
“Att så split mellan grupper på den sida man vill angripa är en vanlig metod att få makten”, sa jag fundersamt. “Har Voldemort verkat på något sådant sätt i historien, Harry?” Vid namnet såg vi oss vaksamt omkring, men samtalet fördes redan i viskande ton på grund av platsen där vi befann oss.
“Jag vet inte ännu”, svarade Harry med rynkad panna, “men han tyckte definitivt om att kontrollera andra. Redan när Dumbledore träffade Tom första gången, på barnhemmet, fick han veta att den lille killen skrämde de andra barnen och förstod att det var med användning av magi. Den var redan ganska utvecklad, trots att han inte hade vetat vad det var eller att ett ställe som Hogwarts existerade.”
“Det är bra att Dumbledore berättar allt det här”, sa Hermione. “Om Voldemorts styrkor men förhoppningsvis också svagheter.”
“Han hade inga vänner”, sa Harry. “När det blev dags för inköpen i Diagongränden ville han inte ha sällskap av Dumbledore eller någon annan.”
“Det måste ändå vara en svaghet, i det stora hela”, sa jag. “Desto viktigare att vi håller ihop och värnar om vänskapen. Även över gränserna, som Elli gör. Och försöker förstå den andra sidan som egentligen kanske inte är några fiender. Inte från början, eller i grund och botten. Tänk bara på Quirinus Quirrell.”
“Han blev skrämd till att agera som han gjorde, och var kanske lättare att angripa utan sina viktiga minnen”, inföll Hermione. “Den mörka sidan hotar och skrämmer inom gruppen, som med Quirrell, Slingersvans och nu Dracos mamma. Vi ska inte vara likadana.”
“Det värsta är att det kan vara en utmaning att utvidga gränserna”, suckade jag. “Det innebär till exempel att försöka förstå hur Draco har det nu, utan föräldrar hemma, och göra vad vi kan för honom.”
“Elli har bjudit honom till Sverige under julen”, upplyste Hermione. “Hennes farbrors familj ska ta hand om dem.”
“Så bra!” utbrast jag lättat och tänkte, för säkert tusende gången, att Elli var en gudagåva till den här världen.
“När man talar om trollen”, sa Hermione förnumstigt och drog ut den lediga stolen bredvid sig. Elli var på väg in i biblioteket med en stor bok under armen. På sin väg mot oss tilldrog hon sig en del beundrande blickar från det fåtal elever som befann sig i rummet, bland annat från ett fullt bord vid ingången, utom hörhåll och en bra bit ifrån vår plats. Hon tog det dock med värdigt lugn och nickade på sin höjd vänligt åt dem hon råkade passera.
“När jag satt i uppehållsrummet och skrev hem inför julen, såg jag den här ligga på golvet”, sa hon och höll upp boken. “Det stod inuti att den tillhörde ‘halvblodsprinsen’, så det är din, Harry. Du måste ha tappat den?”
“Åh, tack Elli! Tack så väldigt mycket!” Harry grep ivrigt efter trolldrycksläran, slet den nästan från Elli. “Nu räddade du mig verkligen …”
“Halvblodsprinsen?” sa jag undrande och såg till min förvåning att Harry rodnade lite skuldmedvetet med ett hårt grepp om bokpärmarna. Hermione svarade i hans ställe och hon var inte road.
“Den begagnade boken, ja, som Harry fick låna till trolldryckslektionerna. Den som var så pass bra att han bytte ut pärmarna, när det nya exemplaret kom med posten. För att kunna fortsätta ta till sig alla fantastiska anteckningar som den så kallade halvblodsprinsen har skrivit.” Hon gav boken en ilsken blick. “Förresten måste du vara på din vakt nu, Harry.”
“Jag tänker inte ge tillbaka den”, sa han bestämt. “Halvblodsprinsen har lärt mig mer än Snape och Snigelhorn tillsammans, och …”
“Det är inte den idiotiska prinsen jag menar”, klippte hon av. “Jag pratar om alla de tjejer som tänker försöka lura i dig kärleksdryck, bland annat Romilda Vane. Alla hoppas att du ska bjuda just henne på Snigelhorns julfest. Jag hörde dem prata på toaletten idag.”
Harry stönade frustrerat.
“Bjud någon bara, så är det ur världen”, sa Hermione raskt. “Det är ju imorgon, så det börjar brinna i knutarna. Det är därför de är så desperata.”
Det var inte bara Harry som tycktes bli stressad av hennes ord. Även jag kände ett krypande obehag vid tanken på festen. Snigelhorn var den nye trolldrycksläraren, som satt på Severus andra sida vid bordet i stora salen, och han brukade njuta så mycket av maten att vi inte växlade många ord under frukosten. Han var en väl tilltagen man med smak för livets goda, inte bara Hogwarts läckerheter utan även framgång i alla dess former. Han hade haft ett antal små sammankomster under hösten, privata fester dit han bjöd elever han trodde skulle komma att gå långt i livet, och lät dem mingla med kändisar han en gång hjälpt på vägen. Hermione och Elvira med sina studieresultat var redan stamgäster, liksom Ginny eftersom Snigelhorn imponerats av hennes spökfladdermustrick, och Harry hade naturligtvis, i egenskap av berömd person, fått ett antal inbjudningar. Han hade dock lyckats slingra sig undan varje gång under hösten, men nu hade Snigelhorn bett Hermione ta reda på vilka kvällar som var lediga, och Harry hade blivit tvungen att tacka ja. Till min oro hade en tjusig inbjudan med rosett av siden landat även hos mig i tornrummet, och efter en del om och men hade jag fått ur Severus att Snigelhorn vid det här laget kände till essensen.
“Han bevarar såklart hemligheten”, hade Severus skyndsamt förklarat. “En tjänst han gör mig. Essensen är inte offentlig. Oroa dig inte, ditt ärr har han naturligtvis ingen kännedom om.”
“Det hoppas jag.” Severus hade fått utstå en blick som inte var nådig, något han inte alls var van vid från min sida. Han hade bett om ursäkt för att inte ha rådfrågat mig innan han berättade och försäkrat att jag inte skulle utsättas för någon obehaglig överraskning under festen, men redan den tjusiga bjudningen var i sig något som gick emot min natur. Jag, som redan var fast besluten att på något sätt slippa undan årets julbal. Kanske genom att vara på Grimmaldiplan?

