The end of Draco Memoraid

Jag fick bara en liiiten hjärtattack när jag såg att det var ett nytt kapitel♥♥
Lika bra som vanligt och jag fattar fortfarande inte hur man kan skriva så bra♥

Åhhhh, detta är typ en sen födelsedags present

Underbart som vanligt! ♥

Srsly så sjuuukt braa!!

Läste hela första och den var sjukt bra!! Nu har jag läst denna också och jättebra!! Bevakar*

Hej hopp! Tack för era underbara kommentarer. Nu har jag äntligen fått sommarlov, och massa dötid till skrivandet! Hoppas ni gillar nästa kapitel. Har aldrig tidigare skrivit ur Nevilles perspektiv, så det känns lite extra intressant. Älskar er ! ♥

Kapitel 11

Våra andetag fick det att låta som om en hel flock med varulvar trängdes på stigen. Trots att vi gjorde vårt bästa för att behålla det lilla lugn som jag och Dean med gemensamma krafter lyckats pressa in i gruppen, så hade vi panik. Min hals värkte efter den snabba andehämtningen och det pep i lungorna vid varje steg. Mörkret gjorde det svårt att avgöra från vilket håll vi kom och från vilket håll vi skulle, och när jag närapå ramlade över Neville som hade tvärstannat på stigen, insåg jag att det inte enbart var mörkret som lurade på oss.
”Titta på träden”, viskade Neville skräckslaget. En ilning av obehag gled längs ryggraden på mig när jag följde hans blick. Det svävade något stort, svart och trasigt ett tiotal meter ifrån oss inne bland träden. När jag blinkade blev de flera mörka gestalter, sedan ännu fler. En obehaglig kyla svepte emot oss, och rosslande andetag ekade i mina öron. Seamus, som vid det här laget hade tappat all självbehärskning, började rusa nedför slänten och mot vattendraget ett par meter ifrån oss. ”SPRING”, vrålade han. ”DEMENTOR, SPRING!” Dean såg förvirrat på mig innan han började rusa efter Seaumus med trollstaven höjd. Jag greppade Nevilles hand och drog med mig honom nedför slänten. Han snubblade till och vi föll handlöst. Trollspöt slogs ur mina händer och jag kände hur en kraftig smärta genomborrade axeln när den slog emot en hård rot. ”Elli!” Neville satt på knä framför mig med tårarna rinnande nedför kinderna. ”Elli! Upp!” Jag kunde inte röra mig. Någonting hindrade mig. En tung, sorgsen känsla, som om allting var meningslöst sänkte sig över mig och ögonlocken blev tyngre.

Så kall jag var. Det kännes nästan som den gången då jag och min syster trotsade mamma och badade i den frusna ån, trots att vi inte fick. Var det inte lite vått också? Jo jag kände ju vattnet mot mina bara armar. Min syster som log mot mig. Eller grät hon? Hennes ansikte förvreds i en grimas. Varför var hon ledsen? Förtvivlat försökte jag ta mig fram till henne, sträckte ut mina armar. Men någonting hindrade mig. Någonting kallt, och stort och blött som slet tag i min midja, något försökte dra mig upp ur vattnet. ”Sluta”, uppmanade jag varelsen. ”Sluta upp med det där…”


”Elli!” Nevilles röst var full av gråt. Han darrade i hela kroppen medans han förtvivlat försökte slita upp sin kompis från marken. ”Snälla Elli…” viskade Neville. ”Du vet att jag aldrig varit bra på sånt här…Hjälp!” Hennes kropp var tung och motvillig. Hela tiden mumlade hon saker som han inte hörde, och det skrämde honom från vettet. ”Elli… du…måste…resa…på…dig…” En plötslig kyla mot handflatan fick Neville att flämta till, och hans ögon sökte sig neråt mot marken. ”Åh nej”, mumlade han när den långsamt frös. ”Åh nej, åh nej, åh nej! ELLI!”

Om den bara kunde släppa mig… Nu var hon borta. Istället såg jag en rörlig klump framför mig på marken. Klumpen kved och åmade sig. Den såg ut som ett förväxt foster med vitt rufsigt hår och blekt ansikte. Blodet rann nedför den svarta klädnaden och hålorna där de en gång hade suttit ögon, stirrade på mig. Med ens reste den sig ut och svävade emot mig. Draco? Viskade jag. Är det du? Det var han, det såg jag tydligt nu. Men han var sig olik,på något sätt. Varför log han inte mot mig?

Neville slet upp sin trollstav och viftade med den medan han oavbrutet gav ifrån sig panikslagna ljud. Vattnet hade frusit till is, och ett tiotal skepnader kom nu långsamt svävande över isen. De bar långa, svarta klädnader, som Neville mycket väl visste dolde varsitt par ruttnande händer. Hela tiden gav de ifrån sig rosslande andetag, som fick allt annat väsen i skogen att tystna. ”Hjälp”, pep Neville igen och kramade Ellis slaka hand så hårt att den knakade. Samtidigt började hans huvud att snurra. Bilder, så många bilder började ta form. Han såg sina föräldrar, och en strimma av grönt ljus. Skriken som han hört varje natt i sina drömmar under 17 års tid, ekade i hans huvud, högre än någonsin. ”NEJ!”, Neville försökte desperat överrösta skriken från hans mamma när hon torterades. ”Nej! Expecot patrum…patronum….patromum…Expectum patrum!” Han mindes den inte. Han hade haft så svårt med just den, trots att Harry verkligen gjort sitt yttersta för att lära honom. Ingen skulle komma tills han hjälp, dem skulle dö här. Han, den eviga loosern, skulle äntligen få dö. Alla i Gryffindor skulle bli så tacksamma. Nu skulle de inte behöva skämmas mer för honom, och Ginny skulle slippa alla hans skämmiga kärleksförklaringar. Ingen skulle nog ens göra sig besväret att leta efter hans sargade kropp, när Dementeron väl hade kysst honom. Snape skulle bli hyllad för att han äntligen lät den feta, värdelösa pojken från Gryffimdor dö…”Nej!” Neville kämpade mot sig själv. ”Tänk på Ginny… När ni gick på balen tillsammans. Eller när du träffade Harry, Ron, och Hermione för första gången… Elli, jag måste rädda Elli…” Det blir ändå bättre om du försvinner, Neville. Dracos siluett stegade fram emot honom. ”Ingen vill se dig här, fetknopp. Dö nu, så räddar jag henne själv. ” Draco böjde sig ner och lyfte upp Ellis kropp, som nu fått nytt liv. Hon log mot Neville. ”Han har rätt Neville. Jag har aldrig gillat dig. Bara tanken på att du rört mig med dina smutsiga små fingrar är äcklig.” Nevilles huvud for ner när en utav Dementorerna gjorde en tvär gir ner mot honom. Smärtan var olidlig och han skrek.

Allting var plötsligt så tydligt, som i en film. Jag såg Dumbledores kropp falla, mötte Dracos blick för att sedan se hur han försvann. Ögonblicket som jag upplevt varenda natt under hela sommaren, spelades återigen upp för mig, den här gången verkligare än någonsin. Smärtan var så stark att den trängde sig ut genom drömmen och in i verkligheten. Allting blev långsamt alldeles svart. Döden var verkligen befriande.

Ooooooooooooohhhhhh!!!! Jag dog typ ett antal gånger där. Herregud!
Lille Draco är tillbaka♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Jättebra!!!

Wow?!

Tack för era creeds! Nästa kapitel kommer nu i helgen! Puss ♥