Oblivion [SV]

^ Men vad ska de ha för shipnamn då? Wildric eller Cedlow? (Om ni har andra förslag får ni skriva, jag är sämst på shipnamn)

Kapitel 9

“Du sa aldrig varför du försvann.” påpekade Alicia. Hon, tvillingarna och jag hade precis satt oss vid Gryffindors bord i stora salen. Det var inte så hemskt många där, bara halva salen var full med människor, men som i rädsla för att någon skulle äta upp maten – som gång på gång fylldes på – tog George på två gånger så mycket mat på sin tallrik än en vanlig människa skulle orka äta (men i och för sig, han var George, varför var jag så förvånad?).
”Åh, jo jag – ”
”Jag lovar, du har en värre aptit än Ron, hur får du ens plats med allt det där i din mage?” Jag hoppade lätt till åt den okända rösten, men George däremot skrattade bara lätt utan att ens titta upp på personen.
”Man tackar. Men tyvärr Ginny, tror faktiskt att Ron slår mig. Såg du inte hans tallrik igår kväll?” den yngre tjejen – Ginny – ryckte på axlarna och satte sig ner bredvid honom. Flickan hade lika rött hår som tvillingarna, och hade även ganska så lika ansiktsdrag som dem; hennes näsa var lite mindre, och hennes ögon var lite större, men annars såg man lätt att de var syskon.
”Ni är ungefär lika hemska.”
”Så det här är Ginny du misstog mig för?” frågade jag George med höjda ögonbryn, både George och Ginny – som båda satt mittemot mig – tittade förvirrat på mig, men efter en sekund så ändrades Georges min till en förstående, medan Ginny fortfarande förvirrat hade sin blick fäst på mig. George skrattade lätt.
”Det var hårets fel, jag var säker på att du var Ginny!” sa han och då brast även Ginnys förvirrade min.
”Det var därför ni aldrig kom till min kupé!” utbrast Ginny och Fred som satt bredvid sin bror kliade sig bak på nacken.
”Oh justefan, sorry Gi.”
”Äh det är okej, jag förstod att ni aldrig skulle orka leta efter min kupé ändå.” sa hon och himlade med ögonen åt sina äldre bröder. Hon vände sedan huvudet mot mig och sträckte ut en hand.
”Ginny, men det vet du antagligen redan.” jag gav henne ett knappt märkbart leende och tog handen.
”Willow.” hon nickade och ställde sig sedan upp igen.
”Jag måste gå, men det var trevligt att träffa dig.”
”Detsamma.” hon gav mig och Alicia ett kort leende, himlade med ögonen åt George som redan hade proppat i sig halva tallriken och gav sig sedan iväg. Alicia vände sig mot mig.
”Okej, vi försöker igen, vad hände?”
”Va?”
”Du försvann?”
”Åh jaha. Eh, jo jag var bakom dig de första minuterarna, men sedan gick Cedric Diggory in i mig och – ” jag suckade djupt när Alicia avbröt mig.
”Woah, vänta lite. Cedric Diggory?” jag nickade och tänkte fortsätta, när Alicia avbröt mig igen. ”Alltså den Cedric Diggory? Hufflepuffs sökare? Den snyggaste killen i hela den här skolan?” Fred harklade sig efter det sista, men allt Alicia gjorde var att vifta bort honom med handen.
”Ja, eller allt jag egentligen fick reda på var att han hette Cedric Diggory, sedan behövde han springa till sin lektion.” Alicia suckade.
”Önskar att Cedric Diggory och jag kunde springa in i varandra.”
”Men du kraschade ju in i honom under en Quiddichmatch för tre år sedan.” sa George med ett litet skratt.
”Det var väldigt romantiskt, särskilt den delen då du körde in i honom så hårt att han ramlade av kvasten och bröt två revben.” sa Fred och jag såg hur de två bröderna gjorde allt i sin makt för att inte brista ut i skratt, men lyckades väldigt dåligt och satt snart och skakade av skratt mittemot Alicia och mig. Alicia – vars ansikte nu matchade tvillingarnas hårfärg – tog upp en köttbulle och kastade den aggressivt på Fred, som bara började skratta mer. Jag kände hur jag själv brast ut i ett litet leende.
”Hall käft!” väste Alicia. ”Det var inte ens två, det var bara ett!” det här fick även mig att börja småskratta. Alicia – som om möjligt var ännu rödare i ansiktet – himlade med ögonen åt sina tre vänner och fortsatte generat äta sin lunch.

