Mugglisgame!

Vad är det....?? Det är typ innan Katniss är med, jag ska ändra det där med 75 hungerspelet nu...

YAY! Ska du börja skriva lite på mugglisgame snart? (Ingen press...)

Lääängtar! Kommer verkligen bli spännande å se hur länge Nojel överlever! Heja honom!

___________________________________
♥

http://i.picasion.com/pic79/af75d7587bb28bc8c2940ea9d1fff625.gif

Heja Susan och distrikt 8!

ÅÅÅÅÅhhhh, kan det inte börja snarttttttt

_________________________________
♥

http://i.picasion.com/pic79/af75d7587bb28bc8c2940ea9d1fff625.gif

Jo det kan det

Kapitel ett, Samantha Carters, PPP:s karaktär perspektiv. Här är mallen:Namn: Samantha Carter
Utseende:
Distrikt: 1
Svagheter: Tror ibland lite för mycket på sig själv och glömmer bort att fokusera på överlevnadskunskaper.
Fem egenskaper: Hon är mycket duktig med vilket vapen som helst, men favoriten är svärdet. Hon är mycket stark, vill inte lita på någon men tänker slå före med karriäristerna för att maximera chansen att vinna. Hon har lätt för att se när någon talar osanning (vilket hon själv är bra på) och är väldigt kaxig.
Familj: Hon är ensambarn, och föräldrarna är vid liv båda två.
Rik eller fattig: Rik
Bakgrund: Hennes föräldrar har alltid överröst henne med gåvor, så hon har haft en mycket bortskämd uppväxt. Hennes familj tycker alla att spelen är bara bra, och nu när Samantha är arton år ställer hon upp frivilligt för att hedra sin familj och henne själv. Hon har umgåtts med ett stort gäng bestående av de allra populäraste i skolan. Hon har hållit sig mycket på sitt rum under ungdomen och har därför inte en så bra kontakt med föräldrarna. Därför bryr hon inte om om hon dör på arenan och om hon vinner tänker hon flytta till sitt eget hus i Segrarbyn ensam, utan hennes föräldrar.
Hur populär hos sponsorerna: 9
Kille eller tjej: Tjej
Jag vaknar och slänger en hastig blick på den digitala klockan som står på mitt nattduksbord i mörkt träslag.
Klockan visar 11.00.
Idag har hela distrikt ett sovmorgon, eftersom det är slåtter.
Slåtter!
Det är det här jag har längtat efter. Idag har jag chansen att vara med i Hungerspelen. Ett slagsmål på liv och död.
Eftersom mamma och pappas butik säljer så bra nu måste de arbeta varje morgon. Det passar mig bra, då slipper jag träffa dem på morgonen. Jag är inte så sällskaplig av mig. Jag klarar mig själv.
Jag drar av mig täcker och reser mig upp. Ett vitt, tunt linne och ett par lösa shorts är allt som täcker min kropp. Natten har varit varm. Jag gäspar, ställer mig upp och drar på mig en tunn, vit morgonrock av siden som hänger på min skrivbordsstol. Smyger genom det vackra vardagsrummet mot köket. Min mage kurrar. Det är skinande rent på det blanka bordet, förmodligen på grund av vårt hembiträde Mary. Hon kommer från huvudstaden, och är stum. Jag har aldrig frågat varför. Sådant slödder ska man inte tala till, har jag lärt mig från barnsben.
På diskbänken står brödrosten med två vita skivor orostat rostbröd, färdiga att rostas. En tallrik står på bordet, där jag kan lägga smörgåsarna när de är färdigrostade. Ett smörpaket med en ljusblå smörkniv i plast, några skivor hyvlad ost, och en marmeladburk med en lång silversked i står på bordet på min plats tillsammans med en vit tygservett. Allt för att jag inte ska behöva anstränga mig.
Min familj är rik, det är jag inte rädd för att erkänna. Vi bor i en av de nya lägenheterna. Jag bryr mig inte. Ifall det är mitt namn som dras ur det stora glasklotet med namnlappar och jag vinner, tänker jag flytta in i segrarbyn alldeles ensam, utan mina föräldrar.
