Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Jag är dålig på tips, men väldigt spännande!!

Jättebra!

Jättebra!

Gryyyyyyymt bra skrivet!
Verkligen jättebra - har ingen kritik alls. Om jag inte visste vem det var som skrev detta hade jag trott att det var en vuxen - alltså en proffesionell författare! Det är jääääättebra! Fortsätt så!

Jag vet, samma sak händer för mig hela tiden xD

Vsg! Det är du visst!!♥

Super !

Riktigt bra! Nu var det dags att öva på att ge kritik igen.
Eehh... finns det någon? Det är så sjukt bra och helt perfekt skrivet (i mina ögon)! Skulle jag önska något mer är det väl lite mer personbeskrivningar, och då bara hur de ser ut.

Yay! Här är jag igen! Blir verkligen sjukt glad av er respons, även om jag absolut inte är en så proffsig författare, utan mer en amatör! Hoppas ni ändå börjat gilla julkalendern och tycker det är lite spännande, för sånt gillar jag x)

Ja, god fjärde december och hoppas ni får en bra dag!

Sarima sprang genom skogen. Hon snubblade över trädrötter och sjönk ner i snön på de djupaste ställerna. Hennes vanliga sätt att kunna se var snön inte var djup och hennes vanliga förmåga att springa var som helst utan att ramla tycktes inte fungera. Hennes sinnen var dämpade av sorgen och alla tankar som virvlade runt i hennes huvud. Ville soldaterna verkligen döda henne? Vad gjorde dom mot hennes familj för att dom hade dolt henne. Förföljde dom henne i detta nu?
Träden som brukade vara hennes vänner eftersom hon aldrig brukade skada dom verkade vända sig mot henne. Grenarna slog och rev henne i ansiktet och hon var plågsamt medveten om hur lätt det skulle vara för vem som hest att förfölja henne, till och med kungens soldater.
Hon sprang genom snön, men det gick långsammare och långsammare i och med att hon blev tröttare och tröttare och snön blev djupare och djupare. Hon sprang i … minuter? Timmar? Tiden spelade ingen roll längre. Tillslut så ramlade hon framåt med ansiktet i snön och önskade att hon kunde dö. Hon hade förlorat allt den där kvällen, hon visste inte vart hon skulle ta vägen och nu var hon helt ensam i snön, förföljd av kungens soldater. Hennes kraft var borta, och hon orkade helt enkelt inte mer. Sarima önskade att väktaren kunde komma fram i henne igen och ge henne kraft som den där gången förra vintern då hon för första - och enda, om man ska räkna efter vad hon kommer ihåg - gången träffat den. Men ingen hjälp kom, och inom sig kunde hon känna hur kungens soldater kom. Hon visste att dom jagade henne och skulle hitta henne förr eller senare.
Hon kände hur snön brände i hennes ansikte men hon ville inte, kunde inte resa sig upp. Vad hade hon kvar att leva för? Hon visste att det fanns någonting viktigt hon borde tänka på, men hon mindes inte. Sorgen och paniken gjorde hennes tankar grumliga och tomma.
Plötsligt kommer en sång upp i hennes hjärna. Platser i hennes hjärta som nyss varit stelfrusna tinas upp av sången. En sång som är både bitter och glad, men som allt igenom påminner henne om den varma brasan som kunde ha väntat på henne hemma i stugan. Som en gång kanske kan vänta på henne igen om hon lyckas med sitt uppdrag … Om hon hittar alverna.

Nattens stjärnor lyser klart,
skiner allt så underbart.
Snön den dalar sakta ner,
drivorna blir fler och fler.

Nattens måne lyser stor,
upp de hus där alla bor.
Vattnet forsar fruset fram,
från sjö till sjö, från damm till damm.

Jag går ensam genom snön,
den lyser uppå mark och lönn.
Det värker uti varje lemm,
när jag vandrar långt ifrån mitt hem.

Men en dag kommer snön gå bort,
natten kommer vara kort.
Snön smälter från mark och gren,
snart så visas sommaren.

