The Fluffy Games

AWSOME!

Snälla skriv!

Det är Majalunas tur att skriva, och jag försöööker verkligen få henne att göra det, och för tillfället har hon inte så mycket att göra, så jag ska tjata på henne tills hon skriver!
Om hon i värsta fall ändå inte hinner så skriver jag hennes kapitel.

Majaluna skriv
Majaluna skriv
Majaluna skriv
Majaluna skriv

Alla kastar snöbollar på Majaluna!

SKRIV, Majaluna, SKRIV </3

Era snöbollar övertygade mig... Människor och aliens, jag skrev till slut! Here y'all go enjooyyy

och i detta kapitel är det distrikt 5, det vill säga ingetledigt och Melanie Stryders karaktärer!


Det var länge sedan det hände något spännande här. Livet rullar på, arbeten fås, ges och förloras och likaså pengar och mat. Inget speciellt. Inget utmärkande eller spännande. Tråkigt vanligt. Andra distrikt (och med ’andra’ menar jag de högre rankade och rikare) har börjat kalla oss för mesar och ynkryggar. Varför? Ingen är någonsin frivillig härifrån. Ingen ser ära i att dö, och alla vet att det är det som kommer hända på arenan. Ond, bråd död. För de flesta kan detta ses som klyftigt, vilket det också är om du frågar mig. Liksom, vem vill dö om man inte är typ deprimerad eller liknande? Enligt mig kan traditionen fortsätta, ingen frivillig. I alla fall är det inte jag som kommer att bryta den, det är ett som är säkert. Väldigt säkert. Men jag är ändå orolig - Huvudstaden gillar inte det här, att vi är så ”mesiga” det vill säga. Jag är rädd att de ska göra något, ta till någon av sina ’metoder’. Jag om någon känner till vad Panem är kapabla till. Och du förstås. Du vet det mer än väl och som alltid vet du mer än vad jag vet. Du skulle sett det här, det har inte precis utvecklats bra sedan du försvann. Tvärtom. Hade du varit här hade du kunnat ordna upp allt, det är jag säker på. Du hade kunnat skydda oss, och vi skulle kämpa sida vid sida till sista blodsdroppen. Varför skulle du försvinna? Varför? Jag försöker vara stark, alla säger att jag är det, men jag känner mig inte stark, inte alls. Det har jag inte gjort på länge, en enda sekund utan dig var outhärdlig, så hur ska jag kunna vara utan dig i hela mitt liv? Hur?! Det har gått fyra år, pappa. Fyra år av katastrof och ensamhet. Utan dig är världen svag och världen kommer alltid att vara svag, för du kommer aldrig tillbaka. Jag kan fortfarande känna din hand på min axel morgonen du aldrig kom tillbaka. Du sa: »Styrka är inte något som ligger i muskler, egentligen. Egentligen är styrka något du skapar själv, inom dig. Att vara modig när allt verkar hopplöst, och att stå upp för sina medmänniskor. Det är styrka. Och du är stark, Isak. Du kommer alltid att vara stark.« Nej. Jag är inte stark, inte utan dig. Det här kommer inte att funka, jag kommer inte att kunna leva ett helt liv med skuggorna av dig svävandes i mitt medvetande. De kom hem med kroppen, pappa. De hade hittat dig i skogsbrynet vid gränsen. Det var vita tygbitar på din jacka.
Boken slås ihop med en smäll när steg ekar i trappan.
»Isak?«
»Ja?«
»Det är dags.«
Isak vågar inte andas ut förrän stegen från mammas sulor försvunnit ner till köket igen. Han kastar en blick på boken i sin hand. Kanterna är malätna och det bruna lädret har lossnat på vissa ställen i takt med att färgen falnat. Pennan är klädd i samma flagnande läder och kortare än en tumme. Ändå är den värd så mycket. Så många minnen, tankar och känslor ryms bakom de där pärmarna. Hans liv ryms där. Isak låter boken ljudlöst glida ner i jackfickan innan han lämnar rummet för sista gången i sitt liv. Fast det vet han förstås inte om.

»Stopp! Sluta! Det gör ont! Sluta!«
Flickan på marken gråter ljudlösa tårar medan hon reser sig och borstar av knäna. Det är föudmjukande, det hon upplevt. Anmäler man sig frivillig till en match vinner man. Det gjorde inte den här flickan. En tunn strimma blod letar sig ut från näsan medan hon stapplar ut till publiken igen. Den vinnande flickan skrattar rått och slänger med sitt vackra, guldlockiga hår.
»Vem är näst?«, frågar hon och skrattar igen när ingen kommer fram.
Alla vet att ingen kan besegra Linsey O'Brian i en gatustrid. Ingen. Den blödande flickan nyss var bara femton, inte en chans, att hon ens försökte. Hon kände nog inte Linsey. En pojke knuffas framåt in i ringen samtidigt som modersröster börjar kalla på sina barn.
»Ellie! Tom! Carla! Roger!«
Allt eftersom namn efter namn hörs glesnar hopen av barn och ungdomar tills Linsey står ensam kvar. Hon höjer ett ögonbryn, som för att fråga sig själv vart alla ska. Så minns hon. Slåtterdagen. Att hon inte kom på det innan! Det var egentligen därför hon gav sig in i gatustriderna från början, för träning. Och just idag kändes det extra skönt att klå upp någon. Hon hör klockan slå och börjar gå hemåt, leendes vid den inre synen av allas miner när hon anmäler sig frivillig.

