Öppet rollspel för alla!

[Då kör jag väl.]

Grace

Jag ser ut genom fönstret, på landskapet som susar förbi. Landskapet som är mitt hem. Om jag inte klarar av det här kommer jag aldrig hem igen. Aldrig. Och det får inte hända. Jag sitter ensam, med en blå hårslinga kliandes i ögat. Men jag stryker inte bort den. Handskarna ligger bredvid mig, och jag är rädd att om jag rör vid mitt hår kommer det att bli grått och hårt. Sten. Därför sätter jag på mig handskarna igen. Det var bara skönt att få lämna luft mot fingrarna, åtminstone en gång. Men det kommer väl bli fler, tänker jag. Jag vet inte vad jag ska göra där ute egentligen. Skaffa vänner? Inte riktigt min grej. Döda folk? Bara om det blir nödvändigt. Jag hatar nästan mig själv för att jag tänker så. Att jag kanske kommer att döda något. Jag suckar. Jag måste bara klara det här.

((Så samma tåg, olika kupéer? Which means they could still meet up om någon bestämmer sig för att röra på sig. xD
Greenroom sounds pretty cool tho. ))

Ianthe sitter tyst längst bak i tåget som är påväg till skogen. Hon hade fått meddelandet om hennes deltagande för inte speciellt länge sedan och faktorn att hon kommer vara fast i en skog med främlingar skrämmer henne. Självklart visste hon, hennes vänner berättade för henne om det. Så nu sitter hon vid ett av de stora fönstret och stirrar tomt mot fjärran med otaliga önskningar om att få åka tillbaka till cellen som varit hennes hem. Åtminstone på senaste tiden då de fört tester med hypotesen att långvarig isolering och svält skulle väcka hennes mer aggressiva vänner. De hade inte haft fel, men med tanke på att de hade väckt dem. Men Ianthe hade inte varit i någon form till att stötta dem i deras destruktiva medel. Fast när Ianthe fick meddelandet började de ge henne mat igen och hon har ätit såpass mycket på tåget, på grund av att hennes vänner uppmanade henne till det, att hon undrar om hon någonsin kommer bli hungrig igen.
"Ianthe?" Säger en sjungande röst i huvudet på henne. "Tänk positivt, du kanske finner en ny vän." Fortsätter den glatt och Ianthe drar undan några vita slingor av hår som hamnat framför ansiktet på henne.
"Möjligtvis." Mumlar Ianthe med ett litet leende.

Saphira sitter och hugger i fönsterkarmen med en liten, liten dolk. Detta skulle bli kul. Hon slapp sin familj (eller sin pappa då.) Åren som gått. Varige dag som ett nytt helvete. Glåpord, slag, blickar och misshandel. Hennes mamma sitter i fängelse för mord, ingen kan förneka att det var hon.
Men alla dessa uppleverser har gjort henne iskall. Stark, kall och hänsynslös. Och nu j*vlar är det dags att visa vad hon går för.
Saphira tar dolken och ristar ett kors på sin arm. Det blöder och hon njuter.

Julian lutade sig mot fönstret och såg hur allt svischade förbi. Han hade proppat i sig så mycket mat han kunde. Hans farmor hade sagt att det var bra att njuta av allt så länge det varade. Han var både nervös och rädd för vad som skulle hända. Han visste inte om han ville klara provet. Om han klarade provet skulle det betyda att lämna alla han älskade. Farmor hade sagt att han skulle glömma sitt gamla liv och bara leva lyckligt, men han ville inte glömma. Han började pilla med ett av sina armband som han hade runt handleden. Hans mamma hade gjort de när han var liten, på den tiden då hon inte var tvungen att jobba så mycket. Julian kollade runt i den lyxiga kupén och suckade djupt.

(Förlåt för dåligt och kort, bättre kommer imorgon )

Emily

Jag sitter i min fars knä och han berättar sagor för mig, om krig och monster och sådant som jag gillar. Han stoppar mig i säng och bäddar in täcket under mig. Sedan pussar han mig god natt på pannan och jag säger att jag älskar honom. Han släcker lampan och stänger dörren efter sig när han går ut. Jag somnar, men vaknar någon timme senare av den hemska lukten av brandrök. Jag kliver i mina tofflor och sveper min morgonrock runt mitt nattlinne. Med andan i halsen och hjärtat hårt bultande mot bröstet smyger jag ut i korridoren utanför mitt rum och ner för trappan till vardagsrummet. Det är rök överallt och röda och orangea flammor slickar de röda gardinerna och mattan. Jag försöker att skrika efter min far, men mina lungor fylls med rök. Panikslaget söker jag efter närmaste flyktväg, ett fönster. Mitt huvud känns luddigt och jag faller utmattad ihop på golvet. Jag hasar mig fram över trägolvet. Bara en liten bit kvar till frisk luft, jag måste orka... Allt blir svart.