På bordet ligger ett paket, inslaget i ett glänsande silverpapper med ett brett, gyllene band, som är knutet runt den avlånga lådan och har knutits av flinka fingrar till en stor rosett högst upp. En av mina slåtterpresenter. Förmodligen pappas, mamma ger mig alltid smycken. De paketen är mycket mindre.
Jag slänger en uttråkad blick på den, och återgår sedan till att rosta mina smörgåsar.
Jag behöver vänta i flera minuter för att de ska bli så där bruna och knapriga. Jag hatar att vänta!
Mamma har ställt fram ett glas med kall choklad på diskbänken tillsammans med till paket.
Paketet är inslaget i babyrosa papper, och samma sorts band som det är på det andra paketet, fast purpurrosa.
En liten lapp är fasttryckt med hjälp av tejp på det.
Jag är ledsen att vi inte kunde vara med dig denna morgon, Samantha. Vi kommer hem efter slåttern. Glatt hungerspel! / Mamma
Min relation till mina föräldrar är inte den bästa. Jag befinner mig oftast i mitt rum med min laptop eller smartphone, eller så undviker jag dem med mening. De vet knappt om vilket djur jag tycker mest om, eller vad min favoritmat är. De överöser mig med presenter för att fånga min uppmärksamhet, men det krävs mer än så för att få mitt förtroende. Jag brukar inte få två presenter varje morgon, det här är mina slåtterpresenter.
Jag ställer glaset med oboy på bordet och placerar det rosa lilla paketet bredvid det andra stora.
Ett plingande ljud hörs. Smörgåsarna är färdiga. Jag tar ut dem ur den moderna brödrosten och lägger dem på en tallrik som står på bordet, på min bestämda plats.
Jag brer ut smör på dem och struntar i de andra påläggen. Medans jag väntar på att smöret ska smälta, öppnar jag det stora paketet, från pappa.
Ett ljusblått kort ligger under rosetten som jag inte såg första gången jag tittade på paketet.
Det står bara tre ord på det.
Glatt hungerspel! /Pappa
Jag drar oberört av pappret, och finner en vit box med en bild på den nyaste surfplattan från det kändaste märket. Jag skakar lådan, och något tungt skakar till svar.
Jag blir inte förvånad. De ger mig alltid sådant där.
Mammas present då? Jag pillar loss tejpen från pappret och drar loss rosetten. Jag drar av pappret.
Som jag trodde. Ett smycke, om man dömer efter förpackningen. En liten svart, len, fyrkantig box med ett snirkligt silver-E på.
Det står nog för namnet på någon snitsig affär som säljer smycken.
Jag öppnar lådan. I den ligger ett halsband i rent guld, och i kedjan hänger en berlock, formad som en cirkel, också i guld, med en isblå äkta diamant i. Oj, den var lite finare än andra halsband jag har fått.
Jag biter i min macka, och dricker lite oboy.
Tre timmar senare slänger jag en blick i spegeln. Jag har borstade tänder, uppsatt hår, rikligt med smink och min mammas slåttergåva, halsbandet. På kroppen har jag på mig en vinröd, en ganska kort klänning, ett silverarmband, och höga, vinröda pumps med hål för mina rödmålade tårnaglar och tår. Jag slänger en svart handväska över axeln, där jag lägger min nya surfplatta. Om jag får säga det själv, är jag skitsnygg.
Jag lovar mig själv att jag under inga omständigheter får gråta ikväll ifall jag blir dragen till att kämpa i huvudstaden. Jag är cool. Tuff. Skitsnygg. Jag kommer inte börja gråta. Jag har ju övat på att hantera svärd och spjut, och till och med försökt lära mig jaga.
Jag hoppas att det blir jag.

