Lärare-elev-romans

ELLINORE

Kapitel 33
Ellinore och Sofia är hemma under jullovet. Ellinore saknar Remus nåt förfärligt. Hon står knappt ut. De ugglar varandra men det är ändå så otroligt jobbigt att vara ifrån honom så länge! Men hon får åtminstone en välbehövd paus från skolarbetet och får sova och vila ut ordentligt.
Så tar lovet slut och hon får äntligen återvända till Hogwarts!
Hon får en lång kram när hon träffar Remus, egentligen för lång för att räknas som vänskaplig. Men Ellinore skulle aldrig komma på tanken att klaga.
De ses oftare nu. Nästan varje dag. Går promenader eller dricker te eller bara sitter tillsammans på Remus kammare, hon gör läxor och han rättar uppsatser eller läser. De vill inte bli sedda för ofta tillsammans, men de kan inte hålla sig ifrån varandra, om det gått mer än ett dygn får de abstinens.
Ibland håller de varandras händer, och de kramas mer än de borde. Ibland håller de om varandra länge, men de låtsas att det är så vänner gör. De gör i alla fall aldrig mer än att kramas.
Det går bättre för Ellinore i skolan igen. Nu är hon inte lika trött längre och hon kan koncentrera sig igen, det gör allt lite lättare. Sedan om det är något som är extra svårt kan hon be Remus om hjälp. Aldrig att han gör något åt henne eller annat som skulle räknas som fusk, men han stöttar och kommer med tips när det blir motigt. Hon hade redan kommit ganska långt efter så det är mycket att ta igen, men hennes resultat blir sakta bättre igen.

