Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Tack, jag är så glad att du är med och följer resan!

Pride Potter, tusen tack, jag har alltid velat skriva en bok men haft svårt att komma på handling och karaktärer. Därför är fanfiction perfekt för mig, haha

Mintygirl89, tack för som alltid intressant respons och konstruktiv kritik. Det var ett bra minnesknep att undvika såväl stora bokstäver som punkt i detta sammanhang. Nu får vi se vad som händer efter andra uppgiften!


Kapitel 25 - Oro


Tiden efter den andra uppgiften kändes nästan euforisk. Det var alldeles saligt att se Harry bli beundrad och kringsvärmad med beröm. Jag var så stolt över honom att jag inte riktigt kunde lägga band på mig utan måste prata om det. Just det faktum att han stannat kvar under vattnet tills han var säker på att alla skulle bli räddade väckte en stark genklang i mitt hjärta. Faktiskt var det så att den föregående nattens mardröm med följande obehagliga minnen, väckta av legilimeringen, överskuggades av glädjen som följde på andra uppgiften. Så länge det fanns personer som Harry fanns det hopp för mänskligheten trots allt.

Inte ens inför Snape kunde jag hålla inne med förtjusningen över Harrys insats.
– Sir, ni måste ändå medge att det var bra modigt av Potter att stanna kvar där under vattnet! kunde jag utbrista med drömmande min bakom bokryggen. Han föll inte för något grupptryck eller någon vinnarinstinkt utan handlade enligt sin egen rättskänsla! Han fanns där, både för sina vänner och för de andra!

Men Snape mest bara muttrade och gruffade då Harrys namn kom på tal. Det var helt tydligt ett känsligt ämne för honom. Inte med ett ord hade han någonsin låtsats om att jag ibland umgicks med “mr Potter” och hans vänner.

Då jag märkte att ämnet plågade honom lät jag det falla, och han tycktes känna likadant gällande att utsätta mig: Vi hade inte återupptagit legilimeringen. Jag insisterade inte; att visa sina värsta handlingar både för sig själv och för någon man tycker mycket om var inte något jag längtade efter att få uppleva igen.

Mars infann sig, solig och torr men med en bitande blåst. Det var fortfarande skönast att vara inne i slottet, men ljuset tycktes väcka slumrande livsandar hos många, däribland mig. Fortfarande red jag på vågen av Harrys lycka och ibland hade jag svårt att sitta stilla. När vi befann oss i våningen kunde jag rastlöst gå omkring och städa eller krypa upp i något av de forna fängelsefönstren, med blicken drömmande riktad mot sjön och skogen.
- Ni har oro i blodet, konstaterade Snape bakom bladen på sin tidning, allvarligt men inte ovänligt. - Det hör väl ungdomen till, antar jag.

Det mörka i hans natur blev liksom mycket tydligare nu när årstiden var ljus.

En sanning fanns i hans ord och den visade sig även om nätterna. Min sömn var orolig och nästan varje natt vaknade jag flera gånger av drömmar fyllda med ett svagt grönt sken, men utan egentliga detaljer. Däremot kom det inga fler mardrömmar och jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag var tacksam för det, trots möjligheten att nå information via dessa.

Istället försökte jag sysselsätta mig och fyllde dagarna med uppgifter. Lektioner, studier och körövningar avlöste varandra i ett. Studierna gick framåt och jag blev genom erfarenhet allt bättre på att assistera vid trolldryckslektionerna. Även den som har tummen mitt i handen kan genom övning bli mer rutinerad och detta tycktes faktiskt gälla även mig.

En fredag eftermiddag, på en lektion med Harrys klass och Slytherineleverna, satt jag med ärmarna på klädnaden uppkavlade och skrubbade ingefärsrötter i en stor balja. Det var ett arbete som krävde en del fysisk energi och det var skönt att få avreagera sig med borsten mot de jordiga rötterna. Eleverna verkade också ovanligt uppspelta över något och sneglade ideligen mot Harrys, Rons och Hermiones bord längst ner i salen. Luften liksom sjöd av ungdomliga hormoner.

Även Snape lade märkte till oron och svepte neråt klassrummet. Jag såg att han nappade åt sig en veckotidning, som trion tydligen haft gömd under bordet.
– Tio poängs avdrag för Gryffindor, sa han med ironiskt glittrande ögon. Även om du behöver dina pressurklipp, Potter …
Slytherineleverna tjöt av skratt och Malfoy blinkade med Ner med Potter-märket mot Harry bakom Snapes rygg. Jag försökte komma åt att ge Malfoy en förintande blick, även om jag visste att han skulle strunta blankt i mig. En slev som hängde på en ställning bakom Malfoy ramlade dock ner just då och stötte till honom i huvudet, så att han blev tillfälligt distraherad och glömde att blinka med märket.

Snape beslutade att dela på trion och beordrade Harry till bordet längst fram. Medan han stoppade undan den konfiskerade tidningen gjorde jag en frågande och nyfiken min åt Harry. Han himlade med ögonen i samförstånd och började plocka fram sina grejer på bordet. Jag var mycket nyfiken på vad det stod i tidningen men tänkte att det skulle jag snart få veta, antingen av Snape eller - troligare - av trion.

När Harry var färdig med att pulvrisera sina skarabéer passade jag på att komma till hans bord med rengjorda och uppskurna ingefärsrötter.
– Vad stod det i tidningen? viskade jag.
– Äh, en ny fånig artikel av Rita Skeeter om att Hermione är typ ihop med både mig och Krum samtidigt. Vi tycker bara att det är fånigt, men Slytherineleverna har ju väldigt kul förstås.
– Jo, det kan jag tänka mig. Försök strunta i dem, Harry, de är bara avundsjuka på dig, sa jag lågt och återvände till baljan.

