Good girls don't make history (SV)

Tack guys! ♥ Har inte någon särskild inspiration och jag har lågmäld panik över mina läxor, men här kommer ett kapitel till ^^
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 9

Jag satt bänkad i en obekväm fåtölj - “Svanen” trodde jag att den hette - framför den stora, smått böjda tvn. Jag sörplade försiktigt på mitt glas med Loka Crush. Jordgubbsmaken var söt och jag trivdes med tanken på att den var sockerfri.
Emina satt hopkurad i soffan tillsammans med Emil och Anders. Koffe låg på golvet framför dvd-spelaren och försökte starta den.
“Jävla skit”, muttrade han och bankade på den. “Varför går aldrig mamma med på att köpa en fyra? Den här trean är ju helt kass!”
Emil och Anders kastade roade blickar på varandra medan de betraktade Koffe. Till sist fick han igång systemet och satte sig i skräddarställning framför tvn med en kontroll i händerna. Han satte igång dvd:n och reste sig sedan för att släcka lamporna. Emina pep av förtjusning och sträckte sig fram för att ta en näve popcorn.
Stämningen i rummet var mysig. Under de nerdragna gardinerna kom det bara in en smal rand av rosa ljus som fick rummet att se litet och trångt ut, trots att det var så stort egentligen. Det var varmt och ganska kvavt och det osade smörade popcorn i hela lägenheten.
Det var längesedan jag tittat på film tillsammans med någon annan. Jag hade nästan glömt hur Emina alltid satt som på nålar och sedan skrek högt när det hoppade fram något. Jag var inte så koncentrerad på filmen utan satt mest och funderade på saker och ting. Det var rätt så roande att titta på de andras reaktioner.
Och Anders.
Anders satt bakåtlutad med ett avslappnat uttryck i ansiktet. Han bet lite på insidan av kinderna och trummade med fingrarna på låren. Det svaga ljuset kastade vackra skuggor i hans ansikte som såg skulpterat ut.
Jag tittade snabbt bort - jag fick inte tänka så. Jag tittade på tvn men jag fokuserade inte alls på filmen. Visst, filmen var tråkig - men jag var glad att jag kommit hit. Allt som hade med dessa killar fick mig att må lite, lite bättre. De väckte en liten glöd i allt mörker inom mig. Nästan som med Gremlin...
Jag ryckte till och tittade runt omkring mig - jag hade visst somnat. På tvn syntes “the nurses” som Emina berättat om. Ljudet jag vaknat av var ett gällt skri från just henne.
“Ta bort dem! Jag vill inte se mer! Usch! Bort! Neeeeej!”
Emina började snyfta och hon lutade ansiktet mot Emils bröst. Emil stelnade till och fick ett roligt ansiktsuttryck, men sedan skrattade han och la handen på hennes rygg.
Anders försökte hålla tillbaka ett skratt och kastade en blick på mig som fick mig att le inombords. När han höll kvar blicken fokuserade jag på hans näsrot så att jag slapp titta honom i ögonen. Jag försökte att se cool ut, trots att det kokade inom mig.
“Sssssh”, sa Emil och klappade tafatt Emina på huvudet och mimade något till Anders. “De är borta nu. SÅ läskiga var de ju inte.”
“Joooo”, sa Emina dämpat med tjock röst.
“Kan ni vara tysta, eller?” väste Koffe och tog en näve popcorn. De var nästan slut nu.
Oj då. Jag kom på att jag lovat Gremlin att äta lite popcorn ikväll. Jag tittade på skålen, som nu mest innehöll hårda kärnor. Några fanns kvar. Bara synen fick mig att känna mig proppmätt. Och vad var det egentligen för löfte? Hur kunde det betyda något för honom egentligen? Jag kunde ju ljuga för honom…?
Men nej. Nu skulle jag må bra. Jag skulle äta popcorn som normala människor.
Jag lutade mig fram och tog en näve. De kändes flottiga mot mina torra händer och det singlade ner små saltkorn i mitt knä.
Jag stoppade in näven i munnen och tuggade. Det krasade obehagligt och det gjorde ont när jag bet på kärnorna, men de smakade rätt så okej.
Jag glömde nästan bort att jag ens hade dem i munnen. Det kändes nästan normalt.
Ända tills jag kände hur det vände sig i magen och allt kom upp igen.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Oj då... vad kommer att hända nu då?

Lika bra som alltid

Spännande!!!

Superjättebra!!!!

great!!♥♥

Ellus♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤Du är bäääääääääst☀☀☀☀☀☀☀☀☀☀♥♥♥♥❤❤❤❤

såååå, nu kommer nästa del! Jag finns även på Wattpad precis HÄR, så följ mig gärna! Än så länge har jag bara lagt upp denna berättelse (fast med namnet "Glowsticks" istället), men det kanske kommer upp mer i framtiden! ^^
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 10

