Kiss me [LE/JP] [SV]

Jättebra! Alltså lyckan när man ser att du har laddat upp ett nytt kapitel! Jag kunde inte somna så jag jick in och kollade mugglis och det hade kommit ett nytt helt klockrent kapitel till dena awesome fanfiction! Klockan är 02:15 i Finland och jag egentligen borde sova, hehe...
Men jag måste bara tillägga att James är... perfekt! Precis som jag vill att han skall vara, du har verkligen lyckats få till honom! Han är ja.. hehe, en drömprins♥
Jag älskar fanfictions om Lily och Marodörerna(marodörerna är mina favoriter ), så jaa..
♥♥

Jättebra kapitel som vanligt

En sak jag tänkte lite på var att du bytte emellan Snigelhorn och Slughorn i texten - det var dock inget som störde läsningen märkbart.

Älskar att James och Lily är vänner igen! Älskar drama också, men deras fina moments gör mig alldeles varm inuti. Du sprider verkligen deras kärlek! Är supertaggad för att se vad som blir av deras "middag". Kanske en kyss, som Trezzan sa

Fortsätt som du gör, för det är grymt bra! Ser fram emot nästa kapitel

Vill också gå på bal på Hogwarts *gråter*

Alltså, skattade rakt ut under sista delen, haha. Är det fel av mig att verkligen älska Abigail? Så jäkla underbart konstig karaktär du skapat, är helt kär i alla bitar hon är med i, skrattar varje gång! Älskar verkligen såna här konstiga bikaraktärer, som bara är med för att vara konstiga. Underbart!

Och yay, James och Lily är vänner igen! Kiss, kiss, kiss!

Och Sirius ♥
"Är du seriös?"
"Nej, det är jag som är han" xD Love it!

Du lyckas få alla känslor att kännas så verkliga, samtidigt som du lyckas få in humor = en perfekt fanfic!

Längtar till nästa kapitel, du är bäst!

Gudar, helt fantastiskt kapitel! Men fattar inte:
"Är du seriös?"
"Nej, det är jag som är han"

Är säkerligen lite trög, men vad menas med det?
Men ja, som sagt helt otroligt bra skriver du. Skulle mer än gärna köpa en bok av dig c: ♥

haha, det var en dålig engelsk översättning =) på engelska så uttalas ju "sirius" och "serious" väldigt likt, så jag drog bara en referens därifrån =)

Hahaha okej! :'D

Jättebra!!!
Du skriver så himla bra!
Varje gång jag ser att du har skrivit ett nytt kapitel blir jag så glad!!!

Gillar verkligen dina Fanfictions, har bara en fråga, skriver du fortfarande på 'have you ever been in love'?

Åh, TACK för era fina kommentarer ♥ Jag har under den här sommaren försökt bearbeta en väldigt jobbig break-up, och den här fanficcen har liksom varit min..."terapi", så därför har era kommentarer betytt extra mycket, och jag vill bara att ni ska veta det. Här kommer det nya kapitlet, hoppas ni inte blir alldeles besvikna =)