Då hördes en knackning på dörren till fängelsehålan.
– Kom in, sa Snape korthugget.
Dörren öppnades och Karkaroff trädde in. Både jag och klassen betraktade honom då han gick fram till katedern. Han snodde sitt mörka pipskägg runt fingrarna och såg orolig ut.
– Vi måste talas vid, sa han tvärt till Snape, så tyst han kunde.
– Du får vänta till efter lektionen, sa Snape lika tyst men Karkaroff avbröt:
- Jag vill prata med dig nu, när du inte kan smita undan, Severus. Du har undvikit mig hela tiden.
– Efter lektionen, väste Snape och nu såg han verkligen hotfull ut. Karkaroff fick vackert finna sig i att stå med honom bakom katedern tills lektionen var slut. Han släppte inte Snape med blicken och verkade fast besluten att inte låta honom glida iväg då timmarna var till ända. När tiden började rinna ut såg jag att Harry spillde ut sin bältdjursgalla och försvann ner på golvet för att torka upp den. Han var förmodligen lika nyfiken som jag att höra vad Karkaroff ville säga till Snape. Själv gjorde jag mig så osynlig jag kunde bakom baljan med det lilla antalet rötter som blivit över. Medan klassen strömmade ut väste Snape åt Karkaroff: - Nå, fram med det nu! Vad är det som är så förfärligt bråttom?
– Det här, sa Karkaroff, drog upp sin vänstra ärm och visade Snape någonting på insidan av underarmen. – Nåå? fortsatte han tyst, ser du det, Severus? Det har aldrig varit så tydligt förr, inte sen …
- Täck över det! röt Snape och lät sina svarta ögon svepa över klassrummet.
– Men du måste ju ha lagt märke till …
- Vi får prata senare, Karkaroff! Potter, vad håller du på med?
– Torkar upp min bältdjursgalla, professorn, genmälde Harry oskyldigt med trasan i handen där han dök upp från golvet. Snape såg förgrymmat på honom och han fick bråttom att slänga sina saker i väskan och rusa iväg.
– Så, Severus … Karkaroff såg fortfarande uppfordrande och oroligt på Snape, som gjorde en gest åt honom med huvudet att de inte var ensamma. Karkaroff vände sig om och fick syn på mig, och för en sekund överskuggades oron i hans ögon av samma lystna blick han gett mig vid tidigare tillfällen.
– Vad gör flickan här hos er? Han såg från mig till Snape och hans ögon glittrade farligt.
– Hon assisterar på skolan vid lektioner, sa Snape och jag måste beundra hur han inte rörde en min.
– Vad är det för enkelt slavgöra du låter henne utföra? sa Karkaroff föraktfullt. Han lät en brännande blick glida över mitt förkläde och övergick till att stirra som besatt på mina blottade, vita underarmar som vilade i den smutsiga baljan. Jag kom ihåg hur han kysst min vänsterarm då han hade druckit under julbalen och hur han visat Snape sin egen vänsterarm nu. Kalla kårar började löpa utmed ryggen.

Karkaroff vände sig mot Snape med en farlig glimt i ögonen och sa utdraget:
- Jag skulle också behöva en assistent. Till mer avancerade uppgifter ...
Snape rörde fortfarande inte en min.
– Då föreslår jag att du talar med Albus om saken, sa han. Det är han som är ytterst ansvarig för flickans arbetsschema.
– Det ska jag sannerligen göra, Severus, sa Karkaroff ivrigt och försvann ut genom dörren. Så snart han var borta reste jag mig upprört från min plats:
- Sir, jag …
- Oroa er inte, sa Snape. – Vi skulle naturligtvis aldrig, under några som helst omständigheter, låta Karkaroff komma nära er - och det av långt fler skäl än ni kan ana.

Mintygirl89, nu vet vi alltså vad som händer när Karkaroff dyker upp under lektionen. Snape drar visserligen av poäng för Gryffindor och delar på trion, men han läser aldrig artikeln högt för klassen och han hotar heller inte Harry med sanningselixiret, även om han misstänker honom för stölden på kontoret. Han ansätter helt enkelt inte ungdomarna på något elakt sätt längre. Så Miriam behöver aldrig skälla ut honom (även om det på sitt sätt kanske hade varit kul, hehe ... )

Hu! Karkaroff är en riktig orm! Han är ju äcklig! Tänker på när han kastar lystna blickar på Miriam! Hon får väl sparka honom i du-vet-var, mohahahahaha! Nå, får hoppas Snape gör allt för att skydda henne. Annars får han med mig att göra, hehe! Jag skojar bara!

Lite tips:

Jag kom ihåg hur han kysst min vänsterarm då han varit drucken vid julbalen och hur han visat Snape sin egen vänsterarm nu.

Om du ser den röda delen av texten: Man kan kanske säga drucken, men det låter konstigt i mina öron när jag läser texten högt.

Jag kom ihåg hur han kysst min vänsterarm då han hade druckit under julbalen och hur han visat Snape sin egen vänsterarm nu.

Se den gröna delen: Det skulle låta lite bättre. Du gör så klart som du vill, men jag vill bara hjälpa dig. Försök att läsa texten högt och lyssna noga, så kanske du hör vad som låter bra och vad som verkar helt galen! På så vis kan du testa att skriva om texten och läsa den högt igen. Läs om och om igen.
Missförstå mig inte, jag hjälper dig gärna, men det kan vara ett smart knep.

- Oroa er bara inte, sa Snape.

Stryk bort ordet bara, så låter det lite bättre!

- Oroa er inte, sa Snape.

I övrigt undrar jag vad som ska hända härnäst. Längtar till nästa kapitel.

Superbra som vanligt

Det kan inte sägas nog många gånger hur underbart det är att få den här typen av respons! Jag gillar verkligen att du skriver hur du upplever personerna! Och hu, ja, Karkaroff är verkligen inte mysig alls!

För att inte tala om den tid du lägger på det konstruktiva och hjälper mig se det jag blivit hemmablind för. Ibland har jag en tendens att använda lite väl ålderdomliga uttryck och det är bra att få hjälp med att upptäcka dem. Tipset med högläsning är också väldigt bra.



Tack snälla, betyder jättemycket, blir alltid så glad när jag ser att du kommenterat!

Nu lämnar Miriam klassrummet och berättelsen fortsätter.

Min dotter har skrivit den inledande dialogen med ungdomarna.