Harry såg ut ungefär som jag kände mig och vi stirrade dystert på varandra över bordet, när han mumlade att det inte fanns någon han ville bjuda. Jag hade undrat ett tag nu hur han egentligen hade det på den fronten. Plötsligt såg han på Elli, som om det gick upp ett ljus för honom, men just då hördes ett buller från bordet längst bort vid entrén.

I nästa ögonblick kom dess lilla grupp av elever emot oss. De dunkelt gröna färgerna visade tydligt, vilket elevhem de tillhörde, och jag såg hur Harry defensivt rätade upp sig. Elli lade en hand på hans axel och viskade:
“Det är okej. De vill inte bråka.”
Samlingen av mestadels yngre elever leddes av en sjätteårselev, en Slytherinpojke som hette Blaise Zabini. Jag visste inte så mycket om honom. Han såg bra ut, solkysst hy med vackra drag, och förde sig med prydlig elegans. Nu stannade han på lagom avstånd från oss, såg på Elli och harklade sig.
“Jo”, började han, “jag ville bara säga att jag håller med om det där du sa tidigare.” Han nickade tveksamt mot Harry, som såg mer än skeptisk ut. “Det där”, fortsatte Blaise, “om att det är onödigt att elever från Slytherin och Gryffindor ska vara så osams. Så, jag tänkte bara … om ni vill sluta fred?”
Han sträckte fram en välvårdad hand mot Harry, som efter någon tvekan skakade den efter att ha fått syn på Hermiones hasselnötsbruna, bedjande ögon. Blaise vände blicken mot henne och fortsatte: “Ja … du också, antar jag.” Darrande fattade hon hans hand och såg på honom, som om hon försökte komma underfund med vad som hände och varför.
“Tack”, sa Blaise och gjorde en lätt bugning åt mig. “Miss…”
“Silver”, fyllde Elli i och log ett varmt leende mot honom.
“Då ska väl vi …” Han gjorde en gest ut mot den mörka korridoren. “Vi hörs väl.”
“Det gör vi.” Elli log fortfarande och deras blickar dröjde vid varandra innan Blaise gjorde helt om och lugnt försvann ut från biblioteket med sin yngre trupp.
“Vad var det där om?” frågade Harry omedelbart och lät allt annat än förtjust. Elli vände sig leende mot honom och lade en avväpnande arm på hans, innan hon svarade:
“Jag skulle tro att det var en inbjudan.”

