Mugglisgame!!!

*kommentar*

Hahaha, tack! XD
Så... Jag har äntligen skrivit klart nästa kapitel... Ledsen att det tar sådan tid, jag ska försöka skriva nästa kapitel snabbare.
MEN. Det finns bara en spelare i Distrikt 5, så om någon vet en person som kan vilja vara med så snälla tagga den för det behövs verkligen fler personer här...

Iallafall här är nästa kapitel:


Slåtter Distrikt 4
Lois West, Caty Delacour
Sandy Millory, Simone Lovegood

Sandy känner hur håret tyngs ner när det genomsilas av det varma vattnet från duschen ovanför henne. Hur lutar sig ännu lite längre bakåt och drar händerna genom håret, riktigt njuter av det varma vattnet. Hon får bara ha på varmvattnet två gånger om året under speciella tillfällen; på slåtterdagen och på dagen då Mugglisgamet är över - för det året iallafall. Sandy suckar, saknar redan känslan av värme som sprider sig genom hennes kropp bit för bit när de tunna vattenstrålarna träffar henne, vrider kranen tills vattnet slutar strömma och drar undan det hemmagjorda duschdraperiet. Hon tar handduken från dess tidigare plats, liggandes på toalettstolen, och börjar torka bort vattendropparna som fläckar varje synlig centimeter av hennes hud. Sandy kramar ur håret och gnuggar bort det blötaste med handduken. Sen sveper hon handduken om sig och går ut från badrummet. Hon ryser i den plötsligt kyliga luften och skyndar in på sitt rum för att byta om till finkläder. Slåtterdag. Sandy ryser igen, den här gången inte på grund av kylan. Hon försöker skaka av sig känslan av obehag men en gnagande tomhet hänger sig kvar när hon går fram till garderoben och tar fram den knälånga ljuslila klänningen som hängt oanvänd i hennes garderob i nästan ett år, köpt endast i ett syfte då den är för fin för annan användning; slåttern. Det värker till i Sandys mage och hon skyndar sig fram till sängen, på den platsen där hon kan se sig själv i spegeln, försöker förtrycka den nya vågen av obehag. Hon låter handduken falla till golvet och börjar klä på sig. Innan hon tar på klänningen står hon bara och ser på den. Kjolen är av ljuslila tylltyg och i midjan sitter en blomma av små tygstycken
i olika nyanser av lila eller svart och vitt. I blommans mitt sitter en liten diamant omgedd av några paljetter. Sandy ler ett litet leende och tar sen på klänningen. Hon vänder sig mot spegeln och andas ut. För några ögonblick lyckas hon glömma sin nervositet och fokuserar bara på sin egen spegelbild, och hon måste erkänna att hon ser vacker ut. Det bruna håret faller glänsande, lite vått, över hennes axlar och de stora blå ögonen glänser, inramade av långa, mörka ögonfransar. Hon ler prövande mot sig själv. Små, ganska otydliga skrattgropar träder fram i hennes kinder och tänderna ser raka ut. Sandys leende blir lite bredare. Hon rättar till kjolen och snurrar runt ett varv. Hennes slinka, vältränade figur får rörelsen att se extra graciös ut. Så stannar hon plötsligt upp och leendet bleknar. Snart är det dags. Snart ska hon gå till torget och... Trots att hon bor i Distrikt 4 och det i princip alltid finns frivilliga får Sandy en klump i magen. För tänk, bara tänk om det skulle bli hon som åker till huvudstaden i år.