15

"Överger ni mig?" Frågade Haylie förargat. "Här har jag gått hela vägen från Ravenclaws uppehållsrum för att umgås med er, och så är ni upptagna? I fyra, långa år har jag kunnat lita på er, och nu-" Hon vände dramatiskt på huvudet och torkade en osynlig tår ur ögonvrån.
"Jag ska på straffkommendering." Sade Mary. "Det är inte precis som att jag dumpar dig för någon vrålsexig player som-" Haylie grinade brett nu.
"Sirius är vrålsexig." Sade hon nöjt.
"Varför hänger du inte med honom då?" Frågade Mary.
"Därför jag ville umgås med dig och Lily?"
"Ledsen, Hay, men du får umgås med Black istället." Sade Lily, men hon såg inte det minsta ledsen ut.
"Vad är det du ska göra igen?" Frågade Haylie och såg oförstående på Lily som var klädd i full mundering.
"Hon har sin dejt med Potter." Suckade Mary leende.
"Det är ingen dejt." Sade Lily snabbt.
"Äta middag ihop är definitivt ingen dejt." Sade Mary sarkastiskt. "Jag förstår mig inte på ert... förhållande."
"Ingen ifrågasätter någonsin när jag och Haylie går ut och äter." Sade Lily argumenterande och gjorde en gest mot Haylie som ryckte till vid ljudet av sitt eget namn.
"Vaddå, går ni ut utan mig?" Frågade Mary.
"Stick nu iväg med er." Skrattade Haylie och gav dem en liten hjälpande knuff.
"Vi ses imorgon, Hay, om inte du är kvar här när jag kommer tillbaka."
"Som om jag skulle ha någon annanstans att ta vägen."
"Som ditt eget uppehållsrum, menar du?" Föreslog Mary och fick en mördande blick från Haylie. "Vi ses sen."
Haylie klev in genom porträtthålet och hörde hur det slog igen bakom henne. Uppehållsrummet hade precis börjat fyllas med de elever som kommit tillbaka från middagen nere i stora salen. Sirius, Remus, Peter och James satt trångt i en av fåtöljerna eftersom några andraårselever hade ockuperat sofforna. Peter hade Sirius i knäet, och James och Remus satt på varsitt armstöd.
"Låt stackaren andas." Sade Haylie och sköt en menande blick mot Peter. Killarna sken upp vid åsynen av henne och log brett.
"Det.. är... okej...Haylie." Andades Peter tungt som var alldeles röd i ansiktet.
"Menar du att jag är tjock?" Frågade Sirius Haylie roat.
"Nej, jag menar att ditt huvud är så fullt med gnomskit att det är en bedrift att du ens orkar lyfta upp det."
"Så du tycker jag är stark?" Log Sirius nöjt.
"Jag tror hon tycker du är dum, tramptass." Sade Remus.
"Jag tror hon precis dissade dig stenhårt." Instämde James.
"Du är så dum, vet du det?" Frågade Haylie irriterat.
"Hon pratar med dig nu, Peter." Väste Sirius. "Va snäll mot henne, hon är schysst."
"Jag tror hon pratar med dig, Sirius." Svarade Peter försiktigt som om han var rädd att Sirius skulle skälla på honom. Haylie gav ifrån sig en djup suck och såg sedan mot James.
"Skulle inte du och Lily- eh-" Hon började gestikulera med händerna för att visa vad hon menade, och hon kunde se i ögonvrån hur Sirius log.
"Hon sa att vi skulle mötas i entréhallen halv åtta."
"Ska det bli kul med er lilla dejt, då?" Frågade hon intresserat.
"Jag är rätt säker på att det inte är en dejt." Svarade James vänligt och höjde på ena ögonbrynet.
"Jag tror dig. Jag skulle bara kolla så att ni båda var på samma plan." Flinade Haylie.