Ungefär fem minuter senare hade tvillingarna lugnat ner sig, och Lee, Olivia och Angelina hade också anslutit sig till oss. Vi satt alla och skrattade åt ett av Lees skämt som hade varit så dåligt att det blev bra när Alicia började titta sig omkring i salen.
”Var är Maddie?” frågade Alicia efter en stund.
”Hon var med oss när vi gick hit, men så fort hon såg… eh…” Olivia blickade upp mot tvillingarna och harklade sig. ”Hon ville hellre sitta med sin syster och hennes kompisar vid Ravenclaws bord.” Om man tog en snabb blick på tvillingarna såg det inte ut som att de egentligen brydde sig så mycket, men på sättet George tog ett mycket stadigare grepp om sin gaffel och på sättet Fred spände kroppen och knappt märkbart himlade med ögonen förstod jag att Maddie och tvillingarnas historia kanske var ganska lång och svårförklarad ändå.
”Oh, okej…” Alicia tittade oroligt på tvillingarna, och för första gången spred sig en pinsam tystnad över den lilla gruppen av sjätteårselever. Jag trodde inte att det var möjligt att vara med om en pinsam tystnad när Fred och George var i närheten, men jag hade bara varit där en dag, vad visste jag? Jag tänkte säga någonting för att få bort den obehagliga stämningen, men jag blev avbruten.
”Ms. Ericson?” Jag hoppade förvånat till när jag hörde mitt namn, och det gjorde de sex andra personerna som satt vid mig också. Alla blickar fästes på personen som stod bakom mig.
”Ja, Professor McGonagall?” hennes blick svepte snabbt runt den lilla gruppen av elever innan den fastnade på mig.
”Följ med mig.” var allt hon sa och vände sig sedan om igen och började gå. Jag vände mig mot Lee och tvillingarna som förvirrat tittade tillbaks på mig.
”Vad var det där?” frågade Alicia bredvid mig och jag ryckte på axlarna och ställde mig sedan upp.
”Antar att jag kommer få reda på det snart.” Var det sista jag sa innan jag började småspringa för att komma ikapp McGonagall som redan hade kommit till utgången av salen.