...........................~

Lois sneglar misstänksamt på varje person som går förbi. Han håller extra koll på fredsväktarna. Han har precis bytt till sig ett bröd på marknaden och sitter nu och gnager på det i skuggan av den övergivna stugan han har bosatt sig i - inte för att han tycker om den, men det är det närmaste ett hem han har. Av gammal vana tror han nästan att de som går förbi ska försöka ta med honom till rättens hus, kontakta hans föräldrar. Det var många som gjorde det i början, när han först rymmde hit. Men det var sju år sen och ingen lägger så mycket märke till en sjuttonåring på gatan. Nu för tiden låtsas folk oftast att de inte ens ser honom. Lois är glad för det. Han vill inte ha något med de att göra. Han gillar inte folk, de är så... Ytliga, ointressanta. Många äcklar honom nästan. Lois har aldrig riktigt funderat över varför, men han har alltid tyckt illa om andra människor. Ja, hela arten framkallar bara förakt hos honom, inklusive hans föräldrar. Det var därför han stack. Och de vet nog var han är vid det här laget - de har väl bara inte hjärta nog att släpa hem honom... eller vilja. Men Lois skiter totalt i det. Folk får tycka vad de vill om honom, och han får tycka vad han vill om de. Punkt. slut.
När närmaste gatan är tom på folk reser han sig upp och börjar gå längs de få raderna av övergivna hus som ligger här i utkanten av Distriktet. Han håller sig fortfarande nära husväggarna där han är skyddad av skuggan som bjuds av de aningen missformade, utskjutande taken. Trots att det är långt till centrum finns det folk som bor även längre ut mot Distrikt fyras gränser eftersom det finns bra fiskställen i närheten, och de människorna tar nästan alltid den här vägen när de ska in mot centrum - vilket i stort sätt alla ska idag. Även Lois. Men han tänker inte göra lika stor sak av det som alla andra. De är livrädda - det tänker han inte vara. Varför skulle han? Risken att bli dragen är minimal, och om man av någon andledning skulle bli det så är det väl ändå inte så läskigt? Han tänker iallafall inte vara rädd. Vad Huvudstaden än hittar på tänker han stå där med huvudet högt och klara av det. Han ska vinna. Och oddsen i spelen är ju ändå en på tjogofyra, det är tillräckligt bra för honom.

................................~

Sandy står mitt i flickornas 16-års kategori. Hon försöker slappna av men lyckas inget vidare - hennes puls är alldeles för hög. Hon kan känna sitt hjärta slå i bröstkorgen i snabb takt. Medan det fylls på med folk runtomkring henne fortsätter Sandy att bara koncentrera sig på att ta det lugnt, andas långsamt. Hon fokuserar totalt på det, sysselsätter alla sina tankar med den här simpla uppgiften - som ändå är omöjlig i nuläget. Allt för att hindra tankarna från att vandra iväg till ämnet som hela tiden lurar bakom hörnet. Spelen.
»Välkomna, välkomna, välkomna« fnittrar årets eskort i en enda utandning. »Jag heter Polly Rees och jag kommer att vara er eskort i år!« ler hon brett med en min som antyder att hon hellre hade hoppat upp och ner och klappat händerna i förtjusning. Sandy känner genast en motvilja för henne där hon står i en konstigt formad mintgrön klänning: Den sitter tajt över Pollys inte alltför små höfter och fortsätter ner till nästan under knäna där den går ut i en kjol som är översållad med tylltyg och volanger. På överkroppen sitter den också tajt, men halva hennes överkropp är omöjlig att se eftersom den är täckt av ännu en explosion av tyll. För att inte tala om sminket... Läpparna är lysande mintgröna, likaså ögonskuggan och ögonfransarna och - om Sandt inte misstar sig - har även huden en svagt mintgrön ton. Medan Polly babblar på försöker Sandy att bara fundera på hennes onaturligt färgade hud, men Sandys ökande puls skvallrar om att hon inte helt lyckas.
»Damerna först« deklarerar Polly och Sandy kan inte längre ens låtsas vara lugn. Polly går med ett brett leende och svängande armar bort till kupolen med flickornas namn. Sandys hjärtslag är så snabba och hårda att det nästan gör ont i bröstet. Samtidigt känner hon sig bedövad. Inte än. Hon är inte redo än. Kan de inte bara vänta? Bara lite till. Men det kan de inte, och Polly har redan stuckit ner handen i kupolen. Hon gräver runt bland lapparna, rör runt bland de som om kupolen var en kastrull. Nu när hennes arm är delvis nergrävd i vita papperslappar framhävs den konstiga, mintgröna hudtonen. Till slut får Polly tag på en lapp som verkar duga, och hon återvänder till mikrofonen med ett tillgjort mystiskt leende. Hon vecklar ut lappen, läser och ler med spelad förvåning, som om hon vet vem personen vars namn hon just läste är. Efter att ha gjort ett försök att skapa spänning - som bara resulterar i att en tjock dimma av rädsla sprider sig bland åskådarna. Hon öppnar munnen för att läsa upp namnet och Sandys hjärta hoppar över flera slag.
»Sandy Millory« Det känns som att Sandy väcks upp ur en dröm. Allt hörs tydligare och hennes syn är klarare. Däremot kan hon knappt känna sin egen kropp. När hon går fram mot podiet är det med stor svårighet som hon lyckas lyfta benen, och när hon väl gör det känns det som att det är någon annans ben som för henne framåt. Trots det försöker hon hålla minen. Hon tänker inte låta den paralyserande rädslan inom henne synas. Ingen ska få se. Innan Sandy vet ordet av är hon uppe på podiet bredvid Polly. Eskorten ler mot henne på ett förebrående sätt, som att hon vill att Sandy ska le tillbaka.
»Har vi några frivilliga?« frågar Polly, nu vänd mot publiken. lättnaden väller över Sandy. Frivilliga. Så klart. Distrikt 4 har alltid frivilliga. Sandy behöver inte tävla. Hon kommer inte att dö. Lättnaden är så överväldigande att hon knappt kan andas, och tårarna försöker tränga sig fram under hennes ögonlock. Men det är en skön känsla, en underbar känsla, till och med.
Sandy ser sig omkring, letar efter flickan som ska ta hennes plats. Men det finns ingen. Ingen är frivillig. Den här gången kan hon inte andas. Hon kommer att dö.