Lily kunde inte hjälpa känna sig nervös när hon såg hur visarna på armbandsuret sakta närmade sig halv åtta. Sorlet från stora salen hade börjat dö ut, och det var bara de allra sista eleverna som satt kvar nu innan stora salen stängde klockan åtta.
"Är du hungrig?" James hade dykt upp alldeles framför henne utan att hon hade märkt det. Hon såg upp i de strålande ögonen som påminde henne om flytande guld.
"Hej." Log hon nervöst utan att riktigt veta vad hon skulle säga.
"Jag har med mig osynlighetsmanteln, som du bad mig, och jag är påklädd." Sade han glatt.
"Perfekt."
"Vad har du med dig då?" Frågade James och såg lite diskret på korgen i Lilys händer.
"Picknickkorgen."
"Picknick?"
"Ja, det är överraskningen." Sade hon och viftade lite med korgen framför hans ögon. "Så jag hoppas verkligen att du satte på dig en varm tröja där under."
De gick ut i den kyliga novemberkvällen. Hela slottsområdet badade i ett mörkblått sken, men sjön glittrade ljust där den speglade himlakropparna.
"Låt mig bära den där." Sade James och hans ord förvandlades därefter till rök i den kalla luften. Han tog korgen från Lily som medvilligt släppte den ifrån sig och såg tacksamt på honom.
"Åh, tack, men det är inte långt till vart vi ska." Skyndade Lily sig att säga. "Så ska du göra något särskilt imorgon?"
"Vi brukar ha quidditchträning på lördagar, men under vintersäsongen brukar vi lägga ner dem. Så, inte vad jag har planerat. Men vi går trots allt på en skola för häxkonster och trolldom, vad som helst kan hända."
"Inte populärt, eller?" Frågade Lily och fick en frågande blick av James. "Alltså med quidditchträning på lördagar. Jag hade i alla fall inte uppskattat att träna en blöt, blåsig och kall vinterdag på en lördag." Sade hon och lade extra betoning på det allra sista.
"Är du någonsin sugen på att träna quidditch?" Frågade James skeptiskt och log nu brett.
"Alltså..." Lily log nu också och blev lite röd om kinderna och tackade för att det var mörkt ute.
"Nästa gång det är vindstilla, torrt och soligt säger jag till dig. Jag lovar att du ska få träna med oss då."
"Vad roliga vi är, va." Sade Lily sarkastiskt, men hennes ansikte sade emot henne själv.
"Men du har rätt." Skrattade James. "Jag tror de hade dränkt mina kalsonger i klipulver om jag tvingade dem att fortsätta träna på lördagarna under vintersäsongen. Dessutom är laget redan i toppform. Jag hade inte kunnat önska ett bättre lag."
"Det måste vara roligt att vara så intresserad av något." Sade Lily avundande. "Att verkligen vara tillgiven något så mycket. Så mycket att man frivilligt utövar det en lördag."
"Finns det inget du skulle frivilligt göra en lördag?" Frågade James. "Eller slutar du existera för att komma tillbaka på veckodagarnas många förpliktelser?"
"Inte direkt." Sade Lily och lät lite generad.
"Men vad gör du nu på lördagarna då?" Frågade James. "Vad har du för planer imorgon?"
"Jag vet inte."
"Skulle du vilja ha planer med mig imorgon?" Frågade James försiktigt medan Lily drog sin mantel tätare om sig. Hon stannade upp en liten sekund innan hon fortsatte att gå.
"Vad för planer?" Frågade hon nyfiket.
"Om det är fint väder kanske vi kan träna quidditch." Föreslog han.
"Träna quidditch? Du och jag?" Sade Lily och såg misstroget på honom där han gick jämte henne.
"Jag lovar att ställa in om vädret är dåligt."
"Lova inte för mycket bara- Åh, här är det." De var framme vid ett stort träd som nästan tappat alla sina löv som nu låg som en matta under trädkronan. Det växte alldeles vid stranden med en otrolig vy över den stilla sjön. Lily uttalade en förtrollning som påminde om lumos, men delade upp det stora ljusklotet till små, små ljusklot som flöt ovanför deras huvuden och gav stämningsfullt ljus.
"Wow", mumlade James och såg sig förstummat omkring sig. Han mötte sedan Lilys smaragdgröna blick som lös klarare än något annat där i mörkret.
"Filtarna!" Sade Lily tvärt och fällde ner blicken. "Eh, de är i korgen."
James satte ner korgen på marken och plockade ut de två filtarna som Lily hade packat med dem. Han lade en på marken under trädet så att de kunde luta sig mot dess stam. Han satte sig ner och bjöd in Lily till att sätta sig jämte honom. Den andra filten lade han över deras ben. Lily sträckte sig efter korgen.
"Jag vet inte riktigt om man kan kalla det för middag, men det är en rostbiffmacka och en flaska honungsöl." Sade hon och dukade upp på filten framför dem.
"Det är perfekt, Lily." Sade han. De lutade sig tillbaka mot det kalla trädet och tog varsin macka och honungsöl. James öppnade dem med en liten handrörelse, och Lily förde flaskan mot sina läppar. Ölet värmde gott i magen när hon tog den första klunken.
"Alltså det smakar så bra." Sade James med munnen full. Lily fnissade lite åt honom samtidigt som hon rynkade ihop ansiktet i en något äcklad grimas. Han svalde. "Förlåt."
"Det är okej. Du ska se mig äta kycklingvingar."
"Så du gillar mat alltså?" Frågade James och vände huvudet mot henne.
"Sen alltid." Svarade hon. "Min pappa är kock så det kan ha med saken att göra."
"Ja, jag tror du har sagt det någon gång." Sade James och lät lite fundersam.
"Jag brukar jobba som servitris på hans restaurang på loven, så jag kan säkert ha nämnt det."