Kapitel 26 - Flykt


Jag rusade genom korridorerna och såg Harry ivrigt prata med Ron och Hermione. De viskade lågt men när de såg mig tittade de hastigt upp och sa:
- Kom hit! Snabbt!
Vi trängde oss in i ett klassrum som inte användes och Harry sa ursinnigt:
- Varför gör den där Skeeter-kärringen narr av oss? Hon är en riktig satmara! Och det menar jag!
– Eh, bry dig inte om henne. Det är bara en jäkla idiot som låtsas att hon är den snyggaste tjejen i livet, sa Hermione.
– BEEP, sa jag och Hermione gav mig en tydlig ‘du är fånig blick’ när hon hörde mitt censurpip.
Ibland var det inte lätt att hänga med i deras ungdomliga uttryck, och då var det ändå bara fem år mellan oss.

De skulle på utflykt till Hogsmeade nästa dag och verkade ovanligt spända inför det, förväntansfulla på ett särskilt sätt som tydde på att de hade en hemlighet. De berättade inte allt för mig ibland, så mycket kände jag tydligt, men det var väl som det skulle vara, tänkte jag och ordnade till klädnaden över högra benet.

Det fanns en hel del jag dolde för dem också.



Den natten kom den tredje mardrömmen och den kompenserade rejält för de tidigare drömmarnas brist på detaljer. Att mitt gallskrik inte väckte hela slottet var inget mindre än ett under.

Den här gången kräktes jag av smärtan i ärret. Jag hann nätt och jämnt in i tvättrummet där jag hukade mig över ett handfat och kastade upp medan grönt sken fortfarande blixtrade i huvudet.

Då, som en självklarhet, starka armar under mina. Inga frågor, bara ett mjukt stöd genom den gröna dimman. Tvättrummets golv var kallt under mina bara fötter. Så plötsligt befann jag mig på en stol. Halvt uppstöttad av kuddar försökte jag få grepp om synfältet igen, och i takt med att den gröna dimman började sjunka undan uppfattade jag det plaskande ljudet av vatten mot badkaret och doften av läkande örter. Jag kunde se Snapes gestalt röra sig runt i rummet, som långsamt fylldes av varm ånga. Som den enda skarpa detaljen i ett töcken kunde jag se honom göra en uppfordrande gest mot det skummande vattnet, innan hans steg avlägsnade sig. Men han lämnade dörren lite på glänt och jag kunde höra honom syssla där ute. Rummet upphörde så småningom att snurra och jag kunde darrande klä av mig och sjunka ner i badvattnet. Värmen spred sig runt mig och fick den brännande smärtan i ärret att avta. Men det gick långsamt - mycket långsammare än vid de andra två drömmarna. Jag visste att jag var tvungen att så småningom få ur mig min upplevelse, men förstod inte hur det skulle gå till eller varifrån kraften skulle komma. Hela kroppen skakade fortfarande.



Tekoppen darrade våldsamt i handen på mig där jag satt insvept i varma, rena filtar. Om jag ändå inte hade behövt hålla i den, eller i något alls...vad skulle Snape tänka om det här? Jag vågade inte möta de svarta ögonen.

Då kände jag en fast, varm hand resolut befria mig från den besvärliga bördan med sitt skvimpande innehåll. När jag blygt såg upp på honom, var det som om hans ögon glittrade till en sekund, och så sträcktes den blänkande skeden uppfordrande fram.

Mina kinder hettade till av att behöva bli matad skedvis och hjärtat, som äntligen lugnat sig, började bulta hårt igen genom tystnaden. Jag kunde inte se bort från hans uppmärksamma blick. Ingen av oss yttrade ett ord på en lång stund, och det enda som hördes var det metalliska ljudet. På något underligt sätt var det lugnande.

- Nå, sa han till sist och satte ifrån sig koppen, det är bäst att ni försöker berätta.

Och nu sökte jag hans mörka ögon, höll fast vid dem som en livlina när upplevelsen av drömmen kom tillbaka.

– De var samlade allesammans i skogen … svartälvorna. I hundratal. Stora och små. En källa av grönt sken fanns i mitten. De sände in gröna klot i den … med jämna mellanrum. För att elda på den, verkade det som … men så plötsligt kom det ett starkt ljussken inifrån den … och de började jubla, mycket mer än i de tidigare drömmarna. Deras ledare … Hon blev alldeles segerrusig när hon såg det där skenet … och hon ropade att nu är det inte långt kvar, snart kommer han att återvända och ta gestalt igen … och hon öppnade handen och sände upp något grönt på himlen.
– Och såg ni formen på det den här gången? Snape var som alltid samlad, men jag såg att han var blekare än vanligt.
– Det var som mörka hål i det … men det var då allt började flimra och bruset och smärtan blev så starka att jag vaknade. Vid minnet började jag darra igen, men försökte behärska mig:
- Det här med formen är viktigt, inte sant?
Han nickade och såg allvarligt på mig.
– Då så. Vi har inget att förlora, sir. Nu måste vi få ut något av det här. Någon gång måste minnet komma fram till den här drömmen, för den var väldigt stark.
Till min förvåning såg han tveksam ut och tittade bort, ut i det täta mörkret. Så sa han sakta:
- Jag tycker inte om att plåga er.
– Tro mig, det skulle plåga mig mer om de här hemska drömmarna skulle vara förgäves. Nu försöker vi göra det bästa av det, sir.
Jag rätade upp mig i fåtöljen och sökte hans ögon:
- Läs mig.

Min hemliga kärlek får reda på att jag tycker om honom och hånar mig … Jag skriver en uppsats om händelsen - med ändrade namn - och får högsta betyg, vilket är mycket ovanligt … Vi sjunger och spelar teater … Jag är lycklig när jag skriver … sjunger … skissar … spelar … händerna löper längs tangenterna … Känslor kommer ut i musik, i skrift, i bilder …

- Jag tror jag börjar vänja mig! Vi fortsätter, det där har vi ingen nytta av.
– Är ni verkligen säker? Han såg bekymrat på mig med trollstaven sänkt.
– Fullständigt säker, sa jag. Det där var bara tonårsminnen, men det verkar gå oftare framåt i tiden nu. Om vi fortsätter kanske det närmar sig ännu mer.
Jag kastade av mig filtarna och ställde mig beslutsamt framför honom på golvet, beredd. Om igen kände jag den ljusa styrkan genomströmma mig.

