Julkalender

Nej, jag tog inte illa upp och jag tror inte heller de andra gjorde det!

Nej jag tog inte alls illa upp!

enjoy!

8:e december

Jag sov oroligt den natten. Jag vaknade flera gånger, med hög puls och svettig panna. Varje gång jag somnade om drömde jag samma sak;
Korridoren var ändlös. Jag såg inte längre än ljuset facklans sken kastade, och alla mina sinnen var på helspänn. Jag lyssnade efter ett ljud i det tomma intet, spanade efter en rörelse. Hjärtat bultade hårt i öronen och jag svalde, gång på gång, gjorde vad som helst för att få det susande lätet att tystna.
Plötsligt började väggarna viska.
"Victor, hjälp oss!"
"Få slut på vårt lidande!"
"Lämna oss inte, Victor Flamel, han kommer förgöra både oss och dig!"
De gnällde och skrek och allt ljud virvlade ihop till en enda stor huvudvärk. Jag knep igen ögonen i ett desperat försök att få den dunkande smärtan att försvinna, men i stället möttes jag av min mammas skräckslagna ögon.
"Victor, hjärtat", började hon, med samma mjuka röst hon använde när hon önskade mig godnatt. Innan hon han fortsätta på meningen flydde ett gurglande läte hennes strupe. Ögonen rullade bakåt i hennes huvud, blottade ögonvitorna, och munnen öppnades i ett skrik som aldrig hann låta. I händerna höll hon en sten som lyste vackert av rött.

Jag hasade mig igenom den följande dagen som om jag var insvept i ett eget hölje av dimma. Peter kommenterade flera gånger att jag såg blek ut, medan Mark efter varje kommentar la till att jag kanske skulle besöka Madam Pomfrey. Jag skakade bara av dem, sa att jag var trött vilket bara var en av anledningarna till varför jag bara nickade halvdant när de frågade mig något.
Sedan kom kvällen. Då hade dimtäcket som legat över mig lättat lite, nästan helt, och jag var liksom klarvaken. Mark och Peter andades synbart ut över att jag var med på noterna; ta sig till biblioteket, låtsas plugga, och kasta Confundus-besvärjelsen över bibliotikarie Irma Pince, vilket fick Mark sköta eftersom han var den erfarne av oss tre. På något sätt skulle hon då skriva oss en sådan där lapp Filch krävt av oss under gårdagen. Väl inne i Den avskilda bokavdelningen skulle vi kasta trollformeln Muffliato för att kunna diskutera ostört. Och om det inte funkade? Ja, då var det upp till oss tre att fixa det, på något sätt. Mark garanterade att någon plan B inte behövdes, och Peter höll med honom, men jag var inte säker. Jag lät bli att säga det för att förhindra de andras självförtroende att sänkas, för då skulle vi med säkerhet misslyckas.

Våra exalterade röster ekade, studsade mot väggarna och gjorde oss påminda om att vi var tvungna att viska. Peter var inte särskilt diskret av sig (som förväntat) och skuttade nästan varje steg fram till biblioteket. Jag nickade åt Irma Pince, och hon blängde tillbaka, men när Mark log och vinkade sken den annars surmulna bibliotikarien upp. Det förvånade mig knappast egentligen.
"Hej Ms Pince", sade han, med låg röst. Jag lade märke till att hans fingrar knöt sig runt trollstaven i rockärmen. "Jo, jag skulle behöva lite hjälp med att.. Ja, du vet... Confundo!"
Irma Pince nickade till, blinkade förvirrat mot Mark.
"Jo, vadå?" mumlade hon. Rösten var grötig och blicken ofokuserad. Mark dolde ett stolt leende när han bad om tillåtelselappen, som Irma var snabb att skriva under.
"Snabbt nu!" väste Mark, samtidigt som han med stora kliv tog sig över till den mindre belysta avdelningen på biblioteket. Vi hade tur; det var knappt några elever som kunde ifrågasätta deras beteende där.
Första delen av planen: avklarad.

Jättebra skrivet! Framförallt drömmen i början tyckte jag var väldigt spännande! Och stenen som Victors mamma höll i, kan det vara De vises sten?

Spännande! Undrar vad som händer nu? Kommer planen misslyckas eller lyckas? Och var det Stenen som Viktors mamma höll i? I alla fall: Bra gjort, Mark.

Dock tyckte jag att denna mening lät lite konstigt (kolla på de röda orden) :

vilket fick Mark sköta eftersom han var den erfarne av oss tre.

Det låter lite konstigt i mina öron, så man skulle kunna ändra till detta (se de gröna orden) :

vilket Mark fick sköta eftersom han var den erfarne av oss tre.

Annars superbra som sagt.

tack så mkt! älskar att få konstruktiv kritik! även om ett sånt där fel skl inte dykt upp om jag varit vaken när jag skrivit kan jag lova xD
vem vet? upp till nästa skribent!
och tack!!

Bra skrivet

Fick en uggla av c8aina att h*n inte kan skriva ikväll, jag kommer hem runt 17, jag fixar det då, kommer lite sent men hoppas att det är lugnt

Det blir bra om du fixar då!

Här kommer det efterlängtade kapitel 9!

“Allting som vi letar efter borde finnas här!” Viskade Mark till mig

“Vad ska vi leta efter då?” Viskade jag tillbaka

“Någon bok om Nicholas Flamel, hans historia och familjeträd.” Sa Peter medans han granskade böckerna noggrant.

Vi gick länge tills vi kom fram till en hylla med en skylt över

Alkemister

“Här kanske det finns någon bok om Nicholas Flamel” utbrast jag entesuastiskt

Vi letade länge och väl men vi hittade ingenting, vi gick tillbaka till uppehållsrummet och satte oss ner framför brasan. På bordet hade våra elevhemskamrater Lorcan och Lysander Scamander lämnat en kartong med chokladgrodor med lappen “Varsågoda och smaka vi fick de av mamma men vi orkar de inte”

Medans jag tog min tredje chokladgroda skrek Mark plötsligt till!

“Jag hittade honom, hur kunde jag missa det”!

“Vad menar du? Har du hittat Nicholas?!” ropade jag

“Ja, här står det
Nicolas Flamel var en alkemist och den enda kända tillverkaren av De Vises Sten, stenen som hade möjlighet att framställa guld och evigt liv. Tack vare livselixiret blev han och hans fru, Perenelle, hela 664 respektive 658 år gamla. De dog efter att stenen hade tvingats förstöras, på grund av att Lord Voldemort försökte stjäla den.


“Lord Voldemort?!” Utbrast Peter

“De vises sten?!” Sa jag undrande

“Exakt! Vi har letat efter fel bok, letar vi efter information om de vises sten hittar vi Nicholas Flamel!” Skrek Mark ut lite för högt.