Nattens stjärnor lyser klart,
skiner allt så underbart.
det värker uti varje lemm,
men snart ska jag få komma hem.

Och en annan röst uppenbarade sig i hennes hjärna. Minnet av väktarens ord. Vad den hade sagt åt henne att göra för ett år sedan. Ord hon hade förträngt men som nu kom fram till henne igen.
Så du har valt undergång. När de överger dig, minns min varning. Det här gäller inte bara ditt liv, utan livet för alla du borde bry dig om. Bege dig till Konungarnas offerplats. Det är den enda platsen jag kan visa mig för dig igen. Minns min varning.
Konungarnas offerplats.
Sarima visste väldigt lite om den platsen. Det var en plats som bar på många legender och myter. Hon mindes den bara svagt som en histora Wall berättat för henne när hon var yngre.
Förr i tiden, för många århundraden sedan, så hade det varit offerplatsen till den gamla kungarna. Då trodde man nämligen att de stora kungarna blev gudar när dom dör. Det var helt absurt, och tillslut så insåg även folket det och övergav offerplatsen.
Men även om historien om gudarna inte var sann så fanns det viss magi i platsen, i alla fall enligt legenden. På senare år hade ingen vågat närma sig den på grund av alla rykten om urgamla andar och i vissa fall onda världsandar och demoner som setts vid platsen. Den låg i De fördömdas skog, skogen känd för att människor gått in i den och aldrig kommit tillbaka. Vad i hela världen skulle hon göra där?
Men å andra sidan så måste det ju funnits någon sanning om magi vid offerplatsen om det var enda platsen där väktaren kunde visa sig för henne igen.
Sarima drog upp ansiktet ur snön. Hon hörde någonting komma mellan träden, det var ingen tvekan om saken. Hon hade behållit sin lust att dö en stund för länge.
Hon hasade sig upp och började springa.
Trots den djupa snön hörde hon det omissbara ljudet av en springande häst bakom sig. Hon såg sig inte om, hon kunde veta att hon var förföljd och ville inte skrämma upp sig själv genom att se det hemska, fruktandsvärda, dödande vapnet som ryttaren troligen hade.
Sarima visste att hon aldrig skulle kunna springa ifrån en häst så hon tvingade sig själv att börja tänka på en plan. Träden var inget alternativ. Det fanns nästan bara små träd i den delen av skogen och grenar är tunna på vintern. Och de rejäla träd som fanns hade inte så många grenar och skulle ta alldeles för mycket tid att klättra upp i. Dessutom ville hon inte bli fångad uppe i ett träd, då dog hon hellre på marken. Det fanns inga chanser att gömma sig, hennes fotspår skulle avslöja henne.
Sarima hade inget vapen, hon blev tröttare och tröttare för varje steg och ryttaren tog in på henne. Hon hade inte en chans.
Men ibland så hjälper det en underlägsen att inse att hon är förlorad. För i den sekunden insåg Sarima att hon trots att hon inte hade något vapen inte ville dö flyende. Hon vände sig om och kände sig hälften lättad till hälften förolämpad av att hon, precis som hon trott, bara hade en förföljare. Trodde dom verkligen att hon var så lätt att slå? Hon skulle visa dom.
Soldaten hade en röd, glänsande uniform med en hjälp på huvudet. Den såg väldigt löjlig ut, det var en metallhjälm med en röd plym högst upp. Vid en första blick så såg hjälmen väldigt skräckinjagande ut, men tittade man noga så såg man att den skulle skydda bra mot svärdshugg och pilar, men om han fick ett ordentligt slag mot hjässan så skulle den bara bidra till att öka skadan. Soldaten var mörkare i hyn är Sarima, vilket betydde på att han kom söder ifrån, från den varma länderna. Han bar en kroksabel i handen och ett onskefullt flin på sina läppar.
Sarima la handen på ett av träden i närheten, bad det tyst om ursäkt och bröt av en av grenarna. Sedan ställde hon sig beredd för att ta emot ryttarens attack.