– Yttra dig inte, Miriam! ... – Öppna inte käften! ... – … Kom igen, ta henne! … Elvira vid sin kittel med den förstörda trolldrycken … - Det där du fick i ansiktet gör dig knappast fulare än du redan är! ... Snape framför svartälvorna ... – Din eländiga, dubbelspelande bedragare, som vänder din mantel efter vinden! … Malfoys hånfulla ansikte … - Hagrid lär få se sig om efter ett nytt jobb när terminen börjar ... – Kristallkronan rasar över festdeltagarna … Malfoy blinkar med sitt märke på läktaren … - Grindyloggarna har käkat upp Pottan och Vesslan, helt klart! … Läktaren rasar ner … Malfoy blinkar med sitt märke i klassrummet … Sleven ramlar ner i huvudet på honom … Ett tilltagande grönt sken … Svartälvan sänder upp en del av det på himlen … i form av en stor dödskalle …

– Där har vi det!
Jag återvände till verkligheten liksom utifrån, kunde för ett ögonblick se den bisarra scenen med den bleka flickan i sitt långa vita nattlinne, mitt emot mannen med sin svarta mantel och sin utsträckta trollstav, som nu långsamt sänktes. Skenet från facklorna flämtade och kastade långa skuggor över stenväggarna.
– Nu har vi sett en hel del och jag insisterar på att ni sätter er ner, sa han. Ni klarar legilimeringens påfrestningar oväntat bra. De flesta brukar ligga på golvet när de återvänder.
Det var underligt, men jag kände mig stark, återigen genomströmmad av den där ljusa känslan. Det fanns ingen återvändo, så kändes det - och i detta faktum fanns en styrka.
Snape satte sig mittemot mig och han såg också beslutsam ut.
– Det var mörkrets märke som svartälvorna sände upp på himlen, sa han, och det bekräftar vad vi misstänkt en längre tid nu: Mörkrets herre kan vara på väg att återvända och han kan ha fler allierade än förra gången. Eftersom svartälvorna brukar finnas djupt in i skogarna kanske ingen mänsklig individ såg märket, men desto fler av de varelser som befinner sig därinne. Jag kommer att behöva underrätta Albus om saken.

Jag nickade, nöjd över att mitt minne varit till hjälp för dem. Snape återtog:
- Det fanns också annan information i era minnen som jag vill undersöka närmare.
– Vad skulle det vara? sa jag förvånat. Mina tonårsproblem kan väl inte vara särskilt intressanta för er?
– Ni förringar er själv, sa han och lät sorgsen. Men det är sant att det jag syftade på just nu inte har med era tidigare minnen att göra, utan med händelser som inträffade sedan ni anlänt till Hogwarts.
Han såg eftertänksamt på mig och fortsatte:
- Mr Malfoy förekom ett antal gånger i era minnen. Nu vill jag att ni tänker efter. Den gången på Malfoy Manor, då ni satt mitt emot pojken, strax innan kristallkronan föll ner - hur kände ni er?
Det var ett ögonblick som var lätt att minnas.
– Jag var arg, sa jag, men det var olämpligt att visa ilskan just då. Mr Malfoy pratade om hur han låtit sig intervjuas och hur det skulle leda till att Hagrid blev avskedad. Det gjorde mig väldigt upprörd men min uppgift den kvällen var att hålla en låg profil för att inte avslöja mig.
– Så ni kände återhållen vrede, stämmer det?
Jag nickade.
– Och hur kände ni er då ni såg mr Malfoy på läktaren vid andra uppgiften?
– Det … det var samma känsla då, konstaterade jag. Alla var oroliga för hur det gick för mr Potter och de andra nere i sjön och - jag är ledsen att säga det, sir - mr Malfoy uttalade sig väldigt illa om dem trots allvaret i situationen.
– Mr Malfoy och mr Potter har sedan länge en stark antipati mot varandra, höll Snape med. Ni kände alltså återhållen vrede på samma sätt som på Malfoy Manor?
– Ja, sir, för jag ville inte skälla ut honom och riskera att skrämma Elvira som satt bredvid mig.
– Och det tredje minnet med mr Malfoy, fortsatte Snape och jag måste beundra hur klart han kunde återge det som för mig var mer av en suddig villervalla av minnesbilder, - i det tredje minnet befann sig mr Malfoy på min lektion och blinkade med något till mr Potter när jag inte uppfattade det, innan något föll på honom och stoppade det hela.
– Det stämmer, sir.
– Och jag antar att ni hade samma känsla då som i de två övriga minnena … möjligen något svagare?
Jag nickade bekräftande och undrade varför mina känslor var så viktiga i sammanhanget.
– Låt mig då se om jag uppfattat saken rätt, sa Snape med fokuserat lugn. En kristallkrona faller ner, en läktare rasar, ett föremål faller från taket utan orsak - och alla dessa händelser har föregåtts av att ni sett på en person och känt en stark återhållen vrede.

Jag kände hur jag bleknade.
– Detta bekräftar vad vi från början har misstänkt kunde hända, fortsatte Snape lika fokuserat. När svartälvans förbannelse träffade er och delvis kastades tillbaka, varvid ert ärr uppstod, kan ni ha fått en del av hennes magiska krafter. Något liknande har sannolikt också hänt Potter när han fick sitt ärr.
Inte ett ord kunde komma över mina läppar. Snape fortsatte:
- Då Potter gick sitt andra skolår här, anordnade den dåvarande läraren i försvar mot svartkonster en duellklubb. Mr Potter och mr Malfoy kom då att duellera mot varandra på ett ganska avancerat sätt och mr Malfoy framkallade en levande orm ur sin trollstav. Den ville gå till attack mot en pojke i publiken och jag skulle just förhindra det då jag hörde mr Potter prata med den på ormspråket och på så sätt tygla den. Att prata ormspråk är en mycket sällsynt förmåga så det är troligt att den kraften övergick till Potter från Mörkrets herre då Potters ärr uppstod. Albus är inne på samma spår. Och nu kan samma fenomen även ha drabbat er.
– Men … Vad innebär det? Har jag blivit en av er?
Snape skakade bestämt på huvudet.
– Ni har inget magiskt blod i er från början. Det innebär att det kan bli särdeles svårt för er att bemästra de krafter som nu finns latent vilande hos er. Förmågan ni tycks ha fått är att med tankekraft kunna påverka redan existerande föremål - en förmåga typisk för svartälvor, som inte behöver några trollstavar till sin hjälp. Hittills har kraften bara visat sig då ni behövt hålla vrede tillbaka, men vi vet inget om hur framtida trauman - sorg, besvikelse, kanske till och med glädje - kan påverka …
- Så det ni säger är … att jag oavsiktligt vid starka känslor kan påverka föremål … men utan att kunna bemästra min förmåga?
Han svarade inte, såg bara allvarligt på mig. Till slut sa han:
- Vi vet ännu inte allt. Det finns också en länk mellan er och svartälvan … och vi vet inte exakt hur den fungerar. Därför har ni, som ni vet, befunnit er under hård uppsikt under vintern …
- Men om jag besitter en kraft som inte går att bemästra … Kan jag avsäga mig den? Går den att avlägsna?
– Vi vet ännu ingen mänsklig varelse som kunnat göra sig kvitt sin magiska förmåga, sa han stilla. Att en mugglare fått krafter på det här sättet är också ett unikt fall, säkerligen framsprunget av de oroliga tider vi lever i. Så länge kunniga magiker har uppsikt över er är det ingen större fara för att något ska hända …