Jag skriker när jag vaknar upp i min tågkupé 11 år senare. Hjärtat bultar fortfarande hårt mot mitt bröst och jag är alldeles kallsvettig. Det var bara en mardröm den här gången, men allt hade hänt på riktigt. Jag minns fortfarande min fars röst, som om jag hade hört den igår, men vilken hårfärg hade han? Mina minnen börjar sakta suddas ut. Snart kommer jag att ha glömt honom, glömt min egen far. Snart kommer jag att tro att jag har bott hos familjen Carter hela livet. Jag fingrar på min medaljong jag fick av min far, som min mor hade haft innan hon dog. Nej, aldrig ska jag glömma min far, intalar jag mig själv och kollar ut genom fönstret. Snart är vi där. Snart är vi i skogen som kommer att avgöra min framtid, avgöra om jag äntligen kan lämna familjen Carter, som har behandlat mig som pesten i 11 långa år.

Grace

Jag reser mig, försäkrar mig om att handskarna sitter på ordentligt. Sedan öppnar jag försiktigt kupédörren. Inget händer. Inget blir till sten. Jag andas ut och börjar gå längs korridoren i hopp om att finna något ställe där man kan få mat i sig. Jag hoppas att jag inte stöter på någon. Ett skrik hörs någonstans i tåget. Jag fortsätter att gå. Man måste nog stå ut med att saker inte är normala här, på ett tåg fullt med personer med krafter av alla de slag. Jag måste klara det, är det enda jag kan tänka. Jag måste. Måste. Måste. Jag passerar kupé efter kupé utan att möta någon. Bra. Jag hoppas att jag inte kommer att möta någon alls just nu, eller senare.

Jag andas lugnt. In genom näsan, ut genom munnen. Eller var det tvärtom? jag blir arg, sparkar sönder några saker som vanligt och går ilsket ut i gången. Jag går mot den bortre änden av tåget, där tåget tar slut. Jag stannar upp, lyssnar och ler svagt för mig själv. Jag sätter fingret mot fönstret. Som på befallning fryser fönstret till is, och jag slår sönder det med knytnäven. Problemet är att isen fortsätter att spridas. Golvet är halt nu, och jag kutar bak till min kupé. Jag hör ett kvävt skrik, och ser en person bli genomborrad av en enorm istapp.

Jag kväver ett skrik. Andas lugnt nu. Detta är bara början. Jag stirrar ut igenom fönstret, och hör rop utifrån. Dom har tydligen kontrollerat min is nu.
Men min is kan inte kontrolleras av andra. Bara av mig. Och av värme dör is, men det kommer aldrig att hända. Jag är IS.

Grace

Något kallt känns genom handskarna. Is. Jag känner hur fötterna glider. Is? Hur? Jag snor runt. Där står en flicka med kritvit hy och vitt hår. Jag förstår att isen måste komma från henne. Jag vill inte prata med henne, jag vill inte prata med NÅGON, så jag vänder ryggen åt henne. Konstiga människor och halvmänniskor av alla dess slag på det här tåget, check.

[Måste logga ut nu!]

(Snälla skriver ni i jagform skriv namnet på karaktären överst annars blir det så svårt att minnas vilka ni är, så slipper man gå till första inlägget hela tiden ^^)

Lucy låter frånvarande blomman i fönstret växa och slå ut i blom, den var vacker på ett vemodigt och vackert sätt. Dess blåa blad såg ut som himmelen, himmelen på natten om sommaren, då den aldrig blev riktigt mörk.
Hon hör skriken, massa röster och springande fötter. De skriker om någons död, skönt att det inte var hon. Hon Lucy skulle snart in i skogen, visas för hela världen och bli accepterad, föra heder till familjen.
Hon ställer sig upp och låter ett hav av blomstrande blomrankor växa och följa efter henne då hon går genom korridoren och en härlig doft sprider sig.