Min julkalender

Wuhu! Så braaaa! I löv it!

Jättebraaaaa!

Del 13:

Seph gick försiktigt ut på skolgården. För en gångs skull hade hon bestämt sig för att gå ut. När hon öppnade dörren slogs hon emot av en vit värld. Hon hade vant sig vid det halvmörka ljuset inomhus, så nu skrek hennes ögon av det skarpa ljuset. Även om himlen var mörk så var hela världen så ljus att Sephs ögon bara ville blunda hårt. Hon tog ett långsamt steg ut och stängde dörren bakom sig. En svag vindpust tog med sig hennes hår och hon huttrade till. Kunde det inte vara varmt istället? Det var trots allt Lucia. Hon var ljuset och mörkrets drottning, som hennes lärare så fint uttryckte det vid samlingen på morgonen. Visst, ljuset var det inte något fel på, men vart var värmen egentligen? Seph huttrade till igen. Det måste vara minst 25 minus. Den här vintern hade redan klassats som den kallaste på många år. Seph gick med tunga steg, med vinterkläderna praslande om sig, mot ett hörn av skolgården. Hon fokuserade blicken på en kort stubbe. När hon var där så sopade hon undan det mesta av snön och frosten som var där, innan hon satte sig ner. Tårarna började långsamt rinna ner för hennes kinder. Hon visste egentligen inte varför. Hon bara var så ledsen nu för tiden. Ångesten, hopplösheten och illamåendet låg kvar som en stor klump i magen. Den var större än den varit på länge. Hon svalde hårt. Eller hon tvingade sig själv till det. Hon hade fortfarande svårt att svälja. Hon torkade bort tårarna, fast de lämnade ändå kvar ett långt, salt spår av tårar som snabbt frös till is. När hon kollade upp så såg hon hur hennes kompisar gick mot henne. Hon slog vad om att det var hon själv som var samtalsämnet.
-Hej, sa en av dem.
-Varför gråter du? frågade den andra snabbt när hon såg spåren av tårar på Sephs kinder.
Det var samma kompis som gett Seph serietidningen för drygt ett år sedan. Hon vet inte varför hon fortfarande kommer ihåg det. Det hade bara satt sig som ett oförglömligt minne djupt inne i huvudet.
Seph skakade snabbt på huvudet och klistrade på det vanliga fakeade leendet.
-Inget, sa hon. Dessutom gråter jag inte längre.
De två kompisarna kollade oroligt på henne, och de såg ofattbart lika ut.
-Vi skulle i alla fall gå in nu, sa den första.
Seph nickade snabbt och följde sedan efter dem in.

Sorry för aaaaaaaaskort... Jag vill bara sovaaaaa! xD
Sorry för att jag är typ aslat och inte lägger upp varje dag, men jag gör så sjukt mkt på dagarna, och är så sjukt trött när jag kommer hem, men men...

Kort, men braaaaaaaaaaaa!

JÄTTEBRA!

Brauuuu!!!!!

Del 14:

Seph satt och stirrade på läraren framför henne. Eller inte riktigt på, utan mer igenom, för hennes blick var helt tom. Hon hade inte hört ett ord vad hon sagt, men brydde sig inte särskilt mycket. Vad hade hon för användning av att skriva A:n i rätt? Men hon antog att det var sånt man fick lära sig i ettan, som hon nu gick i. Hennes tankar virvlade snabbt i huvudet, som vanligt. Hon suckade djupt innan hon bara ignorerade dem, och bestämde sig för att faktiskt lyssna istället. Efter ungefär en halv minut så tappade hon koncentrationen och föll in i tankarna igen. Tillslut gav hon upp och lät sig slukas av de hemska tankarna igen. Plötsligt så kom en annan tanke upp i huvudet. En som hon väl kände igen men lyckats hålla borta länge nu. men nu smög den sig på igen.
"Varför inte bara ge upp?" sa den. "Varför inte slippa den här världen? Vad har den någonsin gett dig annat än bara massor av lidande?"
"Skratt, lek och liv" tänkte Seph tillbaka. Även om den andra tanken också bara var i hennes huvud, och hennes egna tanke, så kändes det som de två tankarna kom från två helt olika personer. En som ville leva, och en som bara ville dö. f
Frågan var bara vilken hon skulle lyssna på. Vad hon ville mest. Egentligen visste hon klart svaret, men kunde inte förmå sig själv att tänka det. Inte ens erkänna det för henne själv. För hon ville inte leva mer.
"Så vad gör du då här?" sa den första rösten. Seph blev nästan lite rädd för den. För hon visste att om hon bara lyssnade på den så skulle allt bara vara över. Vara över på mindre än ett ögonblick. Men vem skulle hitta henne? Och när? Skulle någon ens förstå? Tillslut så gav hon upp med tankarna, och bara stirrade ut i luften. Tiden fick väl bestämma hennes öde. Men tillslut bestämde hon sig ändå. Hon skulle inte dö. Aldrig dö. Hon fick göra precis vad hon ville med sig själv. Bara inte dö. Hon drog upp ärmen på hennes långärmda tröja. Hon kollade på hennes lena underarm. Hon hade hört om folk som skar sig när de mådde dåligt. Men varför? Vad var egentligen poängen med ännu mer smärta? Hon fick väl lista ut det. Hon hade ju själv sagt att hon fick göra vad hon ville, så länge hon inte dog.

När Seph var hemma så satte hon sig på sin säng. Hon hade en stor hög med papper bredvid sig och höll en gammal vass plastbit i handen. Hon hade inte hittat något annat vasst i huset, så den fick duga. Hon förde den lånsamt mot armen. Det var som om hon inte kunde bestämma över sig själv längre. Plastbiten grävde sig djupt in i huden, och lämnade en liten bloddroppe efter sig. Hon torkade panikslaget bort den med en bit papper, innan hon kom på det. Hon hade varit livrädd för det här, och smärtan, bara för det där lilla, var så stark att ångesten och illamåendet nästan inte kändes av mer. Hon borrade in plastbiten i huden igen, och drog ett snabbt, långt men bara ytligt sår i armen. Blodet som forsade ut och Seph blev svimfärdig. Hon tryckte pappret mot armen i hopp om att stoppa blödningen, men pappret blev ändå snabbt rött. Hon drog efter andan, medan hon ångrade att hon någonsin gjort det här. Någon kunde ju se! Hon torkade snabbt av plastbiten och la den under kudden. Även om hon aldrig mer skulle göra det, så kanske den kunde vara bra att ha. Så fort hon lagt undan plasten så saknade hon den intensiva smärtan på något sätt. Om hon bara kunde skära lite till. Och den här gången lite djupare. Hon kom på sig själv med att sträcka sig efter plastbiten igen, men hindrade sig snabbt. Någon kunde se om hon skar så djupt att hon fick ärr. Det var bättre att låta den ligga där. I alla fall för nu.

JÄTTEBRAAAA!

Jääätteeebraaa!

Neeej! Det är så synd om henne!