Det är en tidig vårdag. Klar, blå himmel och kylig luft. Några isfläckar finns kvar på marken.
Ellinore sitter på Tre Kvastar i Hogsmeade med Sofia, Alice och Fiona. De dricker honungsöl och har det trevligt. Vid ett bord längre bort sitter Remus för sig själv och dricker nånting rykande hett ur en tennmugg samtidigt som han läser the Daily Prophet. De sneglar mot varandra ibland och ler i smyg. Ellinore skulle gärna vilja göra Remus sällskap, eller be honom komma och slå sig ner hos dem, men hon och Remus har bestämt att inte ses för mycket tillsammans offentligt. De vill inte att folk ska misstänka nåt eller få fel tankar om dem.
Efter ett tag viker Remus ihop tidningen, dricker ur den sista skvätten, tar på sig sin rock och går ut.
"Juste, jag har en uppsats jag måste bli klar med! Jag ska nog gå tillbaka till skolan nu." säger Ellinore. De andra nickar och fortsätter babbla. Sofia döljer ett leende.
Ellinore skyndar sig ut och går i rask takt genom byn. I utkanten väntar Remus på henne, han ler stort när han får syn på henne och håller upp armarna. Ellinore kastar sig i hans famn.
"Jag har saknat dig." mumlar hon. Remus skrattar.
"Vi sågs ju igår." svarar han.
"Jag har saknat dig ändå! Har inte du saknat mig?" frågar Ellinore med nästan barnslig röst.
"Jo, jag har saknat dig. Jag saknar dig jämt när vi inte är tillsammans." svarar Remus mjukt. Ellinore gosar in sitt ansikte under hans haka.
"Ska vi gå en sväng?" föreslår Remus. De går genom skogen medan fåglarna sjunger sin vårsång för dem. Efter ett tag kommer de till den Spökande Stugan. De stannar till och tittar. Det är nånting kusligt med stugan, de igenbommade fönstren och ogräset som växt sig högt runt omkring.
"Tror du det finns några spöken där?" frågar Ellinore.
Remus verkar inte höra. Han ser på stugan med något vemodigt i blicken.
"Remus?" säger Ellinore.
Han rycker till.
"Vad, va? Sa du nåt?"
"Ja, jag undrade om du tror det finns några spöken i stugan?" upprepar Ellinore.
Remus skakar sakta på huvudet.
"Jag... Ellinore, det är något jag måste..." han avbryter sig när de hör röster närma sig. Några hogwartselever går förbi.
"Goddag, professor Lupin" hälsar de och tittar lite nyfiket på dem. Sedan fortsätter de och försvinner.
"Vad var det du skulle säga?" undrar Ellinore.
"Nä, nej, det var inget. Ska vi gå?" svarar Remus.
"Kan vi inte kolla närmare på stugan?" frågar Ellinore. Hon ser på stugan med lysande ögon. Nån gång under sina sju år på Hogwarts vill hon se insidan på det där gamla rucklet. Även om det FINNS spöken där, hur stor skada kan de göra? Det är för spännande för att gå miste om!
"Jag vet inte om det är en så bra idé..." mumlar Remus.
Ellinore skrattar.
"Du är väl inte RÄDD, Remus?" retas hon. Han blänger på henne.
Sedan svänger han sig över staketet. Ellinore klättrar efter honom.
De plöjer sig fram genom ogräset. Ellinore kikar in genom en glipa i ett fönster.
"Det är för mörkt. Man ser inget"
Plankor är fastspikade över hela dörren. Hon känner lite på dem. De kommer inte lossna i första laget.
"Ellinore, kan vi gå nu?" ber Remus.
"Nej vänta... kan vi inte försöka ta oss in?" säger Ellinore ivrigt.
Remus stönar.
"Jag tror faktiskt inte det är nån bra idé! Huset är förfallet, det kanske rasar vilken sekund som helst eller... dessutom är jag din lärare! Jag måste ta lite ansvar..." säger Remus.
"Snääälla?" vädjar Ellinore med sockersöt stämma och ser upp på honom med rådjursögon. Remus suckar.
"Det där är inte rättvist." muttrar han men tar fram sin trollstav. Han svänger med den och plankorna för dörren knakar men släpper en efter en. De svävar och staplar sig i en prydlig hög längs med väggen.
Remus tvekar en sekund men lägger sedan handen på dörrhandtaget och trycker ner det. Han knuffar på dörren med axeln och den öppnas motvilligt någon decimeter med ett gnissel. Remus får in trollstavsarmen genom springan.
"Wingardium Leviosa" mumlar han. Det skrapar till där inifrån, några sekunders tystnad och sen en duns.
Remus skjuter upp dörren helt. Det stod tydligen ett skåp för dörren som han flyttat på med hjälp av levitationsformeln.
"Damerna först..." muttrar Remus och gör en gest med handen.
Ellinore går nervöst in i den gamla, slitna stugan. Remus går in direkt efter och stänger dörren bakom dem. Ellinore ser sig förväntansfullt omkring. Hon flämtar till. Inga spöken. Definitivt inga spöken. Det ser mer ut som om ett stort odjur har farit omkring där inne, rivit i tapeterna, slagit sönder möbler och slitit loss spjälor från trappräcket, de ligger strödda som duplostavar över hela golvet, några av dem ser ut att ha bitmärken på sig, andra är helt avbrutna. En ljuskrona av gjutjärn har ryckts ner från taket och ligger i en hög av bråte mitt på golvet.
"Vad för monster har gjort det här?" viskar Ellinore.
Remus står bara och stirrar med bister min.
"Vi borde gå nu." säger han allvarligt.
"Men nu när vi ändå är inne måste vi ju se oss omkring! Du tror väl inte monstret är kvar?"
Remus rycker till.
"Monster..." mumlar han.
Ellinore går från rum till rum. Alla är lika förstörda och sönderslagna. Hon går till övervåningen med Remus efter sig. Där finns ett sovrum med en stor himmelsäng, draperierna är sönderrivna, madrassen har stora revor sig. Delar av ett täcke och kuddar med fyllning som läcker ur dem ligger utspridda i rummet. Dunet har lagt sig som som snö över golvet och möblerna. Remus ser på rummet med smärta i blicken.
"Ellinore, kan vi gå nu?" Ellinore tittar slutligen på honom.
"Vad är det?"
"Inget, vi borde inte vara här bara." säger Remus utan att möta hennes blick. Ellinore går fram till honom och tittar upp på honom, lägger händerna på hans axlar. Sedan får hon ett busigt leende på läpparna.
"Se det från den ljusa sidan. Vi har för första gången ett helt hus för oss själva. Bara vi två. Ensamma." säger hon och ler spjuveraktigt. Hon tar hans hand och leder honom till sängen, sen knuffar hon ner honom på den trasiga madrassen.
"Ellinore!" utbrister han.
Hon sätter sig gränsle över honom och gnider sin näsa mot hans kind.
"Ellinore..." säger Remus igen, inte riktigt lika övertygande som förra gången.
Ellinore stryker näsan mot hans hals och bröstkorg.
"Rör mig" ber hon. Remus skakar på huvudet. Hon tar hans händer och lägger dem på sin rygg. Han smeker den varsamt. Sedan låter han fingrarna glida genom hennes blonda hår. Han sluter ögonen och suckar. Ellinore snusar i hans öra och nafsar lätt i hans örsnibb. Remus drar häftigt efter andan.
"Okej, det räcker!!!" säger han. Hon slutar.
"Kom här" han lägger sig ordentligt i sängen och Ellinore kryper ihop bredvid honom.
"Du vet att vi inte kan göra nåt." säger Remus.
"Jag vet." suckar hon. "Men vi kan väl gosa i alla fall?"
Remus harklar sig lite. Egentligen inte, tänker han.
"Mm, det kan vi" svarar han och håller om henne.
Några dunfjädrar har rörts upp av deras rörelser och singlar sakta genom luften likt snöflingor.

Superbra!

Bra!

Så braaaaaaaaaaaa♥♥

Är det nån som vill läsa slutet? Skickar allt på en o samma gång isf

Jag läser gärna!

Toppen! Skickar så fort jag får tid

Ok.

Heaha?

Jag vill!