McGonagall och jag gick i tystnad, jag hade ingen aning om vart vi var på väg och höll då och då på att svänga åt fel håll, men hann hindra mig själv i tid så McGonagall inte märkte någonting.
Tillslut var vi framme vid ett par dubbeldörrar som liknade de nere i entréhallen. Förvirrat kollade jag på när McGonagall knackade på dörren. Bara någon sekund senare öppnades dörren och en kvinna stack ut huvudet. Jag kände svagt igen henne från festen i stora salen kvällen innan, hon hade suttit vid huvudbordet. Så fort kvinnan fick syn på McGonagall öppnade hon dörren för oss. Jag gick in och tittade mig förbryllat omkring, vi var i en stor sal, på var sida stod det flera sängar uppradade. Det låg sammanlagt tre personer i sängarna, men det fanns även en säng åt vänster som hade ett skynke runt sig, och jag gissade på att det låg en person där också. Jag vände mig om mot McGonagall och kvinnan, som stod och pratade någon meter från mig.
” – jag vet inte, han kommer inte ihåg någonting. Han somnade om för ungefär fem minuter sen. Vilket är bra, han behöver vila.” Jag harklade mig och de två par ögonen landade på mig.
”Varför är vi i en sjukhusflygel?” Den okända kvinnan tittade upp på mig och sedan på McGonagall och gav henne en blick som jag inte kunde läsa av. McGonagall ignorerade kvinnan – som jag gissade var sjukhusförstånderinnan – och gick istället fram till mig.
”Vi har någon du säkert känner igen. Kom med här.” Jag gick nervöst efter henne fram till ett skynke. Förstånderinnan hade kommit ifatt oss och drog försiktigt bort skynket och jag kände hur jag tappade andan i några sekunder. På sängen låg en sovande Gabriel, med smutsiga kläder och ett ansikte med flera sår, han hade ett bandage runt huvudet och ett stort jack under det vänstra ögat. Hans högerarm var inlindat i ett bandage som hade några enstaka ljust röda fläckar som mest troligt var blod som hade tagit sig förbi lagren. Jag vände mig snabbt bort och kände någons hand på min axel, men skakade av den.
”Jag förstår att du har varit orolig, och det ser kanske inte så bra ut me – ”
”När och var hittade ni honom?” Jag behövde inte få ett sentimentalt tal av en sjukhusförstånderinna som jag aldrig hade träffat förut, jag hatade att ha människor som tyckte synd om mig.
”Jag förstår att du har varit orolig.” orden snurrade runt och runt i mitt huvud och jag kände mig ännu mer skyldig varje gång de slog till mig, för jag hade inte varit orolig. Jag hade slagit bort tanken om Gabriel och ersatt den med en tanke om att han var helt okej, och istället för att oroa mig för honom hade jag fått nya vänner och gått på lektioner och levt mitt liv som vanligt. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken, men jag vägrade att låta tårarna komma, jag grät aldrig. Jag hade knappt varit på Hogwarts i tjugofyra timmar, jag skulle inte låta en av mina lärare och en kvinna jag inte ens visste namnet på tro att jag var svag genom att gråta.
”Vid åttatiden, Hagrid hittade honom vid gränsen av den förbjudna skogen. Men Madam Pomfrey vet vad hon gör.” Jag nickade, osäker om min röst verkligen skulle hålla om jag började prata.
”Jag kan försäkra dig om att han är okej. Han vaknade till för en halvtimme sedan, jag fick reda på hans namn, men ingenting mer. Jag meddelande rektorn och han kände igen efternamnet, och det var så vi kom på att ni var släkt.” sa sjukförstånderinnan – Madam Pomfrey – och jag flätade ihop mina händer, en sak jag alltid gjorde när jag kände mig nervös eller var på ett dåligt humör.
”Men – ” jag stoppade mig själv då min röst lät mycket svagare än vad jag hade tänkt mig. Jag hostade till lite. ”Men stod inte Gabriels namn på den där lappen på nya elever du läste från igår vid ceremonin? Borde ni inte ha förstått att han var borta?” frågade jag McGonagall med en skarp röst.
”Jo, jag meddelade Professor Dumbledore om det, och vi tog ett gemensamt beslut att inte nämna det i fall att han skulle dyka upp efter festen. Hagrid och Professor Filch har letat hela natten efter honom.” Jag nickade och fäste min blick på min äldre bror och en än gång kände jag hur skyldigheten spred sig genom kroppen. Madam Pomfrey drog fram en trästol som hade stått vid väggen.
”Du kan sitta här, så länge du inte stör honom eller någon av de andra patienterna. Som Minerva sa, jag vet vad jag gör. Han kommer att kunna lämna sjukhusflygeln om ett par dagar.” Jag nickade än en gång och satte mig ner i stolen.
Jag hörde hur McGonagall och Madam Pomfrey gick ifrån mig, och hörde också hur de tyst pratade med varandra i någon minut innan dörren stängdes och en öronbedövande tystnad lade sig inne i rummet.
________

lmao kommer ni ens ihåg Gabriel
Gå tillbaka till första kapitlet om ni inte kommer ihåg honom hahah

Sedan så valde jag att ha med Ginny en liten stund because jag älskar henne, dock så har jag väldigt svårt att skriva om henne då hennes personlighet är väldigt annorlunda från de personligheter jag är van att skriva om. Jag har till exempel jätteenkelt att skriva i tvillingarnas perspektiv då de har varit mina absoluta favoritkaraktärer från början och idk
Hoppas ni gillade det ändå hahahha

och snälla fortsätt skriva om era åsikter, vad som var bra, mindre bra och sånt skit lmao

TACK FÖR ATT NI LÄSER OCH KOMMENTERAR LOVE YOU ALL ♥

SUPER!!

Riktigt bra att det kom en förklaring, har undrat en del över Gabriel och så så det var bra att det kom lite om honom.

Jag vill veta ALLT om tvillingarnas relation till Maddie, NU!

Du skriver super och jag älskar handlingen ♥

JÄTTEBRA!

Man undrar dock vad Gabriel har gjort!

Bra som vanligt såklart!

Jättebra - igen!
Vem?
Var?
Hur?
Varför?
När?
Snälla, när kommer nästa kapitel?!