..........................~

Flickan som just steg upp på podiet verkar rädd, trots att hon döljer det rätt bra. Lois föraktar henne redan.
»Och nu...« börjar Polly, men tystnar snabbt i dagens andra misslyckade försök att bygga upp spänningen. »dags för pojkarna« Fortfarande med ett brett leende - den kvinnan måste få ont i kinderna efter att le så mycket - går hon med sina explosiva steg bort till pojkarnas kupol. Hon sticker ner handen långt och börjar leta efter en lapp som duger för henne. Hon gräver runt så länge att Lois börjar bli irriterad på henne - eller mer irriterad, rättare sagt. Efter att nästan ha rotat sig hela vägen ner till botten av kupolen hittar hon en lapp som käns tillräckligt bra. Hon får upp lappen nästan utan att de översta lapparna väller över kupolens kant och släpande blåser iväg över podiet. Hon ler, lite nervöst den här gången, och skyndar tillbaka till micken. Pinsam »spännande« tystnad nummer tre. Polly harklar sig.
»Lois West« Det rycker till någonstans i Lois bröst, men han förtrycker irriterat känslan. Han är inte rädd. Han går fram till podiet och joggar upp för den lilla trappan. Han är inte rädd, och det ska han bevisa. Polly ger honom ett leende och frågar efter frivilliga. Ingen. Fast det hade Lois redan räknat ut - det var ju ingen som anmälde sig frivillig för flickan på Pollys andra sida. Men trots det hugger det till i Lois bröst. Han trycket än en gång irriterat undan känslan. Han är inte längre lika säker på att han kommer att vinna, men en sak är han säker på: Han hatar Huvudstaden. Och vad de än gör mot honom så tänker han inte ge sig. Inte vara rädd. Kämpa emot.

Super bra!! C: ♥

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ du är så himla duktig!!!!!!!!!!!!!! Superb kapitel!

Du skriver såna kapitel som man bara vill ha fortsättningen på direkt när man läst de. Du är verkligen en författare.
Betyg:10 av 10

Jättebra Lois är precis som jag tänkte mig honom

Ååh, tack så mycket ♥


Aw, tack, tack

Kommer tråden att fortsätta?

ps är Snivillinus nya användare och ifall tråden ska fortsätta kan du bara byta mitt namn

pps snäääälla fortsätt tråden är sååå bra