Vad har hänt med Narcissa? Skapa gärna teorier som kan ge mig idéer!

så bra!!!

Vilket underbart kapitel! På något sätt har Hermione kanske fått reda på hur Quirinus var som person under skoltiden, samt innan första boken. Undrar hon fick reda på det. Ja, ja, vi får se om det kommer fram längre in i berättelsen.
Tyvärr blev det lite klurigt med Narcissa. Hon kanske bara besöker en av sina systrar? Eller också försöker hon hitta på ett sätt att få Lucius att rymma. Det är de få teorier jag har, hoppas det duger.

Oj, inbjudan till Snigelhorns fest har kommit! Undrar hur det ska gå. Haha! Miriam har gett Snape en blick som inte har varit nådig! Awww, vad synd att hon inte gör det oftare. Ja, vi får som sagt se hur det går. Längtar till torsdag.

En tanke angående texten: I de tidigare avsnitten har du tryckt två gånger på enter-knappen för att det ska bli ett lite längre mellanrum mellan texterna. Tror du att du kan göra likadant med både kapitel 17 och det senaste kapitlet? Det blir lite "luftigare" då, tycker jag. (Du kan om du vill, kika på "Vandalen på ridskolan", "Quirrells första år på Hogwarts", "Himlen gråter" och "En ensam jul", så ser du hur jag har gjort). Du bestämmer förstås själv. Det var bara en tanke jag fick.

Andra tips:


Hermione satte beslutsamt den sista pricken över i och lade fjäderpennan ifrån sig på bordet.

Jag skulle vilja ändra lite så det låter bättre, samt ta bort ett ord. För jag tror läsarna förstår att hon lägger ifrån sig pennan.


Hermione satte beslutsamt den sista pricken över ett i och lade ifrån sig fjäderpennan.


“Det är inte den idiotiska prinsen jag menar”, klippte hon av. “Jag pratar om alla de tjejer som tänker försöka lura i dig kärleksdryck. Alla hoppas att du ska bjuda just henne på Snigelhorns julfest. Jag hörde dem prata på toaletten idag.”


Denna "henne" blir jag nyfiken på. Kikade i boken och där nämns Romilda Vane, och att alla hoppas att hon ska få gå med Harry på festen. Kanske kan du göra det tydligare?

“Det är inte den idiotiska prinsen jag menar”, klippte hon av. “Jag pratar om alla de tjejer som tänker försöka lura i dig kärleksdryck, bland annat Romilda Vane. Alla hoppas att du ska bjuda just henne på Snigelhorns julfest. Jag hörde dem prata på toaletten idag.”

Åh, det ska bli så spännande att läsa vidare!

Grym som vanligt! Hoppas det kommer något innan jul också

Tusen tack! Vill ni att jag ska lägga ut kapitlet om julfesten idag och kapitlet om juldagen på själva juldagen?



Trezzan Nepflite Viloss SweeneyTodd catradora Ginerva2003 Mintygirl89

Avis Fortunae, du gör som du vill. Om det är färdigskrivet, så posta idag!

Edit: Annars är det inte hela världen om du väntar till på torsdag.