Moa G,
Jag ska försöka lägga upp nästa kapitel imorgon, kanske till och med ikväll. Dock känns det som om jag har börjat uppdaterat lite för ofta nu lmao


Men tack allihopa för era kommentarer!!! ilysm

EDIT: Medan ni väntar på kapitlet kan ni kanske diskutera lite om shipnamn och välja ut några? Och vilka shippar ni i den här berättelsen än så länge? Vad tror ni kommer hända med paret ni shippar?

Först och främst: NEJ du uppdaterar INTE för ofta, din uppdatering är PERFEKT.

Jag shippar fortfarande Wildric/Cedlow, kan dock inte bestämma mig för vilket shipnamn jag gillar bäst av de två. Jag hoppas och tror att det kommer bli de två

Jag har haft riktigt bra flyt den här veckan lmao

Hoppas ni gillar det här kapitlet!
____

Kapitel 10
“Willow?” Jag hoppade lätt till när jag hörde mitt namn. Det tog ett tag för ögonen att justera sig vid ljuset, men när jag hade vant mig vid belysningen och fick syn på Gabriel som satt upp i sin säng, kom allting tillbaks till mig. Jag flög upp ur stolen som jag måste ha somnat på och kastade armarna runt hans hals, han skrattade lätt.
”Såja, Will, du kommer att strypa mig.” Jag rös lätt till när han tilltalade mig med smeknamnet han alltid använde när vi var yngre. Jag lossade på mina armar och satte mig försiktigt mittemot honom. Jag flätade ihop mina fingrar.
”Vad hände?” frågade jag efter någon minuts tystnad, han suckade.
”Jag vet inte.” Jag fnös till. ”Seriöst Will, jag menar det. Jag vet verkligen inte. Jag vill veta, men det sista jag minns är att gå av Hogwartsexpressen, jag tänkte leta efter dig men jag var en av de sista att gå av, så jag såg dig inte någonstans.” Skyldigheten spred sig igenom kroppen igen. Jag hade bara sett Gabriel rädd några enstaka gånger, och det här var en av de gångerna. Han såg så sårbar ut och jag önskade att jag kunde hjälpa honom. ”Madam Pomfrey sa åt mig att vila, och att jag kanske kommer att minnas om ett par timmar, men två timmar har gått sedan jag vaknade och jag kommer inte ihåg ett skit.”
”Vänta lite, två timmar? Hur länge sov jag egentligen?” Gabriel ryckte på axlarna.
”Jag tänkte väcka dig direkt men Madam Pomfrey sa åt mig att låta dig sova ett tag till. Tillslut såg din position i stolen så obehaglig ut att jag bestämde mig för att väcka dig.” Han lutade sig mot nattygsbordet och tog upp ett armbandsur som jag väl kände igen – han hade fått det i julklapp av våran mormor när han var tolv, han hade inte släppt taget om det sen dess. ”Klockan är kvart över tre.” Jag svor lätt för mig själv. Jag hade sovit i nästan tre timmar och det var en kvart kvar av min sista lektion, jag hade missat tre lektioner på min första dag.
”Det är lugnt Will, Madam Pomfrey sa att hon hade underättat alla dina lärare. De förväntar sig inte att du ska dyka upp.” Jag andades lättsamt ut och vi satt i tystnad än en gång.
”Men kan du inte försöka minnas?” frågade jag när några minuter hade gått och Gabriel himlade med ögonen.
”Jag har försökt minnas i två timmar, Will. Men jag ska fortsätta försöka. Allting är okej.” Jag tittade ilsket upp på honom.
”Okej? Allting är inte okej! Du kunde ha dött!”
”Men jag dog inte! Okej? Jag mår bra, Willow, så sluta oroa dig!” Jag tittade iväg för att dölja tårarna som hade letat sig upp till mina ögon, men jag lät de inte komma ut utanför ögonlocken, jag skulle inte gråta. Gabriel tog tag i min högra handled och sa med en lugn röst.
”Will… jag mår bra, du vet att jag mår bra. Är – är det här om mamma?” Jag stelnade till när han sa det sista och Gabriel måste ha känt det för han öppnade upp sina armar. Jag tvekade i några sekunder innan jag accepterade kramen och lät mina armar åka runt hans midja. Jag gömde mitt huvud i hans nacke och andades djupa andetag för att inte brista ut i gråt. Jag hatade den känslan. Jag hatade att känna mig svag och gråtfärdig, jag ville inte gråta, jag skulle inte gråta.
”Will, mammas läge är stabilt.”
”Om det är stabilt varför skickade de oss till Jim? Varför skickade de oss till våran tjugonioåriga morbror som bor i ett helt annat land?” Gabriel suckade.
”Jag vet inte Will, jag vet inte. Men mamma har haft problem med hjärtat hela sitt liv, det var sagt att hon bara skulle leva tills hon var runt tjugotvå, men hon är nu trettionio och det är helt fantastiskt att hon ens kunde få oss två utan att… ehm…”
”Dö.” Gabriel rös till, han hade alltid varit känslig när det gällde väldigt seriösa ämnen.
”Ja. Men vad jag säger är att om hon har kunnat överleva sjutton år mer än vad hon egentligen skulle ha levt, och även fått två barn där emellan, vem säger att hon inte kommer överleva sjutton år till?”
”Alla. Gabriel, alla säger att hon inte kommer överleva. Det är bara du och Jim som förnekar det.”
”För att vi vet att mamma är så jävla stark! Sluta prata som om du har gett upp hoppet, som jag sa – hennes läge är stabilt, och hon kommer bli bra.” Jag nickade bara som svar, jag höll inte med honom, men jag var för utmattad för att orka göra någonting mer åt det.