Soldaten red mot henne och högg med dödlig pricksäkerhet mot hennes huvud. Sarima vek undan för sabeln och försökte hugga trädgrenen mot hans rygg. Hon träffade. men han var för högt upp från henne på hästryggen för att slaget skulle kunna få någon kraft. Hästen galloperade några meter bort och tvärvände sedan så att snön sprutade.
Snön
Sarima behövde inte ens titta upp mot trädtopparna för att veta att dom var fyllda med snö. Varenda gång hon stött emot de lägre grenarna i hennes flykt så hade snö ramlat in innanför jackan på henne. Vad skulle snön då åstadkomma om hon lyckades stöta till de högre trädtopparna? Om hon bara kunde hitta ett bra träd …
När ryttaren attackerade igen så gjorde Sarima ett utfall. Men istället för att attackera soldaten så gjorde hon en livsfarlig dykning undan sabelhugget och mellan hästens ben. Hon ramlade i snön men var snabbt på benen igen och sprang fram till närmaste träd och tittade upp i det. Hon såg snabbt att det inte skulle duga. Det var alldeles för lite snö och för kompakta grenar. Hästen galloperade mot henne igen och hon duckade från svärdet så att det träffade trädet och fastnade.
Hon gjorde en grimas och bad tyst trädet om förlåtelse för att hon skadat det medans hon sprang till nästa. Hon hann kolla tre träd innan ryttaren kunnat dra ut sabeln ut trädet och kom mot henne igen.
Och så såg hon det.
Det var ett träd cirka tjugo meter bort från henne. Det var högt, men en gren hade böjts ner så långt av den stora mängden snö på den att det bara såg ut att krävas en liten stöt för att allt skulle rasa ner.
Sarima började springa mot trädet. Hon kom fram till det just i tid för att vända sig om och blockera soldatens hugg med sin trädgren. Hon ramlade, grenen gick av, men hugget åkte snett och träffade marken några centimeter från hennes ansikte. Hon kravlade bakåt med den halva trädgrenen i sin hand medans ryttaren klev av hästen och gick fram för att döda henne.
Just när han höjde sabeln så sparkade hon honom på benet. Han tittade bara ner av förvåning i cirka en sekund, men det var allt hon behövde.
Hon kastade biten som var kvar från hennes “vapen” upp mot trädgrenen. Den träffade inte så hårt, men den behövde inte göra det heller. Det var gränsen på vad grenen kunde klara och med ett högt knak gick den av och brakade ner mot henne. Hon samlade all kraft hon kunde och kastade sig undan från snöravinen. Hästen stegrade sig men sprang inte iväg. Först blev Sarima förvånad, men sedan kom hon ihåg att hästen var en krigshäst, den var tränad för sånt här.
Dens mästare hade mindre tur. Soldaten hann inte kasta sig undan och han blev begravd av snötäcket. Sarima såg förskräckt på högen men sprang sedan fram till hästen. Den ryggade först undan från henne men hon talade lugnt med den och tillslut lät den henne klappa den.
“Hej du” log hon. Hon hade god hand om hästar. Under åren så hade hon ridit många vildhästar. Hon hade en speciell förmåga att bli vän med hästar och rida dom. Vid slutet av sommaren släppte hon alltid iväg dom, vid hösten då alla hästar gav sig av till de bättre betesmarkerna i syd. Hon red dom aldrig igen, den respekten visade hon dom, men ibland sökte dom upp henne för att äga hej, och hon kom ihåg varenda en. “Skulle du kunna hjälpa mig? Jag behöver lite lift”
Hästen gnäggade och Sarima svingade sig upp på ryggen. Först gjorde hästen ett lamt försök att kasta av henne, men sedan fann den sig med sin nya ryttare.
“Nu sticker vi!” sa Sarima med ett leende. “Mot Den fördömdas skog!”

(Och ja, jag skrev sången själv. Det är därför den är så dålig x))

OMGGGGG BÄÄÄÄST!!!!

JÄTTEBRA!
Headcanon att adoptivföräldrarna är alver