Golvet under mig hade börjat gunga. Den ohyggliga sanningen började framträda för mig i all sin förfärande tydlighet. En människa utan magisk förmåga, redan från början opraktisk och drömmande till sin natur, som fått krafter vilka kan orsaka starka materiella och fysiska reaktioner, utan att kunna bemästra dessa krafter - vad fanns det för framtid för en sådan individ?

Som i trans reste jag mig upp och började sakta backa mot dörren. Förblindad av tårar kunde jag inte uppfatta hans ansikte men såg att han började gå mot mig. Darrande ryckte jag till mig en mantel och svepte den om mig. Sedan gjorde jag helt om och störtade ut ur våningen.

Jag måste bort härifrån.

Det här kapitlet är så bra! Hur ska det gå för Miriam nu?

Du kan kolla på den här meningen om du vill(ordet i rött) :

Därför har ni, som ni vet, befunnit er under tät uppsikt under vintern …

Det kanske bara är jag, men det skulle låta bättre såhär(kika på ordet i grönt) :

Därför har ni, som ni vet, befunnit er under hård uppsikt under vintern …

I min hjärna låter det bättre, men det kanske bara är jag!

Jag älskar verkligen den här delen:

De berättade inte allt för mig ibland, så mycket kände jag tydligt, men det var väl som det skulle vara, tänkte jag och ordnade till klädnaden över högra benet.

Det fanns en hel del jag dolde för dem också.

Den är verkligen bra skriven.

Som sagt är det här kapitlet superbra(bortsett från det jag skrev innan).

Bra kapitel som vanligt! Pride Potter har redan kommit med bra och smarta tips, och jag hittar inget mer att anmärka.

Gillade början hur Miriam gör censur-pipet! Får mig att skratta.

Slutet blir som en cliffhanger.

Pride Potter och Mintygirl89, era kommentarer betyder så mycket för mig! Era berättelser har bra språk och jag har stor respekt för era synpunkter. Ändring är gjord enligt ditt förslag, Pride Potter. Att ni lyfter fram delar ni gillar är också något som hjälper mig att utvecklas och jag uppskattar det enormt, ska ni veta!

Censurpipet som fick dig att skratta, Mintygirl89, är helt och hållet min dotters idé. Det var även hon som kom på att Miriam skulle få magiska krafter.

Nu har hon precis blivit medveten om dessa krafter ...


Kapitel 27 - Tröst

Varning! Svåra känslor i första delen.


Gryningen hade börja komma över slottet och ett svagt rosa ljus föll in genom de höga fönstren när jag skyndade genom korridorerna. De låg fortfarande tysta och öde; inte ens Filch var ute på vandring. Jag höll hårt om manteln så att bara den vita brodyrkanten av nattlinnet syntes, för till och med i min panik förstod jag att det skulle vara väldigt olägligt om någon såg mig rusa ut från slottet iförd nattsärk.

Om någonting ens hade någon betydelse längre.

Illamående kämpade jag hela tiden mot paniken.

Det måste finnas något ställe där jag, utan att riskera att skada någon oskyldig, kunde tänka igenom mina alternativ.

Instinktivt, med en längtan efter en frihet som kanske inte längre existerade, sökte jag mig ut mot naturen kring sjön. Den stundande soluppgången färgade vattnet rosa och himlen glödde svagt. Mina bara fötter sprang i den iskalla sanden, som ännu inte var helt upptinad från vintern, men väldigt blöt. Smutsen stänkte upp på det vita nattlinnet och manteln. Kölden kändes avlägsen, underlägsen den förtvivlan och rådlöshet som brann i mig. Jag sjönk ihop mot en klippvägg i ett skyddat hörn av stranden, dold av både berg och naken växtlighet, kurade ihop mig under manteln som för att skydda mig från världen - eller skydda världen från mig.

Skulle jag kunna avbryta studierna och återvända till min värld? Nej, det var inte längre ett alternativ. Mina krafter skulle vara lika farliga i mugglarvärlden, om inte farligare till och med. Att radera och justera mitt minne skulle inte ta bort krafterna, tvärtom göra dem till en större risk. Jag kved sakta när jag tänkte på mina föräldrar och Leonardus.

Det var heller inte ett alternativ att stanna på Hogwarts. Även om det fanns ett starkt magiskt skydd här så var det inte alldeles ogenomträngligt, och vad innebar egentligen länken mellan mig och svartälvan? Kunde hon bli medveten om den och börja styra mig att göra saker? Tänk om hon tog mig i besittning på natten och fick mig att gå in och ... skada Snape? Den tanken var så outhärdlig att jag började gråta högt och förtvivlat, och då hade jag ändå inte vågat tänka det fullt ut.