Vi satt i den positionen en bra stund innan Madam Pomfrey sa åt mig att gå, att Gabriel behövde vila och att ha någon som kramar om honom inte kommer att hjälpa hans sår att läka. Gabriel himlade bara med ögonen åt det, men jag nickade som svar och hoppade ur sängen. Jag mumlade ett hejdå och gick sedan ut ur sjukhusflygeln.

Jag hade varit så indragen i mina egna tankar att jag knappt märkte att jag hade lyckats gått upp till porträttet av den tjocka damen utan att gå vilse. Jag sa lösenordet, porträttet svängde åt sidan och jag gick in i sällskapsrummet som var fyllt med prat och skratt.
”Willow!” utbrast någon så fort jag hade kommit in i rummet. Jag tittade upp och mötte Olivias blick. Jag suckade, jag hade planerat att smyga upp i sovsalen och stanna där för resten av dagen, men det verkade inte bli så. Jag gick med långsamma steg fram till sofforna där Olivia, Alicia, Angelina och Maddie satt. Alicia och Maddie spelade trollkarlsschack, Angelina tittade på medan Olivia satt och läste.
”Var tog du vägen? Du bara försvann, vi trodde att du var död ett något.”
”Åh, inget, McGonagall ville bara prata om min trivsel i skolan, och såna saker.”
”Din trivsel i skolan? Ganska säker på att McGonagall aldrig pratar med elever om deras ’trivsel i skolan’. Dessutom hade jag en lektion med henne efter lunchen, hon kan inte ha pratat med dig så länge. Du missade tre lektioner, vart var du någonstans egentligen?” frågade Maddie otåligt. Jag suckade och drog en hand genom mitt hår.
”Vet ni, jag tror jag går och lägger mig och vilar en stund. Vi kan prata om det här sen.” sa jag.
”Varför vill du inte berätta för oss?” jag sköt Maddie en irriterad blick.
”Vi tar det sen.” sa jag med en mycket skarpare ton än vad jag hade tänkt från början. Maddie höjde ögonbrynen och tittade på mig några sekunder innan hon lät sin blick glida ner till schackbrädan. Hon flyttade en av pjäserna.
”Din tur.” sa hon till Alicia som oroligt kollade på när jag vände på mig och med snabba steg började gå mot sovsalen. Jag skymtade två rödhåriga personer åt vänster men tittade inte dit, istället skyndade jag på mina steg och sprang sista biten till sovsalen och la mig ner på magen i sängen. Jag låg i tystnad ett tag innan jag skrek in i kudden jag låg på.