Mina steg ekar genom gränden. Jag är ensam. Jag ska möta upp min kompis Natasha vid hennes hus. Efter några minuter är jag framme.
Jag trycker på ringklockan, och efter trettio sekunder tittar hennes sminkade ansikte fram i dörrkarmen.
- Samantha! Jag är precis klar, du behöver inte ta av dig, vi ska snart gå.
Jag svarar artigt och sätter mig på familjens hallsoffa. Som hon sade åt mig, behåller jag mina vinröda pumps på mina smala fötter.
Natasha slänger en blick i spegeln och justerar hennes böljande, guldblonda hår. Sedan slår hon sig ner bredvid mig och trär ett par gyllene, glänsande sandaler med kilklack över hennes fötter.
Min relation till Natasha är inte heller den bästa, men den bästa jag någonsin haft. Vi ljuger för varandra och tävlar i allt, men hon är den jag kan komma till om jag har problem eller är ledsen över någonting.
Jag är den populära i klassen, och hon är i min innersta krets. Alla andra är bara falska människor som suktar efter makt.
Natasha är klar, och vi ropar ett kvickt farväl till hennes föräldrar. Om hon blir vald att kämpa i Hungerspelen kommer hennes föräldrar att ta farväl av henne sedan.
Mina föräldrar har strängt förbjudit mig att kämpa i Hungerspelen. De är inte som andra föräldrar i distrikt ett, som uppmuntrar sina barn att vara med och tävla om distriktets ära.
De må inte känna mig, men de vill inte att jag ska dö.
När jag och Natasha är framme har Lou redan börjat sitt tal. Det är det vanliga. En ära att vara med, en chans som få får, bla bla bla.
När hennes tal är klart sätter hon på filmen som vi kollar på varje år. Den börjar bli riktigt uttjatad.
Tillslut vänder hon sig mot de två stora glaskloten.
- Damerna först, som vanligt! kvittrar hon och hennes välmanikerade hand greppar en liten vit papperslapp.
- Årets kvinnliga kämpe att tävla i Hungerspelen för distriktets ära är… Lou drar ut på spänningen i det sista. Lisa Stone, min enda riktigt envisa och jobbiga fiende, står framför mig och jag ser henne knyta sina nävar och sänka sitt huvud. Lisa och hennes äckliga lilla gäng har ägnat år åt att försöka putta ned mig från min höga position i klassen. Såklart har jag och mina anhängare gett igen. Hon saknar en tand i sin mun på grund av Sarah Walker, min näst trognaste anhängare. Den trognaste är ju Natasha, om man räknar henne som anhängare.
- …Lisa Stone!
Åh nej! Aldrig! Lisa får absolut inte ta min plats.
- Jag anmäler mig som frivillig, skriker jag så högt jag kan. Lous ögon möter mina och hon ler förstående mot mig.
Men jag är förstås inte den enda som är frivillig. Ett tiotal händer flyger upp i luften, men jag var först och jag hoppas att hon tar mig. Dessutom är jag trots allt så pass populär att ingen riktigt kämpar emot mig särskilt länge. Det är jag van vid, och det tänker jag inte vänja mig av vid.
Tillslut fattar Lou sitt beslut. Hon möter åter min blick.
- Vad heter du, lille vän?
- Samantha. Samantha Carter.
- Välkommen upp på scen, årets kämpe, Samantha Carter! ä
Lou ler mot publiken och jag går självsäkert på den smala gången som leder mot scenen. Väl uppe på scen greppar hon min hand och håller upp den i luften.
- Årets kämpe, Samantha Carter! återupprepar hon, och publiken jublar. Kameror som jag förut inte lagt märke till zoomar in mitt ansikte och jag ler självsäkert mot kamerorna och skickar iväg en slängkyss.
- Bra gjort, Samantha. Nu är det dags för pojkarna!
Lou släpper min hand och skuttar iväg mot det andra stora klotet. Hon gräver länge och väl innan hon får upp en lapp, och läser tyst för sig själv. Sedan upprepar hon det för publiken.
- Årets manliga tävlande att kämpa tills död eller seger är… Denna gång drar hon ut precis lika länge på tiden.
- Ludvig Red!
Underligt nog är det ingen som anmäler sig frivillig. De är för upptagna med att stirra på honom.