Vad återstod då att göra? “Så länge kunniga magiker har uppsikt över er är det ingen större fara för att något ska hända”, hade han sagt. Vad innebar det? Han själv kunde inte ta hand om mig i evighet; vi behövde båda gå vidare med våra liv. Han hade speciella arbetsuppgifter, som jag visserligen inte kände till i detalj, men som jag förstått var mycket viktiga och som skulle bli allt mer tidskrävande om Mörkrets herre återvände, vilket han onekligen verkade vara på väg att göra. Alltså var väl det enda alternativet att låsa in mig på Sankt Mungos, det magiska sjukhuset, i resten av mitt liv. Hur skulle man förklara det för min familj? Skulle de bli minnesraderade? Jag kunde inte låta det hända dem, men hur skulle det undvikas?

Jag såg dem framför mig, mamma och pappa, leende och rörliga som på ett trollkarlsfotografi. Mammas livliga ansikte och gnistrande röda hår. Pappas milda blå ögon under det nu helt silverfärgade håret.
Så ljusa och livfulla.
Så fulla av oro.
Så känsliga.
Som jag.
Inget fick hända dem på grund av mig. De förtjänade det inte.

Gick det att fly och hålla sig gömd? Kanske, men risken fanns alltid att någon skulle utnyttja mig för sina syften om de upptäckte mina krafter. Krafter som redan visat sig ett flertal gånger och som skulle bli svåra att dölja. Jag hade ingen erfarenhet av hur man klarade sig själv i den här världen vilket redan från början gjorde mig sårbar och även farlig om fel personer skulle få tag i mig.

Det fanns en utväg till, och det var att jag själv skulle göra slut på mitt liv - något jag aldrig tidigare övervägt, men som just nu verkade vara det alternativ som skulle orsaka minst skada. Skulle jag våga göra det? Hur skulle det gå till? Jag grät tyst, lutad mot klippväggen, medan ett moln skymde soluppgången och fick kylan att bita ännu hårdare.

Egentligen borde jag insett detta för länge sedan. Snape hade nämnt de här riskerna för mig redan då jag precis fått ärret, men jag hade förträngt farorna. Det fanns en orsak till all ständig bevakning, men jag hade inte velat se sanningen i vitögat. Jag hade njutit av uppmärksamheten, beskyddet, de spännande situationerna. Precis det som Snape anklagade Harry för att göra, vilket var oförskyllt. Harry njöt inte alls av sin situation, men jag hade sannerligen gjort det. Nu fick jag betala priset, och det med råge. Högmod brukar alltid sluta med platt fall. Ett stenhårt fall. Ett val jag kanske inte skulle våga göra.

Utom mig av sorg, alltför gripen av fasa för ens kunna gråta längre, stirrade jag ut över sjön och önskade för första gången i mitt liv att allt bara skulle upphöra. Till och med på den här platsen var jag farlig - någon magisk varelse kunde få tag i mig, med ödesdigra följder ...

Just som jag tänkte det såg jag något svart flyga i skyn och avteckna sig mot det skuggade molnet för solen. Det kom närmare, flög i vida cirklar, och verkade vara någon sorts fladdermusliknande varelse som såg ganska skräckinjagande ut. Nu var det ingen tvekan - den var på väg i min riktning. Skulle den döda eller styra mig? Jag borde väl ha vett att hoppas på det förstnämnda, men skräcken fick mig ändå att frysa till is där jag satt.

Precis då den landade på stranden förvandlades den emellertid till en välbekant svartklädd varelse. Manteln böljade om honom när han avvaktande gick emot mig. Min första instinkt var att fly igen. Han skulle ändå inte kunna rädda mig längre.

Men när han kom närmare såg jag att något var annorlunda. Hans ansikte hade ett ömsint uttryck jag aldrig sett tidigare.
– Miriam.
Det var första gången han sa mitt namn.



Det stora molnet dolde fortfarande soluppgången och fick gryningen att dröja kvar över sjön i ett matt ljus. Vattenytan låg alldeles spegelblank, gömmande det rika samhälle av undervattensvarelser som dolde sig i djupen. Inte en vindfläkt rörde sig i trädens ännu nakna grenar, men kylan fanns ändå vilande över den gråtonade omgivningen.

Jag låg i hans mörka famn och grät stilla. Ibland, då en häftig snyftning skakade mig, vaggade han mig sakta och viskade: - Så, så. Jag vet.
Det var inga tomma ord. Han visste vad riktig förtvivlan var.
En lätt vind drev molnet vidare över himlen.



Så bröt den första glödande solstrålen igenom och träffade klippväggen.

Mitt gråtande hade upphört och jag såg med tom blick hur hela naturen runt sjön förgylldes. Fåglar började höras och vattenytan krusades gnistrande på några ställen av liv som rörde sig där under.

Även om ett liv är för alltid förändrat, går världen vidare, som den gjort i årtusenden.