"Som servitris? Jag kan tänka mig hur de stackars killarna kommer dit om somrarna och sitter där hela dagarna i hopp om att få prata med dig, och kanske till och med få bjuda med dig ut när ditt skift är slut." Sade James. Lily flinade.
"Du menar Heather."
"Heather?"
"Hon är lika gammal som vi är. Lång, blond och drar så många kunder att pappa aldrig kommer att ha råd att förlora henne som servitris. Killarna sitter och dreglar efter henne bakom sina menyer."
"Heather?" Sade James misstroget igen. "Jag är rätt säker på att jag menade dig."
"Men det är faktiskt en grupp lite äldre män som alltid frågar efter mig."
"Ooh", sade James retsamt och gav henne en liten lätt knuff i sidan.
"De är 70."
"Jaha", skrattade James och drog en hand genom sitt korpsvarta hår, "men om det är till någon tröst hade jag frågat efter dig."
"Säg inte det." Sade Lily vänligt. "Heather är verkligen snygg."
"Och du är?"
"James, jag har tillräckligt bra självkänsla och självförtroende att jag inte behöver missunna andra människors skönhet eller klanka ner på mig själv. Jag vet att jag inte är ful, men jag vet också att Heather jobbar som modell emellanåt, så jag är ganska okej med det faktum att hon är snyggare än jag. Det har ingenting med mig att göra."
"Jag är ganska säker på att jag fortfarande hade valt dig." Sade James och ryckte lite på axlarna. Lily kunde inte hjälpa känna hur värmen spred sig i magen, och den här gången var det inte honungsölen. Hon log lite trevande mot honom och tog en tugga av sin macka. "Men matlagning då, är det inget du skulle vilja syssla med hela dagarna?" Frågade han. "Eller i alla fall på lördagarna." Lade han till.
"Jag tycker det är jätteroligt att laga mat. Jag hade helt klart kunnat ägna en lördag åt det, så länge jag fick äta upp den sen." Sade hon glatt och såg på James.
"Se, jag sa ju att vi skulle hitta något." Sade James nöjt.
"Men det är inte riktigt samma sak, eller hur? Det vi pratar om nu är ju passion. Och även om jag älskar mat, är det inte min passion. Förstår du skillnaden? Det finns massor som jag skulle kunna ägna mina lördagar åt, men vad jag än fyllde dem med skulle jag aldrig känna mig riktigt upprymd. Alltså jag har ingen passion, eller- jo, fast nej." James såg på Lily nu med en så intensiv blick att det nästan skrämde henne. Hans hasselnötsbruna ögon glittrade i mörkret och det kändes som om han såg rakt igenom henne - som om hon var alldeles blottad inför hans blick.
"Alla människor har något de älskar." Sade James och fortsatte att stirra in i hennes smaragdgröna ögon som var en sådan vacker kontrast till hennes eldröda hår. Hon tycktes se något sorgset i hans blick, som om han tyckte synd om henne.
"Det är svårt att förklara." Suckade hon och försökte motarbeta effekten som James blick hade på henne. "Sluta se på mig sådär! Det är inte så att jag lever ett kärlekslöst liv eller så. Jag bara- alltså, jag har aldrig sagt detta högt innan eftersom jag är rädd att folk ska tycka att jag verkar osjälvständig, eller... konstig. Det är som att jag inte har en ambition i livet. Alltså en egen, självisk ambition. Det är som att allting jag gör för mig själv är bara en bonus, att jag inte lever för min egen skull. Jag hör hur deprimerande det låter, men så är det. Det spelar liksom ingen riktig roll vad jag fyller mina lördagar med. Det finns ingenting jag brinner för så mycket i mitt liv, förutom min familj och mina vänner. De är de enda anledningarna till varför jag går upp om dagarna, men ibland inser jag att det inte känns tillräckligt. Jag menar inte att de inte är tillräckliga, men de har sina egna liv. Och på något sätt känns det som att mitt liv kretsar kring deras. Jag förstår hur osjälvständig jag låter nu, vilket jag egentligen inte är, samtidigt som jag är det. Men det är som att min största ambition i livet är att hitta någon som... som... som är min mening för mitt liv. Någon jag kan dö för. Okej, jag förstår vad du tänker nu. Att jag är någon psykiskt sjuk som är helt beroende av andra och inte har något eget liv eller självvärde, men så är det inte. Jag värderar mig själv väldigt högt, och jag har massor med saker som jag tycker om att göra, men som jag sa innan. För mig är det livets bonus. Jag är livets bonus. Men jag vill inte bara leva för mig. Jag vill inte dö för mig själv." Det blev alldeles tyst. De såg fortfarande på varandra, trots att allt Lily ville va att gömma sitt ansikte i sina händer, men det var som om något osynligt var emellan dem. Något som inte tillät henne att bryta deras kontakt. Hon tog ett djupt andetag, och kände hur en klump växte sig allt större i magen för varje sekund som ingen av dem sa något. "Jag vet inte varför jag sa allt det där. Förlåt, strunta i det." Det var som om hon lyckats bryta sig loss och hon såg istället ner på sina fingrar som var omslutna kring flaskan med honungsöl. "Vi kanske ska gå tillbaka. För du har väl ätit upp, va?" Lily ställde sig med ens upp utan något utrymme för James att svara. Med en snärt med sin stav packades allting ihop i picknickkorgen igen och ljusbollarna ovan dem flög tillbaka in i hennes stav som ett enda lysande klot.
"Har du osynlighetsmanteln? Jag tänker att det kanske är bäst. Filch tar nog gärna chansen om han ser en anledning att ge oss kvarsittning om han skulle få syn på oss, trots att klockan inte är så mycket."
"Låter som ne bra idé."

