Smutsskallarnas beskyddare

Taaaaack alla fina ♥ Blir så himla glad över att ni uppskattar min lilla ff så mycket, varje kommentar gör dagen lite ljusare! Här kommer nästa kapitel, jag hoppas att ni gillar det!
Och just det, glömmer hela tiden .. En bild på Idah Oakbranch, som kommer att vara ganska viktig i berättelsen:

Kapitel 13
Jag sätter mig i en kanariegul soffa, mitt emot två förstaårselever som håller på med en trolldryckskonstläxa och tar in dagens händelser. Jag minns svagt att jag red på en hippogriff under en lektion, hade kul och trillade ner i sjön. Jag är fortfarande inte helt säker på vad skadan kommer ifrån, men det kommer jag väl på senare.
Jag kommer plötsligt ihåg boken och halar upp den ur väskan. Egentligen borde jag titta i den med Anthon, men jag är för nyfiken. Jag dammar av den lite med handen och öppnar den. Där står det beskrivet hur man gör "horrokruxer", det är tydligen en slags otroligt mörk magi som går ut på att dela sin själ i flera delar för att bli mäktigare. Illustrationer om hur man bäst riktar en dödande förbannelse fanns där också. Jag bläddrar fram till sidan trehundratjugofyra, som enligt registret ska handla om Imperiusförbannelsen.
"Rikta trollstaven mot offrets ögon och säg förtrollningen innan motståndaren hunnit reagera med en skyddsförtrollning. När personen har en dimmig och frånvarande blick, har förbannelsen lyckats. Var noga med att befalla regelbundet, så att inte personen hittas stå stilla utan att prata med förbipasserande."
Det här stämmer helt klart med McGonagall, konstaterar jag dystert.
Plötsligt stiger professor Longbottom in i rummet, som varit sjukskriven sen ett år tillbaka. Jag och alla andra i uppehållsrummet ser förvånat på honom. Vad gör han här? Han var ju föreståndare för Gryffindor.
- Berätta inte för någon att jag är här, säger han bestämt. I synnerhet inte professor McGonagall. Det är så här att vi - Harry Potter, Hermione Granger, Ron Weasley och jag - tror att rektor McGonagall har blivit utsatt för en Imperiusförbannelse.
Många i rummet ser chockat på Longbottom och börjar ivrigt pladdra. Vi hade alltså rätt. Sanningen är skrämmande.
- Därför ska vi bilda en försvarsgrupp - helst bara för sjätte- och sjundeårselever, men ni andra kan också få delta på vissa villkor. Vi har samlat ihop en liten grupp av Aurorer som tror på oss och det är främst de som kommer att agera i kampen, men vi är tvungna att ha spioner inne i slottet. Ni som vill delta följer med mig nu.
Hans ord gör inte direkt spänningen i uppehållsrummet lugnare - varenda en i uppehållsrummet ställer sig upp för att delta i försvarsgruppen. Det låter otroligt spännande, det måste jag erkänna och jag är en av de första ivriga elever att ställa mig upp.

Super!

Superbra! Spännande!

har läst

BRA!

trevlig

1 på världens topplista.