– Miriam, sa Snape igen.
Jag såg upp honom.
– Miriam, du är inte ensam i detta.
Han svepte sin resmantel tätare om oss, medan solen började värma det svarta tyget.
– Det jag försökte säga i natt var att det kan bli mycket svårt för dig att bemästra dina krafter. Att något är svårt betyder inte att det är omöjligt.
– Men du vet ju hur jag är. Våningen höll på att brinna upp när jag försökte mig på något så enkelt som att laga mat. Mitt sinne är fullt av konst och musik som förmodligen tar upp plats på bekostnad av långt nyttigare ting. Jag fumlar och snubblar och tummen verkar sitta mitt i handen på mig. Hur ska en sådan som jag kunna hantera en magisk förmåga?
– Det finns även trollkarlar och häxor som har svårt för det praktiska. Tänk på Neville Longbottom, till exempel. Men även han kommer att lära sig, och göra gott i framtiden, kanske mer än många av de andra. Det har du fått mig att inse.
– Jag? Hur har jag kunnat göra det? frågade jag misstroget.
– Det är ingen tvekan om att den pojken vill väl, precis som du, Miriam. När jag fått förmånen att se in i dig, har jag sett att du avskyr ondskan och vad den får människor att göra. Det är det som orsakat din vrede de gånger du med tankekraft påverkat föremål, inte någon människa i sig, som till exempel mr Malfoy. Miriam, sa han och strök en hårslinga ur min panna, för att skada någon med magisk kraft måste man verkligen ur djupet av sitt hjärta vilja göra det. Och du skulle aldrig kunna se på en annan individ och uppriktigt önska den ont.
– Var inte så säker, mumlade jag. Om någon försöker skada dig till exempel …
Han drog mig närmare intill sig.
– Vad jag försöker säga är att din förmåga aldrig behöver bli en fara för någon, för även om den blir svår att hantera, kan andra delar av ditt sinne kompensera för att styra den på rätt spår. Jag är övertygad om att det är värt att försöka.
– Men jag kommer ju i så fall att behöva mycket vägledning?
– Av någon som är kunnig inom många olika sorters magi och har arbetat med unika fall.
– Men dina speciella uppgifter blir ju viktigare och mer tidskrävande nu? vidhöll jag. Det sista jag vill är att hindra dig från att utföra dem ordentligt.
– Åh, jag är smickrad att jag är den första du kom att tänka på som kunnig, sa han med höjda ögonbryn och glittrande ögon. Vad gäller de speciella arbetsuppgifterna, tror jag att vi har ännu en tid kvar innan det blir verklig fara å färde. Icke desto mindre behöver du och jag sätta igång med vårt arbete direkt.
– Men om jag råkar skada dig? Under vårt arbete eller … under natten? Jag skulle inte stå ut med det.
Han log ett av sina sällsynta leenden och såg retsamt på mig.
– Jo, du kan ju försöka med att oskadliggöra mig, vilken tid på dygnet som helst, sa han. Det skulle faktiskt vara väldigt underhållande.
Han tog mina frusna händer mellan sina i ett varmt grepp.
– Du är inte så farlig som du tror, sa han, fortfarande leende.
Jag visste inte om jag skulle våga tro honom.
– Om en kristallkrona ramlat i golvet på en fest hos mugglare, kunde följderna blivit mycket svåra, sa jag sakta.
Han blev snabbt allvarlig.
– Du har rätt, sa han, och därför var det tur att vi upptäckte dina krafter medan du ännu har en avsevärd tid kvar hos oss, så att du kan lära dig förebygga liknande situationer. Även om du inte har magiskt blod, har du många egenskaper som kompenserar för det. Du är välvillig, tålmodig, flitig, läraktig … och förhoppningsvis en lydig elev?
Hans ögon glittrade mot mig och jag kunde inte låta bli att le, men suckade sedan eftertänksamt och såg ut över sjön som låg som ett gyllene hav framför oss. Visst ville jag tro att han hade rätt. Visst vore det ett oerhört äventyr att få lära sig använda magi av någon som var så skicklig. Trots det fanns skuldkänslorna där som stråk i bakgrunden.
– Det är så oerhört mycket tid du behöver lägga på mig, bara för att jag inte ska vara en säkerhetsrisk, eller själv råka illa ut, sa jag. Och det tynger mitt samvete, ska du veta. Den tiden hade kunnat användas till så mycket annat som hade varit värdefullt både för dig och för andra.
– Du förringar dig själv igen, sa han sorgset. Som om du inte skulle vara lika mycket värd som någon annan. Jag måste tyvärr medge att det fanns en mörk tid i mitt liv när jag var inne på samma tankar - att det fanns de som var mer värda än andra … och följderna av det har jag fått ångra djupt. Nu är det länge sedan jag rent logiskt tog avstånd från de lärorna, men jag förstod det ändå inte ... fullt ut, så att säga ... förrän jag fick förmånen att lära känna dig.
Han rörde lätt vid silvermånen på länken om min hals. Så tog han mina händer i ett fast grepp igen och såg mig allvarligt rakt i ögonen. Soluppgångens guld lekte i hans kolsvarta hår och omgav oss nu på alla sidor. Jag kände värmen strömma från hans händer till mina.
– Förringa inte dig själv, Miriam, sa han.

Hettan runt oss var nu påtaglig. Solen steg triumferande upp på himlen och väckte naturens alla varelser till liv. Det skulle bli en vacker dag.

Den första varma vårdagen.


Mintygirl89, nu började de alltså dua varandra. Du uppmärksammade ju tidigt att de använde ni-formen. Tack än en gång för dina uppmärksamma kommentarer som jag alltid ser fram emot!

Nu ser jag att de duar varandra, och de tar ett steg närmare till romansen!

Upptäckte en sak:

Min gråt

Jag tror gråtande passar lite bättre!

Mitt gråtande

Vi har nu, i och med upptäckten av Miriams krafter, kommit till berättelsens andra större vändpunkt och jag vill verkligen tacka alla som varit med och läst under resans gång. Ni har betytt så mycket för mig, på olika sätt.

Mintygirl89, du var med från allra första början i denna för mig helt nya värld. Jag fick ta del av dina berättelser Quirrells första år på Hogwarts och Vandalen på ridskolan, båda en stor inspiration gällande välarbetade detaljer, ledtrådar och framförallt cliffhangers! Dessa berättelser kan jag verkligen rekommendera till er andra. Vandalen på ridskolan är fortfarande pågående på Kreativitetsforumet, så det är bara att hoppa in där och läsa! Jag kan lätt tänka mig den i utgiven bokform.

Något du också hjälpte mig med var hur man kan lägga upp respons på ett bra sätt, både gällande struktur av innehåll och färgkoder med grönt och rött. En modell jag numera själv brukar följa.

Du vet nog redan hur oerhört mycket jag uppskattar den respons du ger: att du skriver med känsla vad du tycker om personerna och händelserna, samt hjälper till med ordval och skiljetecken. Även nu med jobbstart och allt tog du dig tiden att kommentera, och det värmer otroligt!

Ginerva2003, du har också funnits med från början här på Mugglis som ett stöd och en trygghet. Av dig har jag lärt mig mer om både spådomar och rollspel, och dina positiva stöttande kommentarer har alltid lyst upp min dag! Nu har jag inte sett till dig här inne på ett tag och du är väldigt saknad! ♥

Pride Potter, du ger mig också massor med inspiration både genom dina kommentarer och dina egna berättelser. Just nu har du flera på gång och jag kommer att följa dem, både Marodörernas sjunde år på Hogwarts, Albus på Hogwarts och Aina Fagerholm på Hogwarts! Tre olika generationer. Ni andra, titta gärna in på Jades fanfics, de är hur bra som helst med massor av fantasi. Det märks tydligt att du, Jade, har ett stort intresse för att både läsa och skriva, och det smittar av sig! Du har också alltid uppmuntrat min avlägsna och förmodligen omöjliga dröm om att skriva en bok. Jag blir inte ett dugg förvånad den dag en bok skriven av DIG kommer ut!