Jag lutade ryggen mot det vita kaklet och borrade ner ansiktet mellan mina knän. Och grät.
Allt jag byggt upp hade rasat. Allt var kolsvart. Allt gjorde ont.
Jag hörde hur de andra pratade ute i vardagsrummet med låga, oroade röster tillsammans med ljuden från filmen som fortfarande rullade utan att någon brydde sig. Jag skulle aldrig kunna visa mig för dem igen. Jag skulle sitta här under handfatet i resten av mitt idiotiska liv. Jag skulle inte kunna ta mig ut härifrån över huvud taget.
Jag hade spytt. Spytt för att jag hade ätit lite popcorn.
Hela min kropp kändes som ett tomt skal. Jag var knappt medveten om något annat än mina snyftningar, trycket från knäna mot mina våta kinder och hur kallt kaklet var genom mysdräkten mot min rygg.
Det var som att jag först då riktigt förstod hur illa allt var. Jag kunde inte tänka att jag gillade någon i rädsla för att inte få besvarade känslor. Jag kunde inte prata utan att vara otrevlig för att hålla min kalla, okänsliga fasad uppe. Jag kunde inte ens äta lite snacks utan att spy i rädsla för att bli tjock.
Varför var det ens så här från början? Varför hade jag sådant dåligt självförtroende?
Jag mindes plötsligt hur allt varit på lågstadiet. Jag var ensam överallt. Jag satt ensam i matsalen. Satt och försökte att inte synas på rasterna. Jag bar alltid svarta eller vita kläder för att inte sticka ut något - jag ville inte dra uppmärksamhet till mig. De andra i klassen hade redan gjort klart för mig att jag inte spelade i samma liga som dem.
Sedan började jag på en ny skola i fyran. Då visste jag att jag var tvungen att passa in… kan allt ha börjat där?
Kan det ha börjat när jag började sminka mig? Eller när jag visade alla att jag inte tog skit genom att börja uppträda som ouppnåelig? Eller när jag dumpade mina vänner och började umgås med de populära för att själv få högre status?
Mina tankar avbröts av en svag knackning på dörren. Jag visste redan vem det var.
“Stick”, väste jag med sprucken röst och torkade tårarna från mina kinder.
“Kan jag komma in?” sa Anders mjukt, vilket bara bevisade att han inte hört mig.
“Jag sa stick!”, skrek jag, så starkt att rösten skar sig och blev till en snyftning.
Anders sa inget mer, men jag hörde inga steg som ledde därifrån. Han stod bara kvar utanför dörren. Han undrade säkert vad han skulle göra med mig. Han ångrade säkert att han ens pratat med mig första dagen på bussen.
Jag plockade fram min mobil och torkade förargat tårarna som rann oavbrutet.
Mitt liv är helt förstört, orkar inte med mig själv längre
Jag skickade iväg det till Gremlin och la sedan mobilen på kaklet bredvid mig. Jag hörde hur det plingade till ett antal gånger, men jag orkade inte lyfta huvudet från mina knän. Gremlin skulle bara skriva att inget var mitt fel och att jag behövde söka hjälp så att jag slapp all sådan här skit. Kuratorn på högstadiet hade i alla fall inte gjort ett skit. Hon hade bara suttit där med sin knallblå, småsuddiga kajal, sina gröna exotiska glasögon och sin fluffiga mörkblå boa. Det enda hon fick mig att tänka på var att hon liknade en påfågel.
Jag hörde efter ett tag hur ytterdörren smälldes igen och det blev tyst ute i lägenheten. Vad skulle jag göra? Kunde jag sitta här hela natten eller skulle Koffe köra ut mig?
Då hördes en svag knackning på dörren igen, men jag brydde mig inte ens om att svara. Jag brydde mig inte ett skit om att det säkert var Koffe som ville att jag också skulle gå. Jag skulle gömma mig här inne som en liten, äcklig mask.
“Paul?” hördes en röst och jag skulle precis be honom att bara lämna mig ifred då han fortsatte. “Låt mig prata färdigt. De andra har gått nu. Koffe skulle följa med Emina och Emil till busshållplatsen. Kan jag komma in?”
Anders röst lät bedjande och jag tog ett djupt andetag som resulterade i en snyftning. Jag strök undan tårarna ännu en gång, sträckte mig upp till låset och vred om.
Dörren öppnades försiktigt och Anders smög in. Till min förvåning stängde han dörren igen. Han satte sig sedan på toaletten och tittade på mig. Jag kände mig liten och ynklig där jag satt, ihopkurad under handfatet med utkletad mascara rinnande nerför mina kinder.
Han satt där och betraktade mig medan jag grät. Jag orkade inte lyfta huvudet från mina knän. Jag grät ut allt jag hade inom mig.
Jag glömde nästan bort att Anders satt där tills jag kände en hand som strök mig över håret. Jag reagerade inget utanpå, men inuti mig kändes det helt plötsligt som att jag var tillbaka på lågstadiet. Att jag låg där i min smala säng och mamma strök mig lugnt över håret innan hon släckte det varma ljuset från sänglampan.
Anders satte sig bredvid mig, trängde in sig mellan mig och väggen och la en arm om mig. Jag lutade huvudet mot hans hals - utan att det kändes konstigt - och grät. Handfatet kändes som ett skyddande tak mellan oss och det verkliga livet. Vi satt i en bubbla, säkra från omvärlden.
Jag lugnade så småningom ner mig och slutade snyfta lika våldsamt. Jag kände värmen från Anders hand när han strök mig över håret och det behagliga trycket från hans inträngda kropp mot min.
Jag slutade snyfta helt när han utan förvarning tog ett grepp om min haka, vred mitt mot hans ansikte och kysste mig.

Asså Åh VAD BRA! Du skriver med sån inlevelse!! Superbra!

Bäääääääääääääääääst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

INGA.. JÄVLA.. TUMMAR.. KVAR?!?!?!?!