bäst

Förlååååt, sorry och förlåt igen för att jag har varit så oaktiv! Det är inte det att jag inte har haft tid, men jag har liksom inte känt mig på skrivhumör och inget blir bra om jag inte känner mig inspirerad .. Så förlåt igen och tack, som alltid för alla så fina kommentarer, det är otroligt roligt att se att ni uppskattar vad jag gör! Jag har däremot ingen aning om hur det ska fortsätta, så det vore jättekul om ni kunde hjälpa till med era idéer! Här kommer i alla fall nästa kapitel, plus ett gammalt minne, första gången som Katya blev dåligt behandlad av sina föräldrar.
Kapitel 14 (redan? :o)
- Okej, jag kastar en disslussioneringsförtrollning över var och en av er, sen ska vi försöka bege oss till Vid Behov-rummet. Där väntar de andra.
Jag känner en besynnerlig känsla av att en kall vätska, som vatten, fast torrare rinner över mig och upptäcker till min förvåning att min kropp är helt genomskinlig. Jag mumlar snabbt en ljuddämparförtrollning av mina osynliga skor, då jag vet av erfarenhet att jag kan vara ganska klumpig av mig, speciellt när jag försöker vara motsatsen. Eftersom att Longbottom har gjort sig besväret att ge mer än tjogo elever kameleontkraft, antar jag att det är det som jag ska försöka också.
- Kom då, följ med, manar Longbottom på oss och vi följer efter honom genom att alla håller i hand. Vad jag vet, så är det faktiskt ganska svårt att följa en osynlig människa när man bara använder synen. Jag försöker hålla jämn takt med sjundeårseleven Marcus Smith och halvhänger i hans stickade Hufflepuffkofta när han skyndar sig efter professorn.
Vi kommer så småningom upp för den långa trappan och av ljudet låter det som att Longbottom springer in i någon av de andras fötter.
- Jag har Slytherineleverna med mig, meddelar en röst till höger om mig och jag känner igen den, från radion hemma. Han som pratar är ingen mindre än Harry Potter.
- Bra, viskar en annan röst, en kvinnoröst. Då går vi. Ron, är du med?
Vi vandrar, så tyst vi kan genom korridorerna. Jag tackar mig själv för att ha tänkt på ljuddämparförtrollningen, för någon idiot bakom mig ropar plötsligt "BU!" i örat på mig och jag hoppar till rätt regält. När jag väl har återfått balansen så stannar gruppen och jag förstår att vi är framme.
En kvinna som jag känner igen, Hermione Granger ger mig och eleverna runt mig varsin lapp. Jag vecklar försiktigt ut den och läser:
Tänk: Jag vill till en plats där vi kan kämpa mot svartkonsterna på den här skolan
Jag blir lite förvånad, men jag vet av erfarenhet att Hogwarts har många hemligheter, dessutom att Harry Potter och hans vänner inte skulle göra något sånt här, om de inte visste vad de höll på med. Så jag går i ledet längs med väggen och tänker:
Jag vill till en plats där vi kan kämpa mot svartkonsterna på skolan, jag vill till en p ..
Då öppnas en lönndörr i väggen.
Gammalt minne 1
Det är en klar sommardag och jag och min lillasyster Gemma leker på bakgården. Efter mycket tjat har pappa byggt en gungställning som vi ivrigt prövar.
- Haha, jag fick den först! retas den treåriga Gemma och hoppar upp på en skinande metallgunga som dubblerar åkarens upplevelse och får det att kittla i magen. Hennes blonda hår flyger över hennes ansikte när hon tjuter av glädje och ler nöjt.
- Gemma! ropar jag surt och försöker stoppa gungan genom att hänga och slänga i repen. Då tar hon extra fart och susar iväg med ett glädjerop. Jag faller ner, baklänges på gräsmattan och mitt huvud får en hård smäll.
- Katti! ropar Gemma sorgset, skuttar av sin gunga och springer med sina små ben fram till mig.
- Det var inte meningen att göra illa Kattis huvud, hasplar hon sorgset fram och klappar mig på axeln.
Det gör rätt ont, speciellt i huvudet och Gemma skriker till när hon får syn på skrapsåret på mitt knä och springer in efter mamma. Jag lutar mig bakåt, mot stolpen till gungställningen. Jag ser ytterdörren öppnas igen och mamma Austoria springer ut. Hennes vitblonda hår är format i en prydlig knut som är övertäckt med ett pärlförsett hårnät.
- Du får inte låta din lillasyster se sånt där, Katya! skäller hon ilsket och jag tittar förvånat på henne. Ska hon inte hjälpa mig upp, tvätta såret och be mig att sätta mig i soffan medan hon utförde en förtrollning som gjorde det mindre ont, som hon brukar?
- Katya, din lillasyster är bara tre år och är känslig för sånt där, du vet sår, gå iväg och gör något åt det!
Jag stapplar förvirrat iväg med en hand på det ömmande huvudet. Mamma kramar om Gemma och viskar åt henne att inte vara rädd.

Gud vilken oälskande familj! När var detta? För om det var innan hogwarts så borde väl Asroria bry sig lite iallafall?