”Willow?” jag hörde direkt på rösten att det var Alicia. Jag stönade tyst in i kudden jag hade legat på i flera minuter, jag kände hur ena kanten på min sänk sjönk när hon satte sig ner.
”Gå iväg.” sa jag, min röst kvävd av kudden jag pratade in i.
”Vad hände?” Jag suckade när jag förstod att Alicia inte skulle gå iväg på ett tag. Jag tvekade några sekunder innan jag lyfte upp mig själv och satte mig upp på sängen, lutad mot väggen. Alicia tittade frågande på mig och jag ryckte på axlarna.
”Willow.” hennes ton var bestämd och jag lät min blick vandra ner till mina hopknutna händer.
”Jag har en bror som heter Gabriel, han började också här igår.” fastän jag inte tittade på Alicia förstod jag att hon såg väldigt förvirrad ut. ”Men han var uppenbart inte med på ceremonin. Jag tänkte på det innan jag blev sorterad, men sedan bara glömde jag bort honom.” jag pausade en stund och tittade runt i rummet, utan att möta Alicias blick, innan jag fortsatte. ”McGonagall ledde mig till sjukhusflygeln, Hagrid hade hittat Gabriel vid kanten av den förbjudna skogen. Han hade sår överallt. Jag har aldrig sett honom se så svag ut. Jag blev rädd, för han har alltid varit den starka av oss, han har alltid varit en optimist, en sån som tror på andra, men nu såg han så hjälplös ut.
Jag fick sitta i en stol bredvid honom och råkade somna. När han vaknade sa Madam Pomfrey åt honom att inte väcka mig då hon tyckte att jag behövde vila. När han väckte mig så var klockan runt kvart över tre och det var för sent att gå tillbaks till någon lektion då. Vi pratade lite och sedan skickade Madam Pomfrey iväg mig.” Alicia satt tyst ett tag, och tog in allting som jag nyss hade sagt.
”Men… Men varför? Varför var han vid den förbjudna skogen?” Jag gav ut ett svagt, humorlöst skratt.
”Det är den konstigare delen. Han kommer inte ihåg.” Alicia höjde ögonbrynen.
”Kommer inte ihåg?” Jag ryckte på axlarna.
”Han sa att det sista han mindes var att gå av tåget.” Alicia tittade fundersamt runt i rummet.
”Det låter helt knäppt.” Jag nickade till svar. Tystnad spred sig i rummet och efter någon minut ställde sig Alicia plötsligt upp.
”Klockan börjar närma sig fem, vi kanske ska börja gå mot stora salen.”
”Gå du, jag kommer snart.” Alicia nickade och gick sedan mot utgången, men vände sig om när hon hade nått dörren.
”Om du vill kan jag förklara det här till de andra…” jag skakade försiktigt på huvudet. Jag visste inte riktigt varför jag inte ville att de skulle veta, jag antog att jag inte ville att de skulle gå och tro något om Gabriel. Dessutom skulle många rykten kunna göras om någon inkompetent idiot fick tag på informationen av vad som hände, och eftersom inte ens Gabriel visste vad som egentligen hade hänt så skulle det bli jobbigt att förklara. ”Men kanske en kortare version? Jag kan säga att du pratade med McGonagall och sedan hälsade på din bror som ligger inne på sjukhusflygeln för att... äh, jag kommer på något.”
”Det där är inte att komma på en kortare version, det där är att ljuga.” sa jag med ett flin.
”Jag ska inte ljuga… jag ska bara förvrida sanningen lite.” Jag skrattade till och Alicia himlade med ögonen. ”Du är riktigt lik Fred och George ibland, är du säker på att du inte är det åttonde Weasley-barnet?”
”Jag är inte alls lik tvillingarna!” utbrast jag. Hon skrattade högt åt mig när den vita kudden jag hade kastat missade henne och landade under ett fönster vid Angelinas säng.
”Syns vid middagen.” jag lipade åt henne, hon lipade tillbaks och gick sedan ut från sovsalen. Det var då jag verkligen lyckades ta in allting hon nyss hade sagt.
”Vänta lite… Åttonde?” utbrast jag förvånat, men allt jag fick som svar var Alicias skratt från andra sidan dörren.
____

Vilket shipnamn gillar ni bäst för Cedric och Willow?
1. Wildric (cred till True Potterhead)
2. Cedlow (cred till True Potterhead)
3. Willic
4. Cellow
5. eget förslag?

Jag undrar bc många av er har redan börjat shipat de två så liksomm hahhah

men anyway TACK FÖR ATT NI LÄSER ILYILYILY ♥♥♥♥♥

HELT OTROLIGT BRA!

Du är fantastiskt duktig på att skriva, älskar allt.

Lägger nog min röst på Cedlow ändå

VILL HA MER NU ♥