Han är snygg, det är jag inte rädd att medge. Han har gott om muskler, och är vältränad, det syns på lång väg. Han har gröna ögon och en keps bakochfram på sitt mörkblonda huvud. Han rör sig mot scenen på samma sätt som jag.
Lou gör samma på samma sätt med honom som hon gör med mig. Deras sammanlänkade händer reser sig över deras huvuden och publiken tjuter. Den här pojken kommer att få många sponsorer, det syns. Det är precis sådana typer som han som sponsorerna dras till.
Efter en stund står vi i hissarna på väg mot den översta våningen i vårt distrikts rättens hus.
Jag vill föra en konversation med honom, men jag vet inte hur jag ska börja den. ”Hej…” Nej, det blir för blygt. ”Fin hiss, eller hur?” Nej usch, vad töntigt! ”Vi sitter visst i samma båt nu, du och jag.” Nej, för poetiskt. ”Jag kommer ha svårt att döda dig.” Det blir bra. Lite flörtigt, och med antydan om att jag kommer att vinna. Jag tycker precis som alla andra att han är jättesnygg. Om jag blir ihop med honom nu kanske han inte vill döda mig.
- Jag kommer ha svårt att döda dig. Orden flyter ur min mun med osäker klang.
- Det kommer inte jag, säger han kyligt. Jag blir alldeles paff. En skär rodnad färgar mina kinder. Aldrig har någon varit sådan mot mig. Har jag gjort någon antydan till flört, har det alltid gått hem.
Med ett mjukt plingande stannar den lyxiga hissen, och vi kliver ut.
Två fredsväktare föser in oss i varsitt rum.
- Miss Carter, snart kommer din familj eller eventuella vänner för att säga adjö till dig. Du är inte filmad.
- Jag vet, antyder jag trotsigt. Fredsväktaren lämnar mig ensam, och jag pillar på mina naglar. Vad väntar jag på egentligen? Samantha?
Efter tio minuter har fortfarande ingen kommit för att ta farväl av mig. Jag lämnas ensam med endast mina tankar som sällskap.
Pojkens ansikte dyker ideligen upp i mitt huvud. Jag hoppas att jag inte är kär, det skulle förstöra mina chanser att döda honom.
Tjugo minuter passerar. Trettio. Trettiofem. Ingen kommer.
Fredsväktaren tittar in igen.
- Eftersom ingen tycks komma, avbryter vi här din väntetid. Jag kommer att ledsaga er till tåget som för er till Huvudstaden.
Jag nickar överlägset mot honom. Han erbjuder mig sin hand, men jag struntar i den.
Pojken sitter i sin cell, identisk med min, och håller vad jag förmodar är hans mamma i handen. Jag söker med handen på halsen för att finna halsbandet jag fått av min mamma.
Min tumme går över den blå stenen som sitter ingjuten i halsbandet. Plötsligt slås jag av att man får ta med sig något in i arenan.
Fredsväktaren trycker på en knapp i glashissen, och vi susar ned i vindens fart. I mitt huvud dyker en sorgsen tanke upp. Natasha som åker upp i denna hiss, på väg mot var hon tror är mig, och när hon frågar fredsväktaren var jag är, så har jag redan gått.
Men det kommer inte att hända. Hon har haft trettiofem minuter på sig.
Vi går på en bred trottoar mot tågperrongen. Jag har hört att tåget ska vara lyxigt och femstjärnigt.
Efter ytterligare några minuter kliver jag på tåget, och fredsväktaren försvinner.
Jag sätter mig i en kupé. En ända tanke susar i mitt huvud. Mamma och pappa kommer inte att bli glada när de finner ett tomt hus utan lapp om var jag är. De kommer inte att bli särskilt glada när de kollar på reprisen på TV heller.
Men jag bryr mig inte. Jag tänker vinna, och åka hem och visa dem att jag kan vinna. Att jag faktiskt har en chans. Jag har bestämt mig. Jag tänker vinna.

SÅ BRAAA!

JÄTTEBRA!

Superawesome! Du tänker alltså göra så att du kör varannan persons perspektiv, typ? Haha lite svårt att förklara men hoppas du fattar

Längtar tills Rick kommer med!

Ååå längtar tills det är Elaine, Alexander och Edwinas tur! Elaine är nog min favvo av dem.