»Varrmt, varrmt, välkomna ska ni varra! Mitt namn ärr Arrya Connorr och jag ärr err eskorrt!«, kvittrar kvinnan på podiet. R:en låter utdragna och fejkade när hon säger dem och Isak undrar om det är meningen eller om hon har något slags onaturligt talfel. Hon bär en så kort kjol att Isak är säker på att de på främsta raden kan se hennes underkläder om de tittar noga. Kjolen och blusen hon har matchar inte alls, en grön och en illröd. Dessutom har hennes hår en svagt blå färg som Isak gissar ska på något sätt liknas vid havsvatten.
»The Fluffy Games drrarr snarrt igång och vi behöverr två deltagarre frrån Distrrikt 5, en ung man och kvinna som skall kämpa förr ärra och rrättighet!«, säger Arya och klappar i händerna. Det låter lite som om hon rabblar en läxa, tycker Isak, en läxa som hon är extremt engagerad i. Som om engagerad skulle vara det rätta ordet för att beskriva spelen.
»Vi börrjarr väl med flickorrna!«, ler Arya från podiet och stegar fram mot kupolen med flickornas namnlappar i. Hon fiskar efter evigheters letande upp en liten lapp och harklar sig överdrivet innan hon säger: »Marrtha Ellisson!«
En blek flicka med rött, burrigt hår kliver ut ur folkmängden och Isak ser tårar rinna längs hennes ansikte. Flickan - Martha - ser inte ut att vara äldre än tretton år och Isak är nära tårarna han med. Med hennes taniga, tärda kropp kommer hon inte långt på arenan. Så plötsligt händer det. »Jag anmäler mig frivillig!« Det är som om någon släppt en bomb. Alla människors blickar vänds i samma sekund mot där ropet kommit från, någonstans i högen av 17-åriga flickor.
»V-vad sa du?«, stammar Arya och det låter som hon fått något i halsen. »Vem?«
»Jag sa: Jag Anmäler Mig Frivillig! Namnet är Linsey O'Brian!«, ropar en blond, muskulös flicka. Arya samlar sig och nära knuffar ned den överlyckliga Martha Ellison från podiet för att därefter be den frivilliga komma upp. Linsey O'Brian stegar snabbt upp vid Aryas sida och ler charmigt mot folkmassan, som om hon var från Distrikt 1 eller något. Isak tror inte sina ögon - en frivillig, från Distrikt 5! Den första någonsin. Hon måste vara galen.

Linsey ler mot alla barn och unga som står och glor på henne nedanför podiet. Vad de måste vara avundsjuka nu, tänker hon men riktar sedan uppmärksamheten åter till Arya Connor som nervöst rättar till kjolen medan hon går fram till pojkarnas kupol. Hon harklar sig, rör runt som om hon rörde i en stuvning och sveper några extra varv med armen som om hon vill att spänningen ska komma tillbaka. Det kan hon glömma, hälften tittar fortfarande med stora ögon på Linsey. Arya harklar sig igen och synar lappen i sin hand. Sedan ropar hon ut namnet. »Isak Jones!« Efter exakt femton sekunder kliver en pojke ut ur folkmassan och det första Linsey lägger märke till är hur hans hår är så där glansigt brunt som hon alltid velat ha. Dessutom lockar det sig så mycket att det ser ut som om han använt någon slags tång. Pojken gråter inte, han ser heller inte ledsen ut, som de brukar göra. Han är bara... tom. Inget ansiktsuttryck, inga känslor alls. Som om hela han är en citron som någon pressat varje uns saft ur. Linsey känner sig nästan ledsen för pojkens skull, men skärper sig sedan och klistrar på det charmiga leendet igen. Hon ska besegra den där pojken. Hon ska slita pojken med det lockiga håret i stycken om hon så behöver, för hon ska vinna det här.

kommentära om det är några staviga fel

Yey!
Jag lyckades övertala Majaluna tillslut!
Njut av Distrikt 5.
Snart kommer nästa kapitel - inget mindre än Distrikt 6! Häng med!

hahahha ingen läser ändå

Underbart, vilken talang ni båda har! ♥

/en trogen läsare som glömde bort kommentarsfunktionen