De gick under tystnad tillbaka mot gryffindortornet. De vågade inte ta av sig osynlighetsmanteln förrän de var alldeles utanför tjocka damens porträtt som flämtat till av förskräckelse utav deras plötsliga uppdykande.
"James-" Sade Lily och lade sin hand på hans axel medan han vek ihop manteln. Han vände sig om och tog tag i hennes kalla händer. Hon såg ner på deras sammanflätande händer. Tillskillnad från Lilys, var James stora och varma. "Allt det där jag sa, kan vi glömma det?" Hon såg upp i hans svårtydda ansikte och kunde inte förstå varför hennes hjärta bultade så snabbt i bröstkorgen att hon knappt hann med.
"Jag skulle göra... ja, i princip vad som helst för dig, så självklart kan vi glömma det. Men vill du det? Eller vad hände egentligen? Varför fick du så bråttom?"
"Jag vill helst inte prata om det, om det är okej." Sade Lily och undvek hans förtrollande blick.
"Självklart, Lily." Sade han. "Men jag vill att du ska veta att jag förstår vad du menar, och jag tycker inte du är det minsta konstig. Du är dock den mest besynnerliga, vackra och osjälviska person jag känner. Och då pratar vi inte ens om hur begåvad och talangfull du är. Vi behöver aldrig nämna det där vi pratade om igen, men om du vill prata om det så lovar jag lyssna. För jag förstår verkligen, Lily."
"Tycker du verkligen det?"
"Tycker vad? Att du är fantastisk? Ja." Lily visste inte vad hon skulle säga. Hon släppte med ens taget om hans händer för att kunna slå sina armar om honom, och hon kände ett sting av trygghet när hans stora, starka armar drog henne ännu närmare sig.
"Jag är så tacksam för att du är min vän, James." Viskade hon mot hans hals och slöt ögonen.
"Det var så lite så." Mumlade James tillbaka i hennes äppledoftande, röda hår.