Viloss, att du kommenterat och följt har betytt jättemycket, och det är även roligt att du följer mig på wattpad. Jag kommer att lägga upp mer där om någon kommenterar

Croyez, jag kommer aldrig att glömma hur glad jag blev när du plötsligt dök upp i berättelsen, berättade att du läst hela tiden och gav en så oerhört fin kommentar! Har en förhoppning om att du finns kvar och läser

c8aina, dina positiva kommentarer har alltid gjort mig jätteglad, och när du och Gabrielle Weasley Lupin kommer igång med er fanfic kommer jag att följa den. Bara att tagga mig! Har aldrig tidigare läst en fic av två författare, så det blir en ny erfarenhet och intressant.

LillaJohannus, jag har inte sett till dig här i sommar men det vore jättekul om du kom tillbaka och skrev mer om din karaktär Callie samt Snape och Malfoy, några av de mest intressanta personerna i HP enligt mig! Nu har också Malfoy varit med en hel del i min story.

XXX

Det finns ytterligare två personer som inspirerat mig på ett avgörande sätt genom att jag läst era berättelser och det är Nordanhym och Elzyii. Båda med författardrömmar, vad jag förstår, och ni ÄR redan författare, med läsare som älskar det ni skriver.

Nordanhym, du har skrivit en hel serie om Penelope och Severus samt deras barn, en serie som berört mig djupt och som jag kan rekommendera för alla som, liksom jag, gillar Snape och när han beskrivs på ett kärleksfullt sätt. ♥

Elzyii, din Draco Memoraid (DM) håller jag just nu på och läser och den är ett fenomen i sig med sin stora läsekrets och mycket välförtjänta popularitet. Om någon av er andra mot förmodan missat den (den är från 2013, med en omarbetad version detta år), gå in och läs! Helt fantastiska beskrivningar av personerna och miljön på Hogwarts, och även ett djupt berörande samspel mellan läsare och författare.

Jag skulle också vilja nämna SweeneyTodd och berättelsen Andromeda Black [ENG] som just nu pågår på fanfictionforumet. Den är också oerhört välskriven och passar alla som gillar att läsa om KÄRLEK! Det fullkomligt glöder om raderna och den förtjänar massor av läsare!

Hoppas, ber och tror att det var okej att jag taggade er, det är i alla fall menat som en stor komplimang från min sida. Men om det inte är okej får ni säga till! Tack för allt stöd, inspiration och för att ni delar med er! ♥



Kapitel 28 - Träning



Vid lördagens middag var stämningen hög bland eleverna. De hade varit på utflykt i Hogsmeade under dagen. Harry, Ron och Hermione diskuterade ivrigt när jag närmade mig dem vid Gryffindorbordet. Jag hörde dem nämna någon som hette Snuffles.

Det var dock väldigt tydligt att deras livliga diskussion upphörde i samma ögonblick som jag kom fram till dem. Förmodligen rörde det sådant som de inte trodde att en fem år äldre lärarassistent skulle vara särskilt road av.
– Du ser lite tagen ut, Miriam, sa Hermione. Har du studerat hårt?
– Det kan man nog säga, sa jag leende.



En solig äng på betryggande kvastavstånd från slottet hade fått utgöra plats för den första övningen. Snape kastade åtskilliga osynliga skyddsförtrollningar runt ängen, besvärjelser som skulle hindra andra från att se och höra oss. Runt omkring i skogen väcktes våren till liv mer och mer för varje timme denna dag. En lätt, varm bris smekte genom det vildvuxna gräset där vi stod mitt emot varandra.
– Det är endast de gånger du känt återhållen vrede som du fått föremål att flyttas, sa han. Allt det du känt idag har inte gett någon påverkan alls. Det måste betyda att du både måste lära dig framkalla en stark känsla och dessutom hålla tillbaka den för att kunna använda din kraft.
– Och om jag bara vill hindra min kraft, inte framkalla den?
– Du måste lära dig framkalla den innan du kan lära dig att handskas med den, är jag rädd, sa han obevekligt. Så som jag känner dig har du långt till vrede, och tanken på att provocera dig roar mig inte. Största möjligheten är nog att framkalla dina minnen igen och få dig att komma ihåg känslan.

Han hade behållit ögonkontakt med mig, utan att ta fram trollstaven, och bett mig framkalla minnet från läktaren så starkt jag kunde. Det hade krävts många försök innan jag på riktigt hittade tillbaka till känslan igen, för det är en sak att uppleva ett ögonblick, och en helt annan sak att minnas det.

Om och om igen hade vi försökt, cirklande runt varandra med intensiv ögonkontakt. Vårsolen hade stekt över den öppna ängen och vi hade båda kastat av oss resmantlarna. Jag var glad att min klädnad var ljusgrå. Det var den ljusaste färg som någonsin dykt upp i klädskåpet i våningen.

Precis då jag var nära att ge upp, i ett ögonblick av desperat maktlöshet, hade ett antal grenar på ett träd i skogsbrynet knäckts alldeles av sig själva. Det segerruset går inte att beskriva; jag rusade fram och betraktade fascinerat de knäckta grenarna, tills jag fann mig och började tycka synd om trädet. Snape höjde dock sin stav, sa: - Reparo! och grenarna återställdes omedelbart igen, till min stora lättnad.

Vi kände oss båda ganska nöjda med dagens övningar. Ett hopp hade definitivt väckts. Vi vilade en stund i den kyliga vårskuggan under trädet, trötta och svettiga.
– Lite synd att jag inte fick älvornas flygförmåga, mumlade jag när det var dags att med kvasten ta sig tillbaka till slottet. Men man kan ju inte begära allt.

Tack men vet inte om det kommer bli något av set men jag har en annan grej som heter 100 Berettelser som jag tänkte försöka komma igång med.

Föresten var det ett super bra kapitel! Fortsätt